Det jag nu kommer att berätta, kan te sig mycket osannolikt. Det kommer att handla om historien om hur ett familjetrauma kan misstolkas totalt och hur fel person kan gå vinnande ur striden: den som utfört övergrepp. Med tanke på detta inläggs innehåll, ber jag er som läsare både att läsa mina tidigare inlägg såväl som de som kommer att följa efter detta. Detta för att ni inte skall få en snedvriden bild av vem jag är som person. Jag ÄR en annan person än den som uppmålas av min sons pappa och det sociala. 

Under våren och sommaren 2009 ökade hotbilden mot mig - och mitt barn började signalera att han mådde allt sämre. Exmannen hade bla försökt skada mig med sin bil då han kom för att hämta barnet och händelsen utspelade sig inför vårt barn. Vid ett annat tillfälle hade exmannen brustit i humöret för att hans bil gått sönder och han tog ut det på mig och vårt barn då han skulle hämta barnet. Jag hade fått en hel del hotmail. Pappan till min son rörde sig också utanför min bostad på ett ganska obehagligt sätt. Han delade inte vissa kostnader som härrörde till barnet och eftersom vi hade gemensam vårdnad och delat boende om barnet, fick jag inget underhåll som skulle kunna täcka de utlägg jag gjorde.

Från vissa professionella fick jag rådet att fly från orten tillsammans med mitt barn. Fly långt bort och börja om, få in mitt barn på annat dagis i en annan ort och se till att etablera mig där, för att sedan ta smällen med vårdnadstvist. Vid en vårdnadstvist skulle ärendet då komma att avhandlas inom det tingsrättsområde där jag och barnet bodde, varför min chans att kunna vinna skulle kunna öka, menade de professionella. Innan ärendet kom upp till domstol skulle vi hinna etablera oss på den nya orten. Men det var ett farligt spel, insåg jag. Om exmannen skulle anmäla mig för att ha rövat bort vårt gemensamma barn, skulle jag kunna hamna i fängelse och då skulle barnet per automatik hamna i händerna på exmannen. Jag skulle inte kunna vara mitt barn till hjälp om jag satt i fängelse. Det måste finnas någon annan väg att gå, tänkte jag. Rättvisan borde väl ändå segra? Ack, så naivt tänkt av mig!

Mitt barn började visa ångest inför bytet till pappan. Barnet lade sig i soffan hemma hos mig och gick in i något av ett vakum gång på gång precis kvällarna innan bytet. Han visade tydlig ångest. Ni som läser detta och som själva har barn, vet säkert att barn har känselspröt för det som händer i familjen. Men även jag som mor hade ju samma känselspröt vad gäller hur min son mådde i situationen, jag såg och kände så väl att han inte mådde bra. Men det är kanske inte alltid lätt att förklara den förändring man ser. När jag frågade mitt barn vad som stod på, sade han att pappan sagt att han inte skulle få bo hos mig. Min son var rädd för att aldrig mer få återse mig om han åkte tillbaka till pappan. 

Hösten 2009 såg jag ingen annan väg att gå, än att kontakta det sociala för att be om råd. Jag hade försökt få hjälp av BUP, men BUP kunde inte hjälpa såvida inte båda föräldrarna var ense om att barnet behövde hjälp. Jag själv hade inte juridisk rätt att ta mitt barn dit. När jag ringde det sociala för att be om hjälp, ville de initiera en utredning. Jag trodde att jag och mitt barn äntligen skulle få hjälp. Det var således jag som initierade socialutredningen. Från min sida var det ett rop på hjälp för mig men framför allt för min sons skull. Herregud, jag älskar honom och jag vill ju att han i situationen skall kunna ha det så bra som möjligt.

Mitt barn var runt 4,5 år gammalt när utredning drogs igång. Socialhandläggaren menade att hon inte kunde prata och lyssna med mitt barn om hur han upplevde situationen. Det var han för liten för. Jag å min sida, visste att jag hade ett oerhört moget, närmare 5 år gammalt barn som kanske kunde berätta någon av de händelser han upplevt som mest hotfulla, vilket skulle kunna göra att min berättelse sedan skulle kunna tas på allvar. Jag ville att fokuset skulle läggas på mitt barns berättelse och mående och inte vad vi föräldrar skulle komma med i ren pajkastning. Men det ignorerade handläggaren helt.

Allt eftersom tiden gick under denna utredning, lämnade jag in skriftligt material, dels på skriftliga hot från exmannen, kopia på anmälningarna till Försäkringskassan, kopia på kronofogdemålet. Jag tog försiktigt upp, att jag tror att min exman är en psykopat, med tanke på vad han gjort och hur han har tänkt i olika situationer. Jag redovisade skriftligt några uttalanden mitt barn gjort i vårt hem och som jag reagerat starkt på. Några av dessa var:

Handläggaren gjorde sina egna tolkningar. Hon menade senare att jag överförde min egen ångest på barnet och att det inte alls var säkert att barnet ens uttalat detta. Med andra ord, menade hon att jag ljög.

Vi föräldrar fick plötsligt genomgå varsin psykologutredning vid det sociala. Vad som initierat detta visste jag inte då. Jag visste att pappan hade begärt ut kopia på alla handlingar jag lämnat in till detta socialärende och jag hade vid flera tillfällen efterfrågat kopia på allt pappan hade lämnat in men hade inte fått ta del av dessa. Jag började känna obehag. Något stod inte rätt till i denna utredning. Det var alldeles för mycket hysch-pysch gentemot mig som förälder. Handläggaren agerade underligt varje gång vi hade kontakt och hon försökte hela tiden bolla över en skuld på mig som inte var min.

Underligt nog använde detta socialkontor samma psykolog för att utreda båda föräldrarna. Psykologen vi fick träffa, var vid mitt första möte med henne trevlig och korrekt. Jag fick genomgå tester som visade på vilken kognitiv begåvning jag hade och jag hamnade på en jämn begåvning och med en IQ på 110, vilket samstämmer med de betyg jag haft genom alla mina skolår. Men precis innan jag skulle lämna lokalen, hände något som fick mig att få kalla kårar ensmed ryggen. Psykologen gav mig sitt visitkort. Min första tanke var, att om hon ger mig ett visitkort, kommer hon att ge även exmannen ett. Han skulle inte vara sen att ta kontakt med henne för att förtala mig.

Den som känner mig och har följt mig och mitt barns väg, vet hur nära jag och mitt barn har stått varandra och vilken glädje och leklust som finns mellan oss. Ni vet, att jag trots min egen sjukdomsbild (tumörsjukdomen) ändå har engagerat mig både som samrådsrepresentant och föräldrarepresentant på mitt barns dagis och att jag varit den som initierat flera träffar mellan barn och föräldrar även på fritiden. Ni vet att jag har bjudit till, lekt med barnen i den mån jag orkat och att jag har gjort allt för att mitt barn skall ha det bra och känna sig tryggt hos mig. Eftersom pappan har en tendens att isolera familjen, har det för mig varit av yttersta viktatt bygga upp ett socialt liv för mitt barn och få honom att samspela med andra.

När vi gick över på varannan-vecka-schema började min son uttrycka att han längtade efter mig under pappaveckorna. Jag tog upp, att han kunde ringa mig. "Det får jag inte för pappa", svarade sonen. Jag gjorde därför en specialdeal med dagispersonalen. Så länge jag gick hemma, kunde jag gå ner och hälsa på min son och hans kompisar en stund efter lunch en gång mitt under pappaveckan. Jag gick ner till dagiset för att vara med min son, för att han lättare skulle kunna klara den långa veckan hos sin pappa. Detta föll ut bra, min son verkade bli tryggare och lugnare och uttalade inte lika tydligt att han längtade efter mig. I ett års tid, gick jag varannan vecka ner till min sons dagis på detta sätt. Jag mötte då en go och glad liten pojke som var stolt över att hans mamma såg honom och var med honom och hans kompisar och lekte. Dagispersonalen, som ibland var få i styrkan, lät mig avlasta dem dessa stunder så att någon av dem kunde gå på en rast de aldrig annars skulle ha haft tid med. Jag upplevde att jag hade bra kontakt med alla på dagiset.

Därför kom resultatet av denna utredning som en chock. Psykologen som vid första tillfället varit trevligt, var vid andra testdagen mycket otrevligt och "kantig". Jag fick inte den kontakt jag hade förväntat mig och förstod att exmannen agerat. Långt senare fick jag veta, precis som jag anat redan då jag fick psykologens visitkort i min hand, att exmannen förtalat mig grovt mellan dessa två tester. Han hade skickat omfattande inlagor till socialhandläggaren och till utredande psykolog och där han uppmålat mig som mycket psykiskt sjuk och att jag skulle lida av "vanföreställningar". Genom att anklaga mig för detta, kunde han själv gå fri från skuld för det han gjort. Det var ett högt spel han spelade. Men det visste jag inte säkert förrän då jag första gången läste följande i en färdigställd utredning som jag enligt handläggaren inte kunde få till stånd en rättelse i. Hon avsåg inte att ta någon notis om vad jag än lämnade in för material, uttryckte hon klart för mig. Senare då jag fick tillgång till kopia på journalanteckningarna, framkommer det att socialhandläggaren och exmannen diskuterat om detta redan innan socialutredningen var färdig. Enligt journalanteckningarna hade hon lovat exmannen att inte göra några förändringar.

Jag uppmålades som alltigenom svart och misslyckad medan pappan upphöjdes till skyarna och var alltigenom vit. Han hade inte gjort ett enda misstag, han var en felfri person. Det var totalt slagsida i utredningen. Socialutredare hade satt på sig skygglappar och tog inte till sig av vad exmannen hade gjort och gjorde mot mig. Vad som låg bakom detta kan jag inte svara på. Pengar under bordet, hans otroliga manipulativa förmåga eller något annat???  Min önskan att redan tidigt under utredningen få socialutredaren utbytt till en annan handläggare, var säkert en av orsakerna. Jag hade ju kritiserat henne som person.

I följande urklipp från socialutredningen framgår lite av hur pappan har manipulerat handläggaren och psykologen och hur han lyckats förtala mig som mor. Genom detta visas tydligt att socialutredaren blivit så partisk att hon inte längre kritiskt granskar det han uttalade. Vilken sund människa som helst skulle väl ha börjat dra öronen åt sig om någon uttryckte detta?

Jag blev chockad när jag fick psykologutredningen och socialutredningen i min hand. Herregud, efter allt jag och min son genomgått, kunde vi väl inte drabbas av detta också?? Det var som att slåss mot ett monster. Jag kände mig liten. Och jag var mycket förtvivlad. De flesta skulle nog ge upp i en sådan här situation. De flesta faller nog under isen, och det gjorde även jag.

Men jag hade en  nära väninna som jag känt i många herrans år och som följt mitt öde - och hon och hennes man ställde upp oerhört mycket för mig. De och min son var mina livlinor. Jag hade också hundar som varje dag tog mig ut på promenader.

Jag mindes en historia jag läst en gång under en akademisk kurs, om en militär grupp som blivit instängda i en djungel mitt under pågående krig. För att de inte skulle drivas till vanvett under denna tid, tvingade befälhavaren upp gruppen av män varje dag för att gå ner till en liten flod, för att tvätta och raka sig. Genom att hålla fast vid de dagliga rutinerna, kunde de fortsätta fungera även mentalt.

Jag hade också några grannar och ytterligare vänner som fanns runtomkring mig. Min väninna och hennes man lyfte mig upp gång på gång och visade att de trodde på mig och stod bakom mig. De kämpade för min skull. Jag minns att vi diskuterade att det var tur att jag var svenska och att jag var akademiker. Jag var trimmad i att analysera. Nu skulle jag få analysera det känsligaste i mitt liv; mig själv som person och min relation med mitt barn. Men hur skulle en invandrarkvinna som inte kan språket eller vårt samhällssystem kunna vinna en sådan här kamp? De skulle inte ha en chans.

Jag vände mig till min husläkare för att be om hjälp. Hon kopplade mig till en psykolog som skulle kunna ge mig råd om vad jag kunde göra. Denna psykolog och min husläkare fick ta del av socialutredningen och den psykologutredning som gjorts - och de gick i taket. Jag hade haft samma husläkare i 5 års tid och varken hon eller någon annan läkare som varit i kontakt med mig under sjukdomsåren, hade diagnostiserat mig något liknande som gjorts i socialutredningen. Psykologen jag träffade talade om för mig, att man genom de tester jag genomfört EJ kunde fastställa att jag led av vanföreställningar. Det var även en del annat i psykologutredningen som omöjligt kunde stämma med de tester jag genomfört, utan psykologen måste i sin bedömning ha påverkats av något annat.

Jag fick också gott stöd hos min terapeut som jag hade gått till för att lära mig stresshantering i omgångar under de år jag varit sjuk. Hon hade under de sista åren stött mig i min kamp att komma fri från denne man. Hon visste om alla turerna jag fått ta mig och mitt barn igenom. Även hon fick ta del av socialutredningen och psykologutredningarna, och hon blev förgrymmad. Hon skrev två inlagor till soc och där hon talade om att jag hade en helt annan problematik än den som målats upp om mig, men socialhandläggaren brydde sig inte om detta. Även min husläkare skrev ett brev till soc, utan att socialhandläggaren brydde sig om det. Ingenting verkade hjälpa. Handläggaren var låst i sin uppfattning om mig. Jag pratade även med socialhandläggarens chef samt socialchefen i vår kommun, utan att komma någon vart. De höll socialhandläggaren bakom ryggen och förstod inte att något gått allvarligt fel i ärendet. Socialhandläggaren i målet verkade gömma undan alla bevis som motsade det hon målade upp om mig. Hon mörkade den jag faktiskt var. Hon hade bevis i sin hand men skylde dem. Hon mörkade vem exmannen verkligen var.

Handläggaren hade givit mig en veckas respit på att inkomma med en inlaga som svar på utredningen. Då jag talade med socialhandläggarens chef lyckades jag få igenom 2 veckors tid för att hinna skriva ihop mitt yttrande. Det var kort tid, med tanke på min begränsade ork som sjuk och att jag också hade ett barn att ta hand om, men också utifrån perspektivet att det brukar ta viss tid för en chockfas att lägga sig.

Till problematiken vill jag berätta om några av de reaktioner som ofta kan finnas hos kvinnor som utsatts för långvarigt våld. Naturligtvis bar jag vissa av dessa reaktioner, men istället för att bedöma dem som ett utslag av de övergrepp jag varit utsatt för, feltolkades de till att jag var psykiskt sjuk och en olämplig mor.

Det är således oerhört viktigt i fall där kvinnor uttrycker att de varit utsatta för våld, att utredare och alla andra professionella som kommer i kontakt med kvinnan, är vaksamma på på dessa symptom och reaktionsmönster hos kvinnan. Dessa reaktioner hos kvinnan kan vara en bekräftelse på att kvinnan talar sanning om de övergrepp hon utsätts för. Den utsatta kvinnan reagerar friskt på en sjuk situation och bär symptomen för vad den som utför övergreppen gör.

Min väninna hade kontakter och genom dem fick jag besked att jag hade rätt enligt lag att få kopia på allt i min sons akt. Jag begärde ut detta. Inte helt oväntat fann vi följande journalanteckningar:

Som ni ser av datumen, slutförde utredande psykolog våra psykologutredningar efter det att pappan mailat inlagor till socialkontoret OCH till psykologen. Ni kan också se, att pappan redan innan socialutredningens slut kontaktade sonens dagispersonal för att försöka omintetgöra mig som mor även där. Med tanke på alla tidigare turer under våra uppbrottsår, fortsatte han att jobba på bred front för att sänka mig. Han kontaktade även sin äldste sons skolpersonal för att sälja in bilden att jag kanske skulle kunna försöka mig på att kidnappa det äldste barnet. Men herregud, fanns det ingen måtta på vad han kunde hitta på??

Vidare kunde vi finna denna anmärkningsvärda journalnotering:

Min egen reflektion är, att socialhandläggaren ifråga måste ha varit totalt känslomässigt död, hon visar i detta ingen förmåga till empati eller sympati. Genom det förslag hon kom med om gemensamt möte mellan mig, pappan och henne, legitimerade hon hans möjlighet till fortsatta övergrepp på mig. Tack och lov var jag stark nog att säga nej till detta gemensamma möte. Ett sådant möte med exmannen och socialhandläggaren, som båda hade sådan obehaglig bild av vem jag var, skulle ha sänkt mig totalt. Jag skulle ha brutit ihop.

Vidare fann jag, att pappan hade hotat via mail om att dra igång en rättsprocess såvida han inte fick kopia på min psykologutredning. Socialhandläggaren valde därför att lägga in enbart min psykologutredning i barnavårdsärendet så att pappan skulle kunna ta del av den. Jag kontaktade dem att i så fall måste de gå efter den regel de har inne vid socialkontoret, att föräldrar skall behandlas lika genom utredningsprocessen och att även jag i så fall hade rätt att ta del av pappans psykologutredning. Diskussion uppstod uppenbarligen på högre ort på Socialkontoret om hur de skulle gå tillväga. Deras slutsatser, att ingendera psykologutredning var graverande var mycket underlig med tanke på hur de formulerat sig om mig i min psykologutredning. 

Utifrån det jag fått veta hos den psykolog jag kom i kontakt med genom min husläkare, mailade jag till den psykolog som varit anlitad av socialkontoret. Jag frågade henne vad hon menade med att jag led av vanföreställningar om pappan. Hon svarade:

"Förutom vad testresultatet visar..." Utredande psykolog hade alltså tagit till sig av annat än det som framkom i psykologtesterna, hon hade låtit sig påverkas av något annat. Frågan var vad hon blivit påverkad av. Dessutom ifrågasatte jag om en psykolog som sitter tyst och tittar på medan personer genomför test efter test, verkligen kan göra de slutsatser hon gör. Hon kände varken mig eller mitt barns far och hon hade ingen som helst aning om vad som utspelat sig varken under förhållandet eller därefter. Och just denna oproffesionella psykolog anlitas alltså av ett socialkontor för att ge underlag som används i beslut om utsatta barns framtid.

Jag kommer att berätta vidare om vad jag gjorde och vad andra gjorde i denna situation samt om det nätverk av personer, både privata och professionella och som kom att sluta upp runt mig och min son. Utan dem hade jag inte klarat mig och oss igenom detta. De var mina livlinor, de gav mig i de värsta stunderna konstgjord andning och fick mig att fortsätta kämpa.

Min son var en stark livlina, han var motivet till att fortsätta kämpa. Jag kunde inte ge upp, för min son behövde mig. Min son har inte själv valt att hamna i dessa familjetrauman och jag har ett ansvar för att göra vad jag kan för att hjälpa honom klara av det liv han tilldelats som barn. Jag har ett ansvar för de dåliga beslut jag en gång fattade, då jag valde att skaffa barn med en man som utför övergrepp. Men de visste jag ju inte då jag blev gravid. Jag älskar min son av hela mitt hjärta och jag kommer aldrig någonsin att svika honom. Det kan jag inte, för jag är hans mor.

Jag kommer också att berätta vilka insikter jag gjorde på vägen och hur jag har lyckats gå vidare från detta.

När jag och mina vänner, läkare, psykolog och terapeut började granska vad som skett i socialärendet, framkom det vad exmannen gjort. Han hade bearbetat socialhandläggaren under flera månader, utan att jag fått vetskap om det. I denna bearbetning upprepade han vissa fraser om och om igen, för att den vägen befästa dem hos sin läsare. Han hade polariserat ytterligheter, där jag framställdes som en fruktansvärd människa och mor och där han rackade ner rejält på mig. Å andra ytterligheten hade han framställt sig själv som en mycket lysande och perfekt människa som lever ett normalt socialt liv. Detta kommer jag att visa exempel på.

Exmannen visade genomgående motsägelsefulla budskap under dessa år:

Detta tog jag upp med socialhandläggaren och exmannen under pågående socialutredning, varmed exmannen snabbt dribblade bort den röda tråden och gick till attack om något annat varmed socialhandläggaren "bortsåg" från det jag påpekade.

Redan i slutet av oktober 2009 påbörjade exmannen hjärntvättningen av socialhandläggaren - och då förde han för första gången på tal att jag borde psykologutredas.

I december 2009 gjorde socialhandläggaren hembesök hos oss föräldrar. Hon anklagade mig i socialutredningen för att ha pratat öppet inför vår son om hur situationen var. Men hon brydde sig inte om vad hon och exmannen pratat om inför vår son:

Vad hade jag då för diagnoser?

År 2006 sände Försäkringskassan mig på utredning vid en enhet som hette Försäkringsmedicinskt Centrum. Vid Försäkringsmedicinskt Centrum (FMC) fick jag träffa ett helt läkarteam som bestod av överläkare, psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast. Man hade då ej ännu lyckats diagnostisera den tumörsjukdom som jag i efterhand har fått veta att jag haft i 20-25 års tid. De diagnoser jag fick vid FMC var följande:

Mitt under pågående socialutredning och efter alla turer som hade hänt med exmannen, var jag till läkare i oktober 2010. Det var bara några månader efter att jag fått denna vansinniga socialutredning i min hand och jag dömts ut som mor och människa. Läkaren ifråga var fortfarande ovetandes om den tumörsjukdom jag har och diagnostiserade följande i mitt läkarintyg:

I januari 2010 inkom till soc en 7-sidig inlaga från exmannen. Han hade skrivit hela denna inlaga i textstorlek 8 eller 9, så det var mycket text. Alltigenom uppmålades jag som en mycket dålig, ond, misslyckad och hemsk varelse.

Ska jag skratta eller gråta?

Vill här poängtera att exmannen INTE är medicinskt utbildad.

I socialkontorets journal per den 3 november 2009 kan vi läsa följande:

Under ett års tid, år 2000, åt jag antidepressiv medicin. Medicinen sattes ut år 2001 innan jag och exmannen sammanflyttade. Därefter var jag fri från antidepressiv medicinering tills de sista veckorna som jag sammanlevde med exmannen. Jag bad min läkare om antidepressiv medicin i januari/februari 2007 för att orka ta mig ur detta hemska misshandelsförhållande. I övrigt har jag ätit diklofenak och panodil forte i kombination under de perioder då min smärta i kroppen varit som värst. Därutöver har jag tagit hjälp av varma bad, akupunktur, sjukgymnastik, naprapathjälp och zonterapi under de år jag sammanlevde med denna man.

Vad gäller historien om att jag skulle ha lett ett hemligt läkarteam på vårdcentralen.... Som jag berättat i ett tidigare kapitel, blev jag kallad på tvåmånaderskontroll vid MVC efter barnets födelse. Exmannen hade drivit igenom med min läkare och med Försäkringskassan att jag skulle vara heltids sjukskriven efter barnets födelse de första 3 månaderna för att han själv skulle kunna vara pappaledig. Exmannen var mycket labil vid den tidpunkten och jag berättade för en MVC-läkare vad han sagt och gjort i hemmet. MVC-läkaren rekommenderade mig att gå till min husläkare för att friskskriva mig deltid, för att den vägen tvinga exmannen tillbaka in i arbete, för att han förhoppningsvis ej skulle falla in i psykos. Jag vände mig till min husläkare som friskskrev mig halvtid, varmed exmannen började jobba igen och situationen lugnade ner sig i hemmet. Det är denna historia han har omvandlat till att jag skulle ha uttryckt att jag lett ett hemligt läkarteam på vårdcentralen för att få honom sjukskriven.

Minns ni om hur min son började må alltmer dåligt i samband med att fadern drev igenom veckoschema vad gäller boendet för sonen? Min son mådde ju fortfarande illa. I samband med att vi övergått till veckoschema, hade min son börjat längta väldigt mycket efter mig som mor då han var hos pappan, men han tilläts inte ha kontakt med mig då. Jag förstod att i situationen var det ingen idé att jag försökte göra en deal med exmannen, han skulle bara börja bråka ytterligare. Jag vände mig därför till dagispersonalen och gjorde en deal med dem, att jag så länge jag gick hemma, skulle kunna hälsa på min son på dagiset mitt i pappaveckan för att lindra hans längtan. Jag gick således ner till dagiset varannan torsdag efter lunch för att leka med barnen och kramas med min son ett tag. Sonens längtan minskade därmed. Detta pågick i ett år, tills jag berättade för socialhandläggaren och exmannen under pågående utredning om dessa besök.

Sonen började därefter visa stark ångest inför bytena till sin far. Sonen uttryckte, att han var rädd för att aldrig mer få träffa mig, om han åkte över till sin pappa. Sonen berättade att pappan sagt att sonen inte skulle bo hos mig.

Pappan å sin sida, manipulerade inte bara sonen till detta illamående. Han vände sig också till socialhandläggaren för att påstå att det var jag som överförde min ångest på sonen. Ibland påstod han att jag ljög om alltsammans. Men för att få socialhandläggaren att tro på att det var jag som orsakade sonens ångest, genomdrev han att jag inte längre skulle få besöka min son på dagiset. Jag blev tillsagd av socialhandläggaren att jag inte skulle gå dit för att se om min sons mående skulle förändras i någondera riktning. Jag tänkte naturligtvis, att om jag inte besökte sonen så skulle han få ännu starkare längtan efter mig och att hans ångest skulle öka inför bytet till pappan. Det jag inte förstod, var att jag var en bricka i exmannens intrikata spel. I och med att jag slutade besöka sonen, slutade samtidigt pappan prata med sonen om att sonen inte skulle bo hos mig, vilket fick till följden att sonens ångest minskades.

Det är exakt så här psykopater med högt IQ manipulerar sin omgivning. De gör det på en nivå där de flesta "går på" det de gör.

I följande citat från ett mail från exmannen till socialhandläggaren finner ni också det grandiosa tänkandet som är så typiskt just för - psykopater. De formuleringar han använder i texten nedan, kan också bekräfta de övergrepp jag säger att jag varit utsatt för. Sättet att formulera sig och se på mig som sambo, fru, exfru och mor till hans barn, går igen över tid.

Innan socialutredningen avslutats, agerade exmannen och socialhandläggaren bakom min rygg på ett sätt som är juridiskt ej godtagbart så länge jag och exmannen har gemensam vårdnad om vår son och sista ordet inte blivit sagt. De planerade ett möte tillsammans med chefen för Familjerätten för att förbereda en vårdnadstvist. I följande mail från exmannen till socialhandläggaren visar exmannen tydligt hur han plötsligt allierat sig med socialhandläggaren, vilket är typiskt för psykopater såväl som borderlinesjuka. De brukar vara duktiga på att skapa ett vi-mot-dem-tänkande så länge det "vi" de skapar, tjänar deras egna syften. I samma mail har han fått första avslag på att få ta del av min psykologutredning.

Samtidigt med att detta möte planerades, begärde jag ut kopia på alla handlingar som jag hade rätt till enligt lag - och jag fick syn på det möte de planerade. Jag konfronterade socialhandläggaren med det och påpekade att hon som tjänstekvinna ej fick glömma, att jag och exmannen ännu hade gemensam vårdnad om sonen. Socialhandläggaren backade ur mötet:

Varför reagerade inte det sociala på grandiositeten, manipulationerna och de motsägelsefulla budskapen? Hur kunde han bli trodd? I inlaga efter inlaga och mail efter mail målade han upp mig som allvarligt psykiskt störd och att jag skulle lida av vanföreställningar. Han lyckades sälja in bilden av att jag isolerar mig i en "bunker" till bostad tillsammans med min son och att jag överförde min hemska ångest (inklusive dödsångest som han skriver i en av inlagorna) på sonen. Han målade upp bilden av att jag i denna bunker sitter utan vänner för att jag gör mig osams med alla.

Han serverade lögn efter lögn - och blev trodd av det sociala. Och sedan kommer detta mail, där han uttryckligen säger till socialhandläggaren i slutet av utredningen, att han inte har haft någon som helst insyn i mitt och min son gemensamma liv sedan början av 2007.

Varför blundade socialhandläggaren för allt han gjorde??? Var hon rädd för honom - eller fick hon pengar under bordet?

Exmannen skrev under våren 2010 ett antal mail samt två långa inlagor i textstorlek 8 eller 9 till socialhandläggaren respektive utredande psykolog. De är fyllda av lögner om mig och min familj av blodsband. Jag kommer att visa hur exmannen formulerade sig om mina föräldrar i en inlaga som han tillsände socialhandläggaren och psykolog någon dag innan psykologen skulle lämna in en bedömning om vem jag var som person. Texten är rakt kopierad från en 7-sidig A4-inlaga undertecknad med min exmans namn i april 2010:

Hur var det då? Vad är min version? Ja, det förekom mycket orättvisor under min barndom. Mycket beroende på att min far jobbade mycket och var sällan hemma under den tid vi syskon var vakna. Det var min mor som styrde och ställde. Ett av mina syskon var favoritbarnet.

Ja, jag blev våldtagen som 16-åring av mammas bekants kusin under en resa till Frankrike. Ja, min mor kunde inte hantera den våldtäkt jag utsatts för och kallade mig "hora som hoppat isäng med den där araben". Som bestraffning för det som hänt, skickade hon min häst till slakt - utan att hästen var sjuk eller skadad.

Under några av samlevnadsåren med exmannen, genomgick jag en terapi för att bearbeta det jag varit med om som barn. Under en fas av denna terapi, valde jag att ta en time-out från min mor för att kunna "landa" i det som hänt.

Som jag också berättat, tillät inte exmannen under förhållandet att jag hade kontakt med anhöriga och vänner. När jag tog kontakt med någon, fick jag alltid betala väldigt mycket för det. Som jag berättat förut, hade exmannen för vana att tränga mig uppför trappan och in i ett hörn på övervåningen i vår bostad, eller in i duschkabinen eller mot handfatet för antingen ge mig en lång utskällning med beskyllningar eller en lång utfrågning om vad vi pratat om. Det kostade för mycket för mig varför jag hellre avstod. Jag tror inte heller att många av mina vänner eller anhöriga kände sig välkomna till oss under vårt sammanboende.

Hur var det då med resten?

Min mor lurade aldrig av min far gården de ägde 50/50 - alla ägodelar delades lika då de skildes. Jag har ännu tillgång till de juridiska handlingar som förekom under mina föräldrars bodelning, tack vare att min far sparat dem till sin död.

Min mor spelade ut oss barn under mina föräldrars skilsmässa och i sin iver att alliera oss med henne, påstod hon att min far tänkte skjuta oss, varför hon vid några tillfällen sade åt oss barn att ta skydd bakom ett stort element i köket. Hon sade att elementen skulle stoppa kulorna om han sköt. Jag som barn, såg aldrig min far stå och sikta med något gevär mot oss.

Så till detta om att min far skulle ha supit och rökt som en borstbindare och bara jobbat sporadiskt och att han skulle ha dött förhållandevis ung. Min far dog hösten 2004 vid 78 års ålder pga KOL. Jag sammanflyttade med exmannen 2001. Fram till min fars död, hade jag och min far regelbunden kontakt men efter hans död var det lite svårt att avsäga sig kontakten.

Nedan följer ett skriftligt vittesmål från min mor. Jag delar hennes uppfattning såsom hon återger den i denna skrift om min far:

Min far fick guldklocka efter 25 års trogen tjänstgöring på samma företag och han avtackades med flera andra som samtidigt fick ett erbjudande om kollektiv förtidspension. Det skrevs till och med om denna avtackning i en lokal tidning, men av integritetsskäl, kan jag ej visa denna artikel som jag har i min ägo. Företaget ifråga anställde min far vid 2 olika tillfällen under hans livstid - och han jobbade som sagt i många år för samma företag. Han var alltså så omtyckt av sin arbetsgivare, att han omanställdes ytterligare en gång efter att min far en period arbetade på annat företag närmare gården vi ägde.

Jag redovisar ett arbetsintyg och ett anställningsintyg utskrivet av detta företag inom industrin för min fars räkning. Där framkommer hur länge han arbetade hos dem och att han ännu var anställd och på arbetsbetyget finns också vitsord, där han omnämns med:

"Uppförande: Gott"

"Arbetskunnighet: God"

Låter detta som en man, som endast jobbar sporadiskt???

Jag har tillgång till några flera av min fars arbetsbetyg. För mig är det av yttersta vikt att rentvå min far från de beskyllningar som riktats mot honom. Precis som alla andra, hade han sina brister. Men han var en man att respektera för sin arbetsmoral och plikttrogenhet och han är förtjänt av betydligt bättre än dessa påhittade lögner. I ett av de mest berörande arbetsbetygen han fick som ung, står det följande: 

Min fars avgångsbetyg från det företag där han arbetade i 25 år, blev följande:

Så hur var det nu exmannen beskrev min döde far som?

"Pappan söp och rökte som en borstbindare och han jobbade endast sporadiskt."

Av en stor mängd lögner som exmannen trovärdigt levererat utan att ens blinka, är detta en. Detta sätt att leverera lögn efter lögn är typiskt för mytomaner och psykopater.

Socialhandläggaren och av socialkontoret anlitad psykolog i detta barnavårdsärende - drog slutsatsen att exmannen ej ljög på något sätt. Enligt dem, var det jag som led av vanföreställningar om pappan till min son och enligt dem, hade jag bara fabricerat ihop allt jag påstod att han gjort och gjorde. Enligt dem, var jag en dålig mor som haft en hemsk barndom som skadat mig. Enligt dem, var jag psykiskt störd - och de ansåg, att min son skulle lära sig förstå min psykiska sjukdom. Och socialhandläggaren legitimerade i skrift, att exmannen var den som skulle få berätta för vår gemensamma son om hur psykiskt sjuk jag enligt dem är.

De ansåg, att pappan till min son var helt ren och fri från skuld. Han var den perfekta föräldern. 

Vad var det för tolkning den utredande psykologen skrev om min exman, efter att han genomfört en psykologisk test under 6 timmar? Jo, att exmannen har en IQ på 130, dvs långt över genomsnittet varför han  lätt kan "blåsa" människor runtomkring sig ~ även psykologer. Men också följande:

Tycker ni läsare att det jag berättat och redovisat hitintills för er, samstämmer med den bedömning psykologen i vårt barnavårdsärende gjorde?

En psykolog som personligen träffat exmannen under BARA 6 timmars testtid, som tagit emot den ena skriften efter den andra från exmannen och där jag uppmålas som alltigenom hemsk medan han målar upp sig själv som enbart god och perfekt med ett perfekt liv? 

En psykolog som inte har haft någon som helst inblick i vad som egentligen utspelat sig mellan exmannen, mig och vår son?

Framstår exmannen som en person som undviker konflikter?

Har exmannen en konventionell och välanpassad livsstil?

Kan han fungera som en stabil far?

Är han ärlig och uppriktig?

Stämmer följande:

"Det finns alltså inget underlag för mammans rädsla för att pappan på något sätt ska skada henne eller barnet."

Och hur var det exmannen själv formulerade sig i en av sina skrifter till utredande psykolog och socialhandläggaren?

Vad jag kan se, samstämmer det han skriver med vad psykologen sedan gör för bedömning.

Det är så här, denne man vrider och vänder på saker och ting, vrider den röda tråden bort från sig själv - och genom det sätt han gör detta på, lyckas han förleda och hjärntvätta sina läsare och åhörare och själv gå fri från skuld.

Hur känner man igen en psykopat?

Jag börjar citera delar ur texten "Hur känner man igen en psykopat" av Kristina Wennergren:

"Han är inte alltid lätt att avslöja, inte förrän efteråt, och därför kommer han undan med det mesta och lämnar många avlånga ansikten bakom sig.

En psykopat är alltid en mytoman, men en mytoman behöver inte alltid vara en psykopat, även om dessa två egenskaper är närbesläktade. Gränserna ligger mycket nära varandra. En mytoman kan vara den svåraste klienten, en av de största utmaningar en terapeut kan få i sin praktik. Han ljuger hela tiden, till synes helt utan anledning. Men psykopaten går ännu längre. Han inte bara ljuger, han lurar och bedrar när de utsedda offren minst anar det.

Psyopaten ljuger, manipulerar och duperar. Psykoaten har sällan några riktigt nära vänner. Med risk för att bli avslöjad vill han inte komma alltför nära någon. Han klarar inte av en granskning.  (- - -)

Psykopater lever på att lura andra. Utan offer är han ingen. (- - - )

I sina egna ögon är han alltså överlägsen alla andra. Han har en övertro på sig jsälv. Allt han ser och hör filtreras genom hans eget seende och blir omgjort för att kvarhålla föraktet för de individer han möter utmed vägen. Psykopaten ser en fiende i alla, till och med de som älskar och skyddar honom mest. Han vet innerst inne att i det långa loppet kan ingen acceptera hans attityder och beteenden, och därför lever han alltid med vetskapen att han förr eller senare blir bortstött och icke önskvärd. (- - - )

Med vänlighet, charm, smicker och inställsamhet bygger psykopaten upp ett förtroende och lurar sitt byte att tro på det han säger, allt för att tjäna de egna syftena.

Dessa människor svarar alldeles för fort för att det ska vara någon sanningshalt i det de säger. När han ertappas och ifrågasätts har han alltid en snabb men ologisk bortförklaring till hands. Men han säger det med en sådan inlevelse att han själv tror på det och den han talar med blir ofta överrumplad av det ologiska i sammanhanget och förstår inte vad som hänt förrän långt senare. Psykopaten har ett oerhört starkt försvar.

Psykopaten lever med tvångstankar som får dem att vända på alla sanningar och uttala ständiga motsägelser. Gå mot strömmen är ett tvångsehov. Han är "psycologically reversed" - "psykologiskt tvärtemot" normalt sunt förnuft. Han har programmerat sig så från början. Mönstren sitter hårt och instinktivt och förändras sällan eller aldrig.

Många psykopater kommer mycket långt i karriären. Hög intelligens finns. Bara ljugandet och fantiserandet kräver ett mycket stort och snabbt intellekt. (- - - )

Även när han blir tagen på bar gärning nekar psykopaten till vad han gjort eller sagt. Skygglapparna är starka och omedvetna. Försvaret är av panser och mycket övertygande. Han projicerar och byter samtalsämne. Snabbt och skickligt skyller han ifrån sig och pratar bort sin motståndare. I sina egna ögon är han alltid oskyldig, vad han än har gjort och vad han än har ertappats med. Han ränkar alltid med att hans lögner blir verkliga så fort någon tror på dem, att de är identiska med andras verklighet. Det är så han arbetar, idogt och med stor uthållighet.

I slutändan förgör psykopaten inte sällan sig själv utan att bry sig det minsta om vilka som följer med i fallet. Men hur illa han än har skadat sig själv, och även andra, kommer han alltid igen med förnyad kraft. (- - - )

Den farligaste motståndare en människa kan ha är en psykopat. Den som skiljer sig från en psykopat kan inte räkna med en lycklig skilsmässa eller livslång vänskap. Situationen bjuder inte alls på det. Psykopaten är helt överlägsen sin motståndare. Han krossar och pulvriserar sin f d partner. Ofta segrar han i alla juridiska instanser ända upp till Högsta Domstolen. Dels ger han sig aldrig, och dels är hans manipuleringskonst så stor att till och med garvade advokater, åklagare och domare går på hans beräknande insinuationer, skickligt genomtänkta lögner och väl valda ord.

Hur kan detta komma sig? Glöm aldrig bort, Psykopaten är manipulationens mästare och totalt hänsynslösa i sitt naturliga agerande. Han kan sälja sin egen mor, överge sina barn för resten av livet och sprida falska sanningar om den han levt med och som stöttat honom i många år. Han har inga känslomässiga band till någon annan än sig själv. (- - - )

Det går inte att ha ett naturligt förhållande till en exmake - eller -maka med denna fastställda eller icke fastställda diagnos utan att alltid vara på sin vakt mot fortsätta tricks.

-------

Kännetecken på en psykopat enligt Hares checklista:

1. Munvig och charmig

2. Ständigt behov av spänning och nya impulser

3. Bristande ansvar för egna handlingar

4. Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt

5. Svekfull och manipulativ

6. Egocentrisk och grandios

7. Saknar helt ånger och skuldkänslor

8. Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)

9. Parasiterande livsstil/lever genom andra

10. Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet

11. Promiskuöst och egoistiskt sexualliv

12. Tidiga beteendeprobme (före tolv års ålder)

13. Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering

14. Impulsivitet

15. Flackt känsloliv

16. Frekventa äktenskap och samboförhållanden

17. Ansvarslöst föräldraskap

18. Ungdomskriminalitet (före 15 års ålder)

19. Nya kriminella handlingar under permission

20. Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, frihetsberövande, mord och mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrot, berägeri, rymning från fångvårdsanstalt.

Psykopaten gör allt för att nå en maktposition. Detta medför att personer med psykopatiska drag är överrepresenterade i ledarbefattningar.

Ni kanske kommer ihåg, att psykologen i sitt mail till mig skrev "Förutom vad som framkommit i psykologtesterna...". I psykolograpportens 4:e sida har hon samtidigt skrivit "X har inte delgett så mycket av sin uppväxt..." Vad var det hon hade låtit sig påverkas av för att måla upp mig som alltigenom hemsk?

Jag har gjort en jämförelse mellan vilka begrepp och uttryck som exmannen upprepat ett antal gånger i sina skrifter till socialhandläggare och utredande psykolog - med de formuleringar som återfinns i psykologens bedömning av mig. Följande mönster framträdde:

Exmannen skrev följande om mig:

"Vanföreställningar", "psykiska ohälsa", "diagnostiserad personlighetsstörning sedan 2001", "förvriden värld", "Detta är en sjuk människas tankar där sunt förnuft och logiskt tänkande för länge sedan spelat ut sin roll. Som vanligt handlar det om Xs egen oro och rädsla för något som i verkligheten varken hänt eller kommer hända." "Om X var psykiskt frisk...", "Försöker hon stänga in sig med sonen i sin egen förvridna värld."

Utredande psykologs tolkning av mig som person:

"Paranoida vanföreställningar om pappa Y/"paranoida vanföreställningar om andras ondska och hur dessa andra hotar att skada både henne själv och hennes barn"m "Starka förföljelseidéer", "Stora avvikelser i sin personlighet", "...istället blir hennes anklagelser mot den andre alltmer desperata och absurda och saknar till slut verklighetsförankring." "Hotet finns inte i verligheten, det finns inom dig. Du gör Y till en hemsk, hotfull och farlig person, vilket han inte är..."

Vidare har exmannen skrivit följande mom mig:

"X egna (separations-) ångest och behov, Xs separationsångest, humörsvägningar/skrikanade och gråtande om vartannat, ångest av varierande slag, avsaknad av stabilitet och rutiner", Pratar med sonen om döden och om sina egna högst påtagliga dödsångest och alla hennes upplevda och verkligliga krämpor". "X projicerar sin egen ångest på sonen, den enda som mår sämre av detta, pga sin separationsångest är X. "Separationsångest", ""Maniskt sysselsättande där varje aktivitet planeras, utförs och bokförs." "Totalt känslostyrd, inkonsekvent, ständigt ändrar reglerna efter hur hon för tillfället mår, skriker och domderar för att sedan börja tjuta och själv vilja ha tröst. "Den ångest X framkallar hos sonen är hennes egen ångest." "Bordeline-sjuka klarar typiskt inte separationer och ser bara till sina egna behov.", "Obehaglig och klängig.", "Den hjälp X för sonens räkning ber om av BUP är bara ett undermedvetet rop på hjälp för sin egen räkning. "Sonen behöver ingen annan hjälp än skydd från sin sjuka mor, att hans mor söker hjälp och slutar sätta sina egna behov framför andras."

Utredande psykologs tolkning av mig som person:

"Oförmåga att upprätthålla relationer", "Ständig svartmålning av andra, ofta närstående", "personen har vidare svårt med djupare känsloengagemang...", "Ofta finns det en oförmåga att upprätthålla relationer", "svårt att ge av sig självl till förmån för en annan människa", "Osäkert hur mycket hon kan separera sig själv från sin son och tillåta honom att växa upp till en självständig och trygg person", "....utan strävar istället omedvetet efter att hålla honom på en symbiotisk nivå där han blir delaktig i hennes ohälsa utan möjlighet till en naturlig frigörelse", "...en närmast total brist på inre grundtrygghet..."

Och Exmannen skrev:

"Intrigmakerska", "Bråkar med folk i olika internet-forum" - "Till detta ska läggas att X flera gånger fått sparken från de jobb hon haft pga sin "personlighet". "Den halvtidspraktik hon nu tydligen tvingats acceptera kommer hon snart bli av med pga sin "personlighet".

Utredande psykologs tolkning av mig som person:

"Lägger all skuld för sina tillkortakommanden på andra." "Saknar helt insikt i att hon själv kan vara delaktig i en konflikt." "Överdriven upptagenhet av att känna sig utstött och mobbad vilket även kan leda till oro för sin fysiska säkerhet." "Snar till ilska." "Svårt med inlevelseförmågan." "Inte samarbetsvillig." "Missar nödvändiga detaljer för att kunna fånga upp rätt signaler från andra."

Ytterligare skrev exmannen:

"....vill inget annat än att slippa en bitter, girig och ensam X...", "....blev för mycket för X...", "X kan helt enkelt inte leva med att jag nu har det bra och att hon själv sitter ensam ohc inte längre blir försörjd av mig...", "Hon lider av svårartat mindervärdighetskomplex som hela tiden förstärks eftersom hon går från misslyckande till misslyckande i livet."

Utredande psykologs tolkning av mig som person:

"Det finns en bitterhet över vad livet burit med sig.
"....och svagt självförtroende", "övervärderar sina förmågor och egenskaper", "Övervärderar sina förmågor och undviker sina svagheter"

Exmannen skrev:

"X stor ensam mot resten av världen med sina påståenden..."

"X ljuger."

"Xs lögner"

"Med X går det inte att utesluta något."

Utredande psykologs tolkning av mig som person:

"Förnekande attityd."

"Ej sanningsenlig."

Det ovan sagda om mig skiljer sig mycket från hur andra såg på mig vid samma tidpunkt. Det ovan sagda är egentligen totala motsatsen av det som nu kommer att följa.

Och det var detföljande som jag kunde luta mig mot för att fortsätta vara stark genom denna process:

Min väninna sedan då drygt 15 år tillbaka, skrev till soc:

"Trots de senaste årens belastning har ändå X visat sig klara av både studier, prakti och arbetsträning på halvtid för att förbättra sina chanser att komma ut i jobb och hon har varit friskskriven halvtid under flera års tid."

"kapabel förälder"

"Hon och sonen har det bra tillsammans."

"X och sonens sociala nätverk har utökats mcyket under den tid som X bott ensam med sonen (på halvtid" och de umgås med både gamla och nya vänner liksom med sina grannar."

"Sätter alltid sonens välbefinnande i första rummet", "Han får god omsorg".

""Stolt över sin son och hans framsteg" - "bejakar hans utveckling och ökade självständighet"

"Jag bedömer att hennes gränssättning är välfungerande."

"...kan skilja på sina och sonens behov."

"X har enligt min uppfattning en normal syn på sonens hälsa."

"Jag ser dessutom det faktum att sonen reagerar så starkt hemma hos X som ett tecken på att han känner sig trygg där."

"Min bild är att hennes hälsa, trots den slitsamma separationen från Y, förbättrats mycket under de senaste åren. Denna bild bekräftas av hennes läkare och av hennes terapeut. En så svår problematik som den som beskrivs i utredningen har hon aldrig haft."

"Jag upplever X som mycket motiverad att ta emot stöd och hjälp..."

Grannarna skrev till soc:

BVC skrev till soc:

"Sonen visar god kontakt med sin mamma."

Min terapeut skrev till soc:

Min husläkare sedan 2005 skrev till soc:

I ett senare brev författat av min terapeut till min läkare skrev terapeuten:

Vår gemensamma familjeläkares brev liksom min terapeuts brev till soc, ignorerades av soc efter det att exmannen sålt in bilden av att vår läkare och min dåvarande terapeut var mina närmaste väninnor. En duktig specialistläkare inom smärt- och rehabsidan ansåg samma terapeut vara en av de absolut bästa på sitt område i hela Sverige, men exmannen bedömde henne att bara hålla på med ren humbug och new age. Denna terapeut är enligt mig mycket kompetent på sitt område och jag hyser stor respekt för henne.

I Discus personlighetsanalysen jag fick göra 2008 i arbetsförmedlingens regi står följande att utläsa om mig som person:

Läkarteamet på Försäkringsmedicinskt Centrums skrev följande om mig 2006:

Utredande överläkaren: "AT: Gott. Opåverkad. Ger god kontakt formellt och emotionellt. Beskriver en aktuell psykosocial pressad situation."

Utredande psykolog: "...ger genomgående god formell och emotionell kontakt och upplevs som uppriktig och tillmötesgående." "...Är öppen och detaljerad i sina svar på frågor." "....har intakt verklighetsprövningsförmåga." "....kommunicerar en drivkraft och vilja att aktivera sig samtidigt som hon har förhållandevis välformulerade drömmar och aspirationer vad gäller framtiden."

Precis under dessa år som allt detta hemska inträffade, brukade jag arrangera träffar mellan mig och några mammor och våra jämnåriga barn. Dessa mammor skrev följande till soc:

Hur var då mina arbetsomdömen? Hade jag, såsom exmannen sålt in bilden av till socialhandläggaren och utredande psykolog, blivit kickad gång på gång från mina arbeten "pga min personlighet"? Gör er egen bedömning utifrån urklipp från några av mina arbetsbetyg. Tror ni att den person som beskrivs nedan, verkligen skulle få kicken från något företag pga "sin personlighet"?

En stor hög med människor har sett mig som en ganska trevlig, sympatisk, omtänksam, generös, ärlig, plikttrogen och ambitiös kvinna som bryr sig om mitt barn såväl som andra. Det är ju tur, att jag kom ihåg den bilden av mig själv. Den samstämmer ju med hur jag vill vara och den jag tror mig vara.

Vad var det för bild av mig som arbetstagare och person som exmannen sålt in till det sociala och till utredande psykolog, som just skulle till att fatta beslut om vem jag var som person?

Jag undrar fortfarande varför socialhandläggaren och utredande psykolog "låste sig" så vid den bild exmannen förmedlade av mig som person? De reflekterade ej över vad alla dessa skrifter från exmannen egentligen sade om honom som person. De reflekterade ej över vad alla vittnesmål och bevis som inkom till min fördel och hans nackdel till socialkontoret sade för något. Men de blundade också samtidigt för allt gott alla övriga inblandade människor gjorde för mig. Människor som räddade mig och min son i vår gemensamma vardag. Och de svek mitt barn. Det är oförlåtligt. 

Vad var det som egentligen hände i detta ärende? Hjärntvättade och duperade han dem så totalt att de var beredda att blunda för allt underligt HAN gjorde? Skrämde han dem? Hotade han dem? Eller betalade han dem under bordet??? Jag kommer aldrig att få svar på detta. 

Utan den hjälp och den styrka jag fick från de som slöt upp runtomkring mig i denna hemska mardröm, skulle min son inte längre bo med mig halvtid. Han skulle vara helt i händerna på sin far. Samme man, som skrivit alla dessa nedvärderande och hemska skrifter om mig som mor. Hur skulle mitt barn ha överlevt det? Där? Utan mig?

Varannan vecka, lever min son i hemmet hos den man som kan uttrycka sig och agera på detta sätt - och jag kan inte göra något åt det. Delvis har jag svikit mitt barn, genom att inte kunna skydda honom.

Exmannen förtalar mig säkert på samma manipulativa sätt till min son, som han gjort gentemot det sociala och psykolog. Är man en viss typ av person i ett sammanhang, är man det i övrigt också. Exmannen har också genom socialutredningen fått legitimitet att prata om min påstådda psykiska störning och sjukdom till min son.Hur det kommer att skada min son och vår relation, vet jag ej ännu. Om vuxna människor, som skall vara professionellt utbildade i att tolka och förstå människor och som har till uppgift att hjälpa utsatta barn, inte kan se igenom sådana manipulationer och lögner hos en far där det finns misstanke om att det förekommit misshandel och övergrepp, hur skall ett litet barn kunna göra det? Vi kan inte begära mer av ett barn än av vuxna professionella.

Jag älskar min son och jag kommer alltid att finnas kvar vid hans sida. Jag vet att min son älskar mig. Vi har hittills en fin, nära och god relation till varandra. Det finns mycket skratt och omtanke i vår gemensamma tillvaro och vi brukar göra en hel del gemensamma äventyr, han och jag. Dock, kan jag aldrig erbjuda honom samma ekonomiska standard som han har hemma hos sin far. Men vi är inte ensamma. Det finns människor som bryr sig om oss och som nu finns med på vår färd. Människor som älskar oss, för dem vi är. För den han är. För den jag är.

Och jag kommer att resa mig, för jag är stark. Jag ska banne mig resa mig ur denna skit.

En dag, kommer allt det exmannen gjort, att slå tillbaka på honom själv. Det lovar jag. Inte som hämnd, för jag gillar inte att hata eller hämnas, utan enbart för min och min sons skull. Det är först då, som jag och min son kommer att kunna känna oss fria från det fängelse vi tvingats leva i. Jag vill rentvå mig i min sons ögon och jag vill bekräfta min son, så att han vågar lita på sin intuition om vad som är rätt och fel. Det är det enda, som kan göra min son till en hel människa. 

Lagen om gemensam vårdnad ställer till det i sådana här lägen. Normalt sett, om en förälder ser att barnet mår illa, kan man kontakta BUP och få stöd från dem. Men då jag kontaktade BUP, fick jag veta, att även pappan måste bevilja insatsen för att de skulle kunna hjälpa min son. Det enda sättet att gå runt detta, var om jag abrupt tog min son till psykakuten en dag då han mådde dåligt, då skulle de kunna göra en punktinsats. Men detta måste ju vägas mot att min son kanske skulle fara ännu mera illa av ett sådant abrupt agerande från min sida. Fanns det "mjukare" vägar att gå, ville jag ta min son den vägen. Jag ville inte skada honom mer än han redan var skadad.

Jag efterfrågade genom hela utredningen om soc skulle kunna genomdriva att vår son skulle kunna få stöd vid BUP, men det var totalt tvärstopp. Jag fick egentligen inga vettiga svar på varför, utan socialhandläggaren var hela tiden undanglidande och hon menade att det var bättre att vänta tills dess utredningen var klar. Utredningen tog ett år, vilket innebar att min son fick gå och må dåligt alldeles för länge utan något som helst stöd mer än det jag kunde ge honom. Jag kände vanmakt och förtvivlan i situationen.

I slutet av utredningen föreslog plötsligt socialhandläggaren att min son skulle kunna få komma till en enhet för stödjande samtal. Enheten vände sig till barn, vars föräldrar är missbrukande eller psykiskt sjuka. Jag tog reda lite på vad denna enhet hade för rykte och fick veta att de var bra att ha göra med. De brukade göra egna bedömningar om situationen. Det kanske är på det sättet sådana enheter måste arbeta när de har att göra med sådana socialhandläggare som skötte vårt ärende.

Jag och min väninna pratade om situationen och kom fram till att det bästa jag kunde göra, var att tacka ja till dessa stödjande samtal för min son. Detta för att visa att jag hade fokus på sonens bästa men också utifrån att det viktigaste var att få in honom på en enhet som kunde stödja honom i det han gick igenom.

Sonen fick gå några enstaka gånger på denna enhet, men så kom sommaren och enheten hade tillfälligt stängt. Då han gått några gånger efter sommaruppehållet, kallades vi till ett avstämningsmöte inne på denna enhet. På detta möte skulle två anställda på enheten närvara liksom exmannen, socialhandläggaren och jag. Jag pratade med de anställda på enheten om att jag kände obehag i situationen. Utifrån deras personliga träffar med min son liksom med de personliga möten de haft med var och en av oss föräldrar, hade de redan förstått att situationen var en annan än den som uppmålades i beställningsuppdraget från soc.

Under detta möte, sade den ansvarige på vårdenheten, att de inte kunde se någon psykisk sjukdom hos mig och de hade sett att jag och min son hade en god relation. Exmannen blev rasande och hytte med näven mot mig och skrek hätskt rakt ut:

"Ni går ju som katten kring het gröt, när problemet sitter där! HON med sin psykiska sjukdom och HON med sina vanföreställningar!" Hatet sprutade ur ögonen på honom då han såg på mig.

"Vi kan inte behandla sonen utifrån något vi inte ser finns! Vi ser ingen psykisk sjukdom eller personlighetsstörning hos X", svarade den ansvarige på vårdenheten.

Socialhandläggaren sade ingenting, hon tittade ner i bordet och svalde. Jag sade inte heller något. Den ansvarige på enheten förklarade att det de kunde se, var att vi föräldrar inte kunde samarbeta kring sonen och att de utifrån detta perspektiv kunde göra en insats, men inget mer. 

Under detta möte, ville socialhandläggaren att vi föräldrar skulle underteckna en genomförandeplan för sonens vård. I denna plan stod det, att min son "utifrån sin ålder och sina förutsättningar skulle lära sig förstå mer om sin mammas psykiska ohälsa".

Då slog jag bakut.

"Om jag skulle skriva under detta, skulle det innebära att jag ger er juridisk rätt att felbehandla min son, vilket skulle skada min son ännu mer liksom min sons och min relation skulle kunna komma till skada!", förklarade jag. "Det går jag inte med på!"

Exmannen blev rasande igen. Det gick inte riktigt som han tänkt sig. Han skrek, att om något ändrades i genomförandeplanen, gällde inte hans underskrift. Det är ju förståeligt. Hade jag skrivit under, hade jag givit honom ett givet övertag i kommande eventuell vårdnadstvist. Den ansvarige på vårdenheten sköt genomförandeplanen till socialhandläggaren och sade åt henne, att

"Det här får du ta tillbaka till socialkontoret för att lösa där!"

Socialhandläggaren gjorde en klumpig formulering på genomförandeplanen, att jag inte skrev under av juridiska skäl. Mötet avslutades och jag dröjde mig kvar för att få samtala lite i enrum med de ansvariga på vårdenheten. De uttryckte, att det var bra att socialhandläggaren fick se hur exmannen behandlade mig. De ansåg att det blev mycket tydligt under mötet, om vilka övergrepp som kunde ha funnits i vår relation.

Någon vecka senare, krävde jag att få kopia från socialhandläggaren på all ytterligare dokumentation som tillkommit i ärendet sedan jag fått ut senaste kopiorna. I journalanteckningen fann jag en notering där socialhandläggaren från det möte vi varit på vid den behandlande enheten skrivit, att pappan under mötet visat stort ansvarstagande som förälder. Hon hade inte noterat någonting om de utbrott exmannen haft riktade mot mig under mötets gång. Jag tog med kopia på denna journalanteckning och visade upp för den behandlande enhetens personal, så att de skulle se hur socialhandläggaren betedde sig. Socialhandläggaren å sin sida, tystnade efter detta möte. Hon återkom aldrig med besked om vad som skulle ske med den genomförandeplan som jag ej undertecknat. Istället fann jag bland dokumentationen ytterligare en del skriftväxling mellan henne och exmannen.

Jag hade redan efterfrågat att få socialhandläggaren utbytt vid några tillfällen, men hela tiden fått avslag. Nu skrev jag ett brev till chefen över socialhandläggaren för att åter kräva att få socialhandläggaren utbytt. Jag talade om att hon ej noterat något om de utfall exmannen gjort under mötet vid vårdenheten utan istället framhävt honom som ansvarstagande. Jag talade också om att socialhandläggaren gömt undan en av mig icke underskriven genomförandeplan i akten utan vidare hantering.

Jag vet inte vem det var som agerade i vårt ärende, om det var psykkliniken eller den vårdenhet där sonen skulle gå på behandling, eller om det var min läkare, terapeut och den psykolog jag fått träffa på rådgivning vid några tillfällen vid vårdcentralen, men plötsligt började det hända saker. Ärendet hamnade äntligen vid socialnämnden. Och socialnämnden beslutade att snabbt avbryta alla insatser från soc och stänga ner vårt barnavårdsärende. Chefen över socialhandläggaren meddelade mig att ärendet skulle komma att granskas internt inom soc. Från vårdenheten fick jag veta, att socialhandläggaren meddelat dem att hon inte längre skulle jobba med barnavårdsärenden. Från en mor vars familj ställt upp som familjehem till barn i vår kommun, fick jag veta att det var flera familjehem som gjort anmälningar till Socialstyrelsen avseende just den socialhandläggare som hanterat vårt ärende så illa, hon var under massiv granskning för sitt agerande. Psykkliniken som tagit in mig på utredning, fick ta del av alla handlingar i vårt ärende och de meddelade mig under pågående samtal att de skulle ta in exmannen på behandling. Detta innebar således, att han ansågs ha en GAF under 50 och att han behövde specialistsjukvård.

Jag fick ett avslutande brev från socialhandläggaren: 

Från att under socialutredningen ha anklagats för psykisk sjukdom och vanföreställningar, drog alltså plötsligt soc tillbaka alla anklagelser och avslutade fallet. Exmannen försökte en period efter ärendets avslut, att påverka socialhandläggaren genom nya mail, där han fortsatte ljuga genom att påstå, att mina vanföreställningar verkade eskalera, men det gav inget gehör från socialkontorets sida.

Samtidigt genomgick jag den psykologiska utredningen vid psykkliniken. Under mellandagarna vid jul- och nyår 2010/11, genomförde jag timme ut och timme in en mängd tester. Utöver de kliniska samtal som skett under hela hösten 2010. Den 13 januari 2011 fick jag ett psykologutlåtande i min hand och som inte helt oväntat frikände mig från de anklagelser soc kommit med. Dock, står det omtalat att jag under hösten 2010 bedömdes ha en anpassningsstörning. Detta var inget allvarligt utan utgjordes av att jag hade en förlängd krisprocess sedd utifrån att separationen egentligen skett i mars 2007, förklarade en av de utredande psykologerna. Men denna anpassningsstörning skulle också kunna tolkas som de symptom jag bar efter långvarig misshandel och kunde också tolkas som ett bevis för det jag varit utsatt för.

Jag fick vid psykkliniken genomgå följande tester:

"Symptom Check List SCL-90, Beck Anxiety Inventory (BAI), Depression (BDI-II), Minnesota Multiphasic Personality INventory (MMPI-2), Personlighetsformulär SCID-II, Temperament and Character INventory (TCI).

I den psykologutredning som genomfördes genom psykkliniken i december 2010 står det bland annat skrivet:

"Instrument SCID-II, relaterat till personlighetsstörningar. X uppfyllde ej kriterier för någon form av personlighetsstörning. Hon är en person som gillar ordning. Den förmågan använde hon som konsult och lärare. Hon ställer höga moraliska krav i frågor om vad som är rätt och fel. Hon är missnöjd över att det är så svårt för henne att ta sig tillbaka till jobb och normalt liv."

"Alla validitetsindikatorerna ligger inom den godtagbara och tolkbara zonen i MMPI-2. Måttlig förhöjning på F-skalan återspeglar att X är lite labil i samband med den livskrissituation som hon befinner sig i i dagsläget. Hennes svarstyp är anpasslig, befinner sig i försvarstillstånd. Hon var försiktig i samband med sina svar på frågorna men det kan inte ifrågasätta testresultatets giltighet. Hon upplever inte att hon är deprimerad i dagsläget trots måttlig förhöjning på D-skalan, utan hon är förtvivlad, berövad, överspänd.

X är upptagen av sin egen kropps fungerande. Förhöjning på Hs-skalan visar flerfaldiga och diffusa fysiska besvär, framkommer även att hon upplever energilöshet, svaghet, koncentrationssvårigheter och sömnproblem. Hon bekymrar sig över sin hälsa.

X är suggestibel i hög grad, hon kan reagera med ångest, depression och somatiska symptom när hon befinner sig i krissituation. Hennes försvarsmekanismer är förnekande och förträngning vilka hon använder för att hantera stress. (- - - ) Annars är hon social, anpasslig, samarbetsvillig. Hon är tålig, kan prioritera andras behov. X förnekar att hon har fientliga, negativa känslor samt aggressiva impulser mot andra människor. Hon tenderar att vara känslig för hur andra reagerar på henne. X har svårt att visa och acceptera sin ilska, hon förnekar den. X har dåligt självförtroende, upplever oförmåga att hantera press från omgivningen och har låg tolerans för stress i dagsläget. (- - -) På terapin sett verkar hon vara öppen, har lätt för att uttrycka sig verbalt och prata om sina tankar och känslor."

"X är inte någon spänningssökande människa, dock kan hon vara nyfiken. Hon är organiserad, hon kan arbeta metodiskt, systematist. Det kan vara sitt beteendes "gas" medan sitt beteendes broms är sin kraftlöshet och trötthet. Hon kan arbeta hårt, oftast är hon en högpresterande människa, även om hon upplever att hon har mindre energi än de flesta andra."

X är en sentimental, sympatisk, förstående individ som har lätt för att visa känslor, inlevelseförmåga. Hon är inte blyg tillsammans med andra. Hon tycker om att diskutera öppet om sina upplevelser och känslor med vänner istället för att hålla dem för sig själv. Tenderar att bilda varma och långvariga sociala kontakter. Hon är beroende av emotionellt stöd och försäkran från omgivningen. Hon har rädsla för att bli övergiven. Hon är känslig för social input och hyser ett begär efter beröm. Hon försöker oftast sätta sig in i hur andra människor känner sig. Hon är en person som bryr sig med andra ord mycket om hur andra har det, hon är hjälpsam, empatisk. Hon är fantasifull, medgörlig, idealistisk. Hon är beredd att göra verkliga personliga uppoffringar för att hjälpa andra. Hon tenderar att uppleva stark anknytning till hela universum."

"I testsituationen ger X en god kontakt, dock observerar och uppfattar man att X var försiktig och verkade vara sympatisk. Hon hade svårt att slappna av och ville gärna hålla utredningsprocessen under kontroll. Hennes stora kontrollbehov, försvarstillstånd och nästan sensitiv, misstänksam attityd bör uppfattas och förklaras av denna situation som hon befinner sig i. X hade tagit initiativ till en utredning för att hon var orolig för hus sonen hade det hos sin pappa. Till slut blev den bedömningen att man istället ifrågasatte hennes lämplighet att ta hand om sin son."

"Under samtalet observerades att X fortfarande befinner sig i en förlängd krisprocess eftersom paret separerade redan 2007."

Sommaren 2011 diagnostiserades jag med en tumörsjukdom, ett s.k microadenom som sitter mellan hjärna och hypofys. Det är en liten och långsamt växande men ettrig och förmodligen godartad tumör. Denna tumör resulterar i en hormonobalans i kroppen, där jag bland annat har förhöjd produktion av prolaktinom, vilket i mitt fall hämmar produktionen av en lång rad viktiga hormoner i min kropp: ACTH, Kortisol, könshormoner, dopamin, noradrenalin och adrenalin. Utan rätt balans bland dessa hormoner, får man symptom som påminner om de som ofta beskrivs då man är utbränd. Producerar kroppen för lite kortisol, dör man. Därför är det viktigt att hormonobalansen behandlas.

Jag hade redan år 2001 eller 2002 diagnostiserats "Kroniskt Trötthetssyndrom" och hur jag än försökt, har jag inte lyckats ta mig tillbaka till heltidsjobb och ett normalt socialt liv, såsom jag hade innan jag blev sjuk år 2000. Med för mycket prolatin i kroppen utvecklas även en följdsjukdom som heter hyperprolatinemi, vilket ofta leder till att man får stora bröst - vilket i sin tur kan ge smärta i ryggen. Utöver detta har jag en diagnostiserad nack- och bröstryggskada efter en olyckshändelse. Jag har således en multipel fysisk problematik att jobba med vilket naturligtvis givit utslag i de psykologtester som jag genomfört. 

Under alla år jag har gått i terapi för att lära mig bland annat stresshantering, har jag gång på gång tagit upp problemet med att jag har så svårt för att bli arg. Oftast har jag mötts av terapeuters kommentarer, att det förmodligen är så att jag är rädd för arga människor (vilket i och för sig kan stämma) och att jag därför kanske är så rädd för att uttrycka min egen ilska att jag istället tar ut det i form av gråt. Men jag har under många herrans år inte kännt tillstymmelse till ilska då jag blivit ledsen och gråtit. Då visste varken jag eller terapeuterna om den tumörsjudom som läkare tror att jag har burit sedan minst 20 års ålder. En tumörsjukdom som hämmar produktionen av dopamin, som är ett förstadium till noradrenalin och adrenalin. Utan Noradrenalin och adrenalin försvåras möjligheten att bli arg. Det visste inte heller varken socialhandläggaren, exmannen, under socialutredningen inblandade läkare eller utredande psykologer om.

Tumörsjukdomen gör, att min kropp producerar för lite dopamin. Just detta microadenom omöjliggör således att jag rent fysiskt kan hamna i psykosfacket, jag kan inte lida av vanföreställningar. För att hamna i psykos krävs nämligen förhöjd halt av just hormonet dopamin. Microadenomet gör, att jag har för låg halt dopamin.

Idag medicineras jag med dopaminpreparat. Vad som känns underbart, är att exmannen aldrig kommer att kunna vinna en vårdnadstvist. Jag behöver inte längre vara rädd för att mista min älskade son och min son behöver inte längre vara rädd för att mista mig. Jag kommer att finnas kvar i hans liv. För exmannen kan aldrig igen anklaga mig för att vara psykotiskt sjuk.

En dag kommer det exet gör och har gjort, att komma ifatt honom. Det kommer kanske att ta tid, men den dagen kommer. Jag säger inte detta utifrån någon önskan om hämnd, för sådana behov har jag inte. Jag känner inget hat gentemot den man som gjort mig illa, att hata är ett starkt ord och jag är inte benägen att hata någon. Jag känner mig mer bekymrad över vilka följder denne mans agerande får för min son. Jag känner en rädsla, att min son skall ta allvarlig skada och att problematiken förs över även till nästa generation i någon form.

En dag kommer sonen själv att kunna stå upp och vittna om det som sker, vittna om allt det han som barn har fått stå ut med under alla år. Då, när sonen själv tar ställning och vågar stå upp för sig själv, kommer jag att visa honom allt det jag berättat om här för er läsare. Fram tills dess, kommer jag göra allt som står i min makt, för att utveckla min son till en självständig, socialt begåvad och stark individ. Jag kommer alltid att stå vid min sons sida.

Jag, å min sida, kan leva i nuet och gå vidare tillsammans med min son in i vår framtid. Och jag kan göra det med rak rygg. Jag kommer aldrig någonsin att lita på exmannen, men jag kommer att få bita ihop och försöka samarbeta så gott det går runt frågor som rör min son och jag kommer alltid att försöka ha min sons bästa för ögonen. Jag kommer aldrig att svika mitt barn och jag kommer alltid att älska honom och visa honom att jag finns där för honom. Jag kommer att bära minnen och ärr från det som hänt och även om det som hänt inte går att förändra, kommer de insikter och erfarenheter jag fått av detta, att påverka hur jag förhåller mig i nuet och i framtiden.

Men äntligen är det över. Äntligen är jag fri. Visserligen med kommunarrest så länge min son bor växelvist och vi har gemensam vårdnad. Men jag kan gå vidare inom den kommunarresten. Jag har gått vidare!   

Jag bär fortfarande ansvaret om min son och jag gör det med glädje men också idag med en annan ödmjukhet än tidigare. Jag vet nu, att ingenting är självklart ~ inte ens det som verkar vara det. Det är en ynnest att idag få ha min son vid min sida. Det som borde vara en självklarhet som mor. Det är en ynnest varje dag jag får möta kärlek och respekt för den jag är.

Jag var redan akademiker då jag träffade den man som misshandlade och bara ett år efter uppbrottet från denna misshandelsrelation, lyckades jag prestera så bra på en avancerad akademisk kurs att jag erhöll VG. Det som ännu återstår, är att tillfriskna så långt det är möjligt från min sjukdomsprocess och att ta mig tillbaka in i arbetslivet. Jag har satt upp drömmar och mål för min framtid. Jag har kommit in i en fas av fortlevnad. Livet går vidare på många olika plan ~ samtidigt.

Jag kommer alltid att bära ett misstroende gentemot vissa myndighetspersoner. Jag kommer alltid att snabbt känna in då jag möter människor som manipulerar och som är mytomaner. Jag kommer att vara mer försiktig i min bedömning av nya människor jag möter. Och jag kommer att lita mer på min intuition.

Jag har genom mitt liv mött oerhört många fina människor, människor som brytt sig om mig och som jag brytt mig om. Det har funnits ett ömsesidigt "tycka om". Ibland har jag i min förtvivlade situation varit en dålig lyssnare, men jag har alltid sett er. Ni är människor som satt spår djupt inne i mig och som kanske utan att veta och förstå vad ni betytt för mig, givit mig en styrka att ta mig och min son igenom allt detta. Ensam är aldrig stark ~ det är i relationen till andra, som vi kan finna vår styrka. Det är ni, som givit mig syret att andas med. Det är vänskapen som funnits mellan er och mig, som gjort mig till en överlevare. Hur ni har förhållit er gentemot mig, har givit mig en tro på mig själv. Jag har trott på er och ni har trott på mig. Ni har ibland osynligt väglett mig genom att ni fått mig att tro på att godhet ännu existerar. Ni har visat det så många gånger. Ni har allesammans haft en mening i mitt liv.

Vad händer med en själv när man genomgår en sådan här kris? Hur påverkades jag av det som hände?

Åren av misshandel och trakasserier samt det faktum att jag varit sjukskriven i flera år och inte hade någon jobbförankring, hade brutit ner min självbild. Kresendot under socialutredningen gjorde inte saken bättre. Till en början. Jag läste vad socialhandläggaren och psykologen skrivit, och initialt chockades jag och slog ifrån mig och sade att "det här är ju inte jag!". De menade då att det snabbt blev tydligt för dem att jag "inte kunde ta till mig utredningens resultat", vilket innebar, att min reaktion och protest noterades som en förstärkning av det negativa de sade om mig. Socialhandläggaren var smart. Hon hade formulerat sig  på ett sätt, att hur jag än protesterade, skulle det förstärka det hon sade om mig. I min ensamhet grät jag förtvivlat. Jag grät när jag pratade med min mor och min väninna. Jag grät i mörkret om natten. Det kändes som om benen slagits av mig. Jag kände mig skändad och som om nya övergrepp skett mot mig som individ. Förbannade maktmissbrukare!

När jag krävde ut all dokumentation i vårt barnaärende och som jag hade rätt till enligt lag, fann jag exmannens massiva skrifter. När jag läste dem, insåg jag, att jag påverkades av dem. Jag blev hjärntvättad. Han upprepade vissa begrepp från stycke till stycke tills dess att jag som läsare nästan började tro på dem. Jag började tvivla på att jag visste vem jag själv var och jag minns att jag tänkte, "Men herregud, är jag så hemsk??", "vad har jag gjort?". "vem är jag, egentligen?". Jag vandrade mellan stort tvivel om vem jag var till att sjunka genom isen till att åter resa mig och kämpa till att åter känna tvivel och sjunka genom isen. Jag är inte mer än mänsklig. Mina reaktioner var typiska för någon som genomgår en svår kris. Att reagera såsom jag gjorde, är att reagera friskt på en sjuk situation. Det är när man inte reagerar som något är fel. Trots de berg- och dalbanor jag kände att jag for igenom, försökte jag ändå att hålla fokus så gott jag kunde för att ta mig och min son ur detta. Min väninna hjälpte mig gång på gång på fötter. Det måste finnas någon väg ut ur denna mardröm, tänkte jag. Men jag bar också ångesten, att kanske skulle komma att förlora mitt barn, ångesten att mitt barn kanske skulle förlora mig som mor och hamna heltid hos den man som jag visste hur han psykiskt förtrycker och isolerar familjen.   

Min väninna sedan då drygt 15 år, läste allt och sade, att det där inte var jag. Hon stod upp för mig, fanns vid min sida genom denna mörka stund. Vi pratade och pratade. Jag grät. Stundvis var jag på väg att bryta ihop, stundvis kände jag mig stark nog att kämpa. Och vi pratade igen. Hur många timmar hon lade ner på mig, är ett töcken. Jag vet bara, att hon fanns vid mig och att hon inte gav upp om mig. Det var en vänskap värd allt i en sådan här situation. Hur hade jag klarat detta utan henne och alla andra som slöt upp runtomkring mig i denna svåra stund? Jag kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld till henne och alla andra som fanns där för mig. Och jag kommer förmodligen aldrig att kunna betala tillbaka allt gott de gjorde för mig.   

Inom mig gick jag igenom alla år som passerat. Vem jag varit, tidigare, innan jag mött denne man. Vem jag blivit tillsammans med honom, vem jag blivit av honom. Vem jag var i stunden. Det fanns ett före, ett under tiden och ett efter att analysera. Jag insåg att jag var ett sjunkande skepp och att jag var på väg att dra ner min son tillsammans med mig. Men samtidigt insåg jag att det jag beskylldes för var fel. Jag var inte sådan. Det här var inte rätt. Jag var så många gånger bättre än den jag framställdes som. Och jag var mor. Jag älskade mitt barn. Jag hade ett ansvar om min son, som jag försatt i denna situation. Han höll på att hamna rakt i händerna på den man som förtryckte och misshandlade sina närstående. Jag kunde inte låta det ske. På något sätt måste jag stoppa detta.

Förmodligen triumferade exmannen då han såg utredningens resultat långt före det att det presenterades för mig. Han triumferade förmodligen över att han fått socialhandläggaren att lova, att vad jag än skulle komma in med för material, skulle hon inte ändra något i utredningen. Förmodligen gick exmannen i tron, att jag skulle bryta ihop när jag fick veta. Även inne på soc, skrev handläggaren i journalen att det var osäkert hur jag skulle må då jag fick deras utredning i min hand. Både exmannen och socialhandläggaren var således helt inne på att jag skulle få psykbryt. Den glädjen kunde jag inte ge dem. Inte efter alla turer som varit. Jag tänkte inte ta på mig en skuld som inte var min. Jag bar symptom av det som hänt, men jag var inte den som orsakat allt detta. Jag var ingen dålig mor, kvinna eller människa. Och jag stod mitt barn närmast. Den nära kontakt jag och min son hade, skulle aldrig kunna utvecklas mellan exmannen och min son. Min son signalerade på olika sätt att han kände sig otrygg hos pappan. De hade aldrig stått varandra så nära som jag och sonen stod varandra. 

Den som är lite bevandrad i psykologi kan säkert tänka, att det var mitt försvar som gick igång. Att jag försvarade mig genom att förskjuta skulden till någon annan. Naturligtvis har jag försvar precis som alla andra, men i detta fall var det inte så enkelt som att jag hade försvaret att skylla min skuld på andra. Mitt tidigare försvar, var förträngning. Jag förträngde t ex när jag fick veta att min förste man var otrogen. I denna situation där min relation till mitt barn stod på spel, var mitt försvar att gå in i kamp. Jag upplevde att jag kämpade för mitt och min sons liv. Det fanns något genuint bakom mina protester, något djupt rotat inom mig, en självbevarelsedrift och en vilja att överleva tillsammans med mitt barn. En djupt rotad vilja och styrka att skydda min son, mitt barn. En stark intuition som levde någonstans långt inne i mig. Jag visste, att jag var bättre än det som sades om mig. Jag bar en stolthet och en styrka som de inte kunde förutse. En stolthet och styrka, som jag utvecklat redan som ung för att kunna överleva och som jag återvunnit under de år som gått sedan jag lämnat exmannen. Det fanns ett före - och efter - och som gjort mig stark. Det positiva liv jag levt innan förhållandet såväl som efter uppbrottet parallellt med alla hemska händelser som jag tvingats ta hand om. Jag hade fler ben att stå på än ett.

Exmannen hade däremot ett mycket starkt försvar. Enda sättet han själv kunde gå fri från skuld, var att anklaga mig för vanföreställningar om vem han var och vad han gjorde. I sitt försvar försköt han hela sin egen skuld till mig och framställde sig själv som helt perfekt. Med tanke på hans personlighet, där han gärna skryter om när han överlistat och satt sig på någon, kan jag inte tro att den mannen har förmåga att förtränga något han själv gjort, så han måste ha varit medveten om vad han gjorde - men det han såg var kanske en annan bild än den jag och andra såg. Han har ett behov att glänsa i sin egen spegel, se sig själv med ögon som säger i spegeln "fy fan vad jag är bra!". Det var hans enda sätt att med sitt svart-vita tänkande samtidigt kunna framställa mig som totalt svart. Men den förskjutning av skuld han gjorde gentemot mig, den bördan tänkte jag inte bära. Jag hade nog med mina egna bördor och jag ville inget hellre än att bli fri från den mannen!

Det var i den stunden som jag mindes något jag läst i en bok om personlig utveckling, ett ämne som intresserar mig. Jag mindes att författaren beskrev att man skulle ta alla goda uttalanden om en och skriva överst på ett papper. Därefter skulle man göra ett streck rakt över pappret, varefter man skrev alla negativa omdömen under strecket. Därefter skulle man ta en sax och klippa av pappret precis vid strecket och kasta det som stod på nedersta halvan.

Längst ner på ett papper skrev jag således stödord för allt negativt som exmannen och soc hade som bild av mig. Jag gjorde ett streck och sammanfattade allt positivt som uttryckts om mig genom åren. Vad vänner skrivit och sagt, vad läkare och terapeut skrivit till soc och som stärkte mig, vad jag fått i arbetsomdömen och betyg. Jag tänkte på hur jag utvecklats sedan jag lämnat denna misshandelsrelation. Jag hade inte isolerat mig. Tvärtom hade jag sökt mig utåt. Redan ett halvår efter uppbrottet, vann jag en hedrande plats i en stor foto-tävling. Jag startade upp en blogg, som visade sig få ganska bra med läsare, långt över min förväntan. Jag minglade på sociala forum och fick den vägen också kontakt med många trevliga människor. Jag återknöt kontakten med gamla vänner. Jag arrangerade mamma-barn-träffar och träffade grannar. Från att ha varit väldigt isolerad, kände jag en oerhörd frihet att kunna prata och umgås med vem jag ville, hur jag ville. Det var en befrielse som är svår att förklara. Den kanske kan liknas vid hur en kalv känner sig när den blir släppt på grönbete. I början var jag kanske trevande, men allt eftersom tiden gick vann jag alltmer mark och blev allt säkrare igen i kontaken med andra. En man jag älskat djupt i min ungdom, fanns i min periferi och bekräftade att jag var bra. Allt detta tillsammans betydde oerhört mycket för mig.

Av en slump hade jag upptäckt att jag hade en konstnärlig ådra. Jag hade också inte långt efter uppbrottet från exmannen klarat av en avancerad kurs på akademisk nivå - och gått ut med VG. Jag hade inom mina begränsade ramar för vad jag orkade, ändå klarat av flera lyckade arbetsträningsperioder. Mitt liv hade inte stått stilla. Det var som att gå på upptäcksfärd i sig själv. Jag hade återerövrat alltmer av mig själv. Och det förstod inte exmannen. Han trodde tydligen att mitt liv stått stilla och att jag låst in mig med min son i en bunker. Det var nog ett av hans största misstag i denna historia.

Det där pappret, med alla omdömen, tog jag med till min terapeut. Vi tittade och diskuterade om detta. Båda insåg snabbt, att det som exmannen sålt på som bild av mig till soc, inte samstämde med vad alla andra tyckte om mig. Där, i den stunden, återerövrade jag en stor del av mig själv. Och det var utifrån denna sammanfattning som mitt yttrande till soc kunde ta sin utgångspunkt i. Ett yttrande som inte skulle förändra det som stod skrivet om mig vid soc, men som skulle komma att biläggas med utredningen vilket skulle komma att försvåra för exmannen att vinna en vårdnadstvist.

Mitt yttrande formulerade jag tillsammans med min väninna och hennes man. Tillsammans med yttrandet inkom brev från min läkare, terapeut, vänner och grannar. Som bilagor fanns även hotmail, arbetsintyg och annat som skulle kunna stärka upp det jag försökt framföra tidigare under utredningen, utan att bli hörd.

Samtidigt jobbade jag på ett parallellt spår. Jag vände mig till min husläkare för att få råd och hjälp om hur jag skulle gå vidare. Och jag vände mig till min terapeut. Min husläkare kopplade in en psykolog som var knuten till vårdcentralen. Alla dessa tre, rekommenderade mig att vända mig till vår stads mest erkände psykiatriker för rådfrågning om vad jag kunde göra i mitt ärende. Min läkare å sin sida, sände tre remisser till psykkliniken för att be om hjälp med en ny och mer nyanserad psykologutredning på mig. Min läkare fick följande remiss-svar:

Detta innebar, att socialhandläggaren rekommenderade mig att söka hjälp vid psykiatrisk specialistsjukvård, något jag aldrig tidigare behövt. De professionella inom specialistsjukvården å sin sida ansåg mig vara för frisk för att få deras hjälp. Jag kände det åter som att jag hamnade mellan två stolar - men denna gång var det min och min sons relation som äventyrades av detta.

Jag ringde till psykkliniken för att förklara min situation, men fick åter avslag. Jag frågade sköterskan vilka de tog emot vid psykkliniken och hon förklarade att de tog emot dem med djup depression eller de med psykotiska sjukdomar.

"Jag har anklagats för att lida av vanföreställningar, och då hör jag väl till psykotiska facket?", frågade jag. "Hahaha, bara att du resonerar så, visar att du inte är där!", fick jag som svar. 

Jag skrev ett brev till psyk för att åter försöka propsa på hjälp från dem, men fick återigen avslag: 

Jag ansågs av en samlad läkarkår inom mitt landsting alltså inte vara så allvarligt sjuk att jag behövde specialistsjukvård. Ändå var jag på väg att förlora mitt barn till pappan, för att soc ansåg mig för psykiskt störd för att kunna vårda det. Soc menade ju att jag var allvarligt psykiskt sjuk och led av vanföreställningar.

Min läkare skrev följande till mig:

Den psykolog jag träffat genom vårdcentralsläkaren, min läkare samt min terapeut hade ju alla tre rekommenderat mig att vända mig till vår stads mest erkände privatpraktiserande psykiatriker för rådfrågning i ärendet, och det gjorde jag då jag fick alla dessa avslag från psykkliniken. Han bad mig skriva ett brev för att förklara min situation och utifrån detta hade vi sedan ett möte. Han sade, att jag inte kunde anmäla ärendet till granskning av socialstyrelsen. På det sätt som utredningen var utformad, skulle en anmälan bara förstärka bilden av att jag var psykiskt sjuk och led av vanföreställningar. (Förbannade socialhandläggare!!!) Jag blev istället rekommenderad att skriva ett brev till verksamhetschefen för psykkliniken och att sända kopia på detta brev till landstingdirektören. Det var viktigt att jag hävdade min rätt till att få hjälp inom lagen om vårdgarantin och att jag tydligt framförde mina frågeställningar. Bifogat detta brev, fick jag kopia på denne psykiatrikers journalanteckning från vårt möte:

GAF som nämns på detta sista journalblad, är ett skattningsverktyg som används inom psykiatrin. Personer som skattas med GAF under 50 anses höra till specialistpsykiatrin. Jag bedömdes av denna psykiatriker i den fruktansvärda situation jag befann mig i, på 75.

Mitt brev till verksamhetschefen (med kopia sänd till landstingsdirektören) löd följande:

Detta tog skruv. Plötsligt fick jag brev från den verksamhetsansvarige på psykkliniken:

Äntligen började det gå åt rätt håll!!!  

Samma vecka fick jag kallelser till både psykiatriker och psykolog vid psykologmottagningen i min stad. En massiv utredning av min psykiska hälsa och personlighet inleddes. En utredning som kom att ta flera månader i anspråk och som var så omfattande att den inte skulle kunna ifrågasättas. En psykiatriker och två psykologer deltog i utredningen och jag fick genomgå både kliniska studier (personliga möten med psykolog och psykiatrier) samt omfattande psykolog- och personlighetstester.

Jag hade fått min andra chans att visa vem jag var och vad jag gick för. Den chansen tog jag. Det var min och min sons bästa chans att räddas ur situationen. 

Samma dag vi kom hem från BB med vår son, blev det stökigt. Eftersom exmannen hade en adoptivson sedan tidigare äktenskap, fick denne son ej gå mer än 15 timmar/vecka på dagis då exmannen tog ut sina första 10 pappadagar efter vår sons födelse. Exmannen valde att genast hämta hem honom till oss, då vi kom från BB. Vi fick aldrig tillfälle att landa i vår nya tillvaro. 

Jag ville bara ha lugn och ro med mitt barn. Som den något äldre förstagångsfödare jag var, visade det sig senare vid mammografi, att mina mjölkkörtlar hade förtvinat och var för få i antal, vilket omöjliggjorde amning. Det tillsammans med att jag pga tumörsjukdomen hade hög produktion av prolaktin orsakade att jag fick mjölkstockning och bröstböld i storlek med ett mindre äpple varför jag hade över 40 graders feber och jag fick äta tre antibiotikakurer efter varandra. Den som någon gång varit med om detta, vet hur fruktansvärt ont det skär i bröstet. Det är nog den värsta smärtan jag någonsin har känt. Den som burit över 40 graders feber, vet hur matt man blir. Jag var nyförlöst med kejsarsnitt. Och jag hade ett litet nyfött barn att ta hand om.

Amningen hade inte kommit igång för mig. Jag satte mig matt i en av sofforna i vardagsrummet för att försöka amma. När jag skulle sätta sonens mun mot mitt ömma bröst, klättrade exmannens adoptivson ivrigt upp i soffan bredvid mig. Adoptivsonen ställde sig för att hoppa jämfotahopp i soffan, varmed mitt nyfödde barn hela tiden tappade taget med sin mun om mitt bröst. Jag försökte säga åt adoptivsonen att han skulle lugna sig, men han lyssnade inte. Exmannen stod bara några meter ifrån och flinade åt det hela. Jag bad då exmannen att ta med adoptivsonen till hans rum för att leka ett tag. Exmannen brusade upp och skrek som svar:

"Vad är det för fel på dig? Alla mammor klarar av att ha sitt första barn hos sig, när de ammar sitt andra!"

"Men snälla du, X är mitt första barn! Jag har aldrig ammat förut!", svarade jag.

Inom honom var det som om jag och hans första exfru flöt ihop till en och samma person. Han såg en människa istället för två separata individer. Två tidsperioder i hans liv, blev till en. Jag kände obehag. 
  

Slutar nu denna historia med följande urklipp:

Detta låter onekligen som ytterligare en av exmannens beskrivningar av mig som person - men det är det inte.

Detta är saxat ur ett brev som exmannen sände till soc 2001 i samband med att han ville få soc att bevilja adoption av det barn som tillkommit genom otrohet men som fötts inom hans första äktenskap. Detta var exmannens beskrivning av sin första fru.