Dessa inlägg riktar jag till alla er, som söker er till min blogg för att ni själva lever i eller är på väg ut ur destruktiva relationer. Under tiden som jag skrivit denna blogg, har jag sett att det finns en del som har googlat på våldrelaterade ämnen, ofta något liknande "hur kan jag ta mig fri från misshandel/psykopat?". Jag känner starkt för er och jag vet vilket helvete ni går igenom. Jag vet hur svårt det är att resa sig upp och gå, för att man blivit så nerbruten att man inte längre tror på sig själv. Jag vet hur stark rädslan kan vara att förlora sina barn till den man som gör en illa samt hur det är att leva under långvarig rädsla och stress att bli allvarligt illagjord eller kanske till och med dödad. Jag har själv varit där. 

Naturligtvis kan jag missa många infallsvinklar men jag vill ändå skriva detta till er. Ofta börjar våldet då mannen känner att han "säkrat" kvinnan i sitt liv. Dvs då paret gift sig eller då första barnet är på väg. Innan dess kan de vara intensivt uppvaktande. Många av dessa män, visar svartsjuka i olika grad. Men man kan nog ofta se andra tecken, om man är medveten om dessa. Exempelvis att mannen kanske strider för att låta ekonomin sammansmälta, att han inte har några nära vänner eller att han pratar mycket illa om tidigare partners och kollegor. Vid gräl, kan han snabbt vända all sin egen skuld rakt på sin motpart.

Män med psykopatiska drag, har en benägenhet att se föraktfullt på andra människor i någon form. De ser sig ofta som bättre och smartare än alla andra. Sådana män som den jag levde med, har en förmåga att skapa ett vi-mot-dem-tänkande, ofta i kombination med att man på något sätt måste ta ställning för just dem och emot någon annan som man aldrig bereds möjlighet att fråga hur det egentligen förhållit sig. De är otroligt duktiga på att dupera sin omgivning och när andra ser vad de gör, kan de vara oerhört charmanta och korrekta i sitt uppförande, men masken faller ofta av på något sätt då inga andra mer än familjemedlemmarna ser. Humörskiftningar är nog vanliga.

Det som hände, gjorde något med mig, som nästan inte kan förklaras i ord. Du som varit där, känner nog igen dig i det jag säger. Man trasas sönder i själen och vågar inte lita på sin intuition. Man vågar inte tro på sig själv. Även om man en gång varit en uppskattad kollega och vän, blir man osäker i relation till arbetskollegor och andra människor man möter genom livet. Man kan få svårigheter att klara av ett jobb. Minnena suger musten ur en och man kanske får svårt att fungera på en heltidstjänst, men det kan samtidigt vara svårt för en läkare att kunna diagnostisera en som sjuk. Det rör sig inte om psykisk sjukdom eller personlighetsstörning i egentlig mening, utan ligger mer på ett rent själsligt plan. Man får i varierande grad en anpassningsstörning, som är ett kvitto på det våld man utsatts för.  Det gör detsamma hur stark, smart och socialt begåvad man än är, det blir ändå svårare att relatera avslappnat till andra människor för man lever med en ständig tyst beredskap på att bli illagjord igen. Har myndigheter misstolkat situationen såsom det blev för mig, är det nog vanligt att man inte igen vågar lita på myndighetspersoner.

Trots det, kan man lära sig hantera denna skörhet på olika sätt. Man kan acceptera, att man bär detta med sig och man kan göra det till sina styrkor. Det låter kanske underligt att en svaghet kan bli en styrka, men det är faktiskt inte omöjligt. Du som varit där, försök omvandla det hemska som hänt till att du besitter en oerhörd livskunskap. De erfarenheter du gjort, kan till slut bli din styrka och kanske din viktigaste och mest färska merit i livet.

Det är vanligt att man efter ett uppbrott önskar dra sig undan från alla en tid, eller att man inte vågar in i en ny kärleksrelation. Det är naturligt att känna så en första tid efter ett sådant här uppbrott, men någon gång kommer alltid en nyorienteringsfas. En tid innan denna nyorienteringsfas börjar, märker du att allt i din tillvaro börjar lätta och att vad du skall göra och satsa på klarnar alltmer. Oavsett om du befinner dig i den period då du behöver dra dig undan, försök låt bli att stänga ute omvärlden helt och försök utveckla din kreativitet i någon form. Sätt dig inte inproduktiv, för då rasar du ihop totalt en tid efter uppbrottet. Se till att du har något positivt som händer i ditt liv, att du ger kärlek till dig själv och månar om dig.

För att du skall orka ta dig igenom den process som ett uppbrott innebär, var beredd på att turerna kommer att vara jobbiga men håll fokus framåt. Försök tänk igenom, vad du allra helst skulle vilja uppnå i ditt liv. För min egen del, satte jag upp drömmen om en egen häst. När allt kändes jobbigt och det kändes som att jag stundvis var på väg att drunkna, framkallade jag bilden av en häst inom mig, och den bilden lyfte mig så att jag orkade fortsätta kämpa. Ge aldrig upp, för du är värd bättre!

Även om processerna efter ett uppbrott kan bli så jobbiga som de jag varit med om, vill jag att du skall tänka på, att om du stannar kvar i relationen, kommer du till slut att förtvina. Det finns ingen väg ut ur helvetet genom att stanna kvar. Du kan på sikt inte överleva med någon som misshandlar dig, utan du måste ta dig och eventuella barn ut ur relationen! Man talar inom vissa vetenskaper om push- och pullfaktorer. Exempelvis när människor i krigshärjade områden lämnar krigets mark och flyr till annant område. Pushfaktorn är det krig som pågor, tankarna om att få det bättre i ett annat land, är en pullfaktor. Våldet i en elation är också en pushfaktor, allt som du kan se inom dig och som kan ge dig ett bättre liv om du lämnar relationen, är pullfaktorer. Våldet pushar dig ut ur relationen, drömmen om ett bättre liv drar dig ut ur den. Glöm aldrig detta resonemang, för det är två starka krafter som gör att du kan ta dig ut ur allt det hemska!

Jag vet hur svårt det är. Jag vet hur isolerad man ofta blir i sådana här relationer och hur svårt det kan vara att be om hjälp. Men om du som är utsatt, håller tyst om vad som pågår och ej vågar be andra om hjälp, innebär det att du legitimerar det våld som brukas mot dig. Du accepterar då att bli slagen eller psykiskt nedbruten och kan ses som en medbrottsling till den som utövar våldet mot dig. Om det är barn inblandade, blir saken än värre. Då blir du medbrottsling till det våld de utsätts för. Mina ord kan låta hårda mot någon som befinner sig i våld, men de är ändå viktiga. Du får inte ge upp! Våga stå upp för dig själv och dina barn, våga kämpa för er frihet - det är den högsta vinsten ni någonsin kan få! Men framför allt, är det det enda sättet du och dina barn kan överleva på i det långa loppet. Visst är du och dina barn värda, att få överleva och få det bättre än vad du har det nu!!!     

Jag är jag. Du är du. Vi är värda så mycket mer än det vi utsatts för. Vi är värda att få uppleva glädje och lycka i våra liv och att slippa gå och vara rädda. Vi är värda att slippa gå på äggskal i väntan på den misshandlandes nästa utbrott. Vi är värda ett liv i harmoni. Med vänner och familj som tycker om oss och älskar oss för dem vi är. Inte bara bekräftar oss för det vi gör eller ser ned på oss för det vi blivit av det våld vi utsatts för.

Våga ta steget ut, men var rädd och dig och dina barn. Planera uppbrottet noga, så att situationen inte spårar ur totalt och ni blir ännu mera illagjorda av den som misshandlar. Tänk på, att största risken att förlora livet eller bli allvarligt skadad, är precis vid själva uppbrottet.

Försök sök kontakt med hjälpenheter såsom Kvinnojouren vid tillfällen då du är säker på att den som misshandlar ej får veta det. Tänk på, att ej ringa från telefoner, där telefonnumret sparas i telefonen eller registreras som uppringda samtal på en telefonfaktura. Skaffa till exempel ett kontantkort som du kan byta till i din mobiltelefon om du behöver ringa efter hjälp eller om du behöver ringa till någon för att prata av dig om situationen. Försök att i smyg packa en väska med dina absolut viktigaste tillhörigheter och lämna den till någon bekant eller anhörig. Tänk på att alltid bära med dig din plånbok, id-handling och mobil. Tänk på, att ej gömma undan viktig information såsom telefonnummer och nycklar i fickor och handväskor, som förövaren kan komma åt genom att gå igenom innehållet i. Tänk på, att ej maila efter hjälp eller diskutera ditt problem via datorer om din förövare är duktig på sådana och kan spåra det du skriver. Tänk på att aldrig förvara kopior på läkarintyg eller annan korrespondens som förövaren skulle kunna använda emot dig en dag.Försök upprätthåll så mycket kontakt du kan med vänner och anhöriga, så att du undviker att bli isolerad, men utan att du blir ännu mer skadad.

Försök ta hjälp från din närmaste kvinnojour, de har ofta övernattningslägenheter om situationen för dig blir mycket allvarlig och de kan erbjuda samtalsstöd och en hel del annat. Vissa kvinnojourer kan även erbjuda övernattningslägenhet där det också går att ta med sig sina husdjur.

Om det går så långt som till fysisk misshandel, försök dokumentera skadorna genom besök hos läkare, visa vänner och/eller genom att fotografera dem på din kropp. Tänk på, att förvara sådana bilder på ett säkert ställe, där förövaren ej kan komma åt dem.

Var inte rädd för att be om hjälp! Du kommer att få kämpa mycket själv, men du är inte ensam. Mycket hjälp finns runt hörnet om du bara vågar be om den!

Ur samtal med min son, som i morse började gråta hejdlöst vid frukosten. Jag såg redan i måndags kväll, att något var fel. Idag lossnade det:

"Mamma, jag känner mig så förvirrad..."

"Varför då älskling?"

"Pappa säger, att du bara ljuger om allt och att du aldrig tagit hand om mig."

"Men älskling, pratar pappa om det med dig?"
"Ja. Och jag vet inte vem jag ska tro på, jag vet inte vem som ljuger."

Min son lägger sig i fosterställning och gnyr. Jag inser att vi är inne på djupt vatten. Om jag säger något obetänksamt, kan det skada min son ytterligare. Jag flyttar nära honom, där han ligger i vår kökssoffa. Jag smeker honom och han reser sig upp igen i sittande ställning. Han kryper tätt intill mig och vill att jag ska hålla om honom. Jag vaggar honom, smeker hans hår.

"Men hur tycker du att din och min relation är?"

"Den är fin, mamma! Men pappa säger något annat."

"Om du försöker känna i ditt hjärta vad som är rätt och fel, ser du då vem som ljuger och vem som talar sanning?"

"Nej, det kan jag inte.Allt är så förvirrande. Ni säger olika saker båda två."

"Du vet att jag brukar säga, att jag tycker väldigt illa om människor som ljuger?"
"Ja, men när du säger det, kanske du ljuger. Pappa säger det."

"Ok. Vi får försöka ta det från ett annat håll. När din pappa blir arg på dig, hur brukar du göra då?"

"Jag vet inte, det är olika."

"Kan du tänka dig att du har en riddardräkt som skyddar dig från allt?

"Som en osynlig magisk dräkt?"

"Precis. Om du tänker dig, att den magiska dräkten kan skydda dig både då din pappa blir arg och då din pappa börjar säga samma sak om och om igen om mig eller någon annan....? Tror du att du kan ta på dig den magiska dräkten då för att skydda dig från det?"

"Ja.... Jag tror faktiskt jag förstår vad du menar, mamma. En osynlig magisk dräkt som inte släpper igenom något ljud...."

"Det är precis så du ska tänka. Det är så, att om någon säger samma sak om och om igen till någon för att lura någon, kan det som sägs fastna i ens huvud och man börjar tro att det är sant. Det kallas "hjärntvättning" eller för "manipulering". När någon börjar säga samma sak om och om igen, ska man bli lite försiktig och vaksam. Då vill den personen påverka en att tro på något som kanske inte är sant."

"Mmmm.... men jag känner mig fortfarande förvirrad. Jag vill veta vad som är sant. Pappa säger att du ljuger och du säger att du inte ljuger. Pappa säger att du aldrig tagit hand om mig. Pappa vill inte att jag ska bo hos dig och du vill inte att jag ska bo hos honom. Jag kan inte avgöra vad som är rätt och fel, vad som är rätt för mig!"

"Ja, det sista är sant, X. Din pappa vill inte att du ska bo hos mig och jag vill egentligen inte att du ska bo hos honom. Men just nu bor du varannan vecka hos din pappa och varannan vecka hos mig och så kan vi låta det vara tills du själv kan bestämma hur du vill göra, vad du tror är rätt för dig."

"Men jag vill veta vad som hänt!"

"Vi struntar idag i vad din pappa säger om mig. När du blir äldre kan vi prata om vad som hänt. Tills dess vill jag att du skall leka och ha det bra och vara barn. Försök se det som är bra när du är hos din pappa och försök se vad som är bra när du är hos mig. Då lovar jag att en dag berätta för dig vad som hänt."

"Men då kommer pappa att berätta något annat som kommer att göra mig ännu mera förvirrad."

"Jag lovar dig, älskling, att när jag berättar för dig vad som hänt, ska jag göra det på ett sätt att du inte behöver känna dig förvirrad. Du kommer då att se vad som är rätt och fel, vad som är lögn och vad som är sanning."

"Jamen, jag är så förvirrad mamma. Han säger saker om dig och jag vet inte vad jag ska tro. Han säger hemska saker om dig."

"Jag förstår det....."

Min son börjar gråta igen. Jag tar honom i famnen och tröstar honom. Jag säger att jag älskar honom och förklarar, att jag har kämpat väldigt mycket för att inte förlora honom och för att han inte skall förlora mig och att jag inte tänker ge upp honom, vad som än händer. Jag tänker finnas kvar vid hans sida vad som än händer. Min son lugnar sig något. Jag frågar honom, om han känner att jag älskar honom. Ja, det gör han. Och han säger, att det är hos mig han får kramas mest, vara mest nära.

"Vi tittar på saken från ett annat håll, älskling. Vi kan titta på vad andra människor tycker om mig."

Min son slutar gråta. Han väntar.

Jag plockar fram lite av de positiva omdömen jag fått och som jag redovisat på denna blogg. Jag läser upp dem för min son, som följer med i texten och lyssnar noga.

"Det där, som står skrivet om mig, var väl ganska bra saker?", frågar jag min son.

"Ja, de säger ju jättemycket fint om dig, mamma!"

"Precis. Alla tycker inte att jag är en hemsk människa som ljuger. Det står till och med att jag är pålitlig. Vet du vad det betyder?

"Nej..."

"Det betyder att andra kan lita på en. Och om de kan lita på en, brukar det betyda att man inte ljuger."

Sonen drar ett djupt andetag och suckar lättnad.

"Och du ser, att det står skrivet väldigt mycket fint om dig och mig? Om hur du och jag brukar ha det tillsammans?"

"Ja, mamma. Det ser jag."

Jag känner att min son börjar slappna av, att "stämningen" mellan oss lättar.

"Börjar det kännas bättre nu?"

"Ja, faktiskt!"

"Bra! Och så glömmer du inte den där magiska dräkten som du kan ta på dig när pappa upprepar något gång på gång om vem jag är? Samma magiska dräkt som du kan dra på dig som skydd då han är arg?"

"Ja....."

Jag letar fram urklippet jag redovisat i mitt tidigare inlägg från idag.

"Jag ska läsa en sak till för dig."

Jag läser vad som står på urklippet och förklarar, att

"....detta är något som din pappa sagt om din storebrors mor. Ser du att han säger samma hemska saker om henne som han säger om mig?"

"Ja..."

"Och han säger att hon ljuger."

"Ja..."

"Tror du att han talar sant när han säger att även din storebrors mamma ljuger....?"

"Nej."

"Tror du, att alla personer runt pappa ljuger?"

"Nej."

"Bra, X! Det är jätteviktigt att du försöker lita på det du känner är rätt. Försök känn in med ditt hjärta om vad som är rätt och fel."

För varje fråga jag ställer, ser jag att min son blir lugnare och mer avslappnad. Där jag sitter och smeker min sons huvud, där han ligger med det i mitt knä, ser jag ändå hans skörhet. "Om jag och andra vuxna gått på det som din far har sagt, hur ska du som barn kunna veta vad som är rätt och fel i det han säger?", tänker jag förtvivlat.

Jag tänker, att även jag har börjat manipulera. Jag har lärt mig att manipulera av en expert med en IQ på 130. Trots att jag inte vill det, tvingas jag in i denna roll, som jag egentligen inte tycker om. Jag tvingas till motmanipulationer för att på något sätt försöka hela och rädda min son från det som sker.

Jag hade hoppats att det skulle dröja några år innan exmannen började använda sina manipulationer mot vår son. Men jag inser, att jag jobbar mot tiden. Det är bara en tidsfråga innan det exmannen säger om mig, fastnar i min sons huvud och bryter ner min son. Processen har redan börjat. Det är bara en tidsfråga innan min son inte längre vågar lita på sin intuition. Ett nytt, subtilt hot börjar växa fram och när jag tänker på det, känner jag kalla kårar ensmed ryggen.

Vad kan jag säga och göra för att hålla samman min son på bästa sätt, skydda honom från detta? Vilka verktyg kan jag ge honom så att han, som är 8 år, kan skydda sig själv från hjärntvättning, manipulationer och lögner? Och hur kan jag på bästa sätt få honom att minnas tryggheten och kärleken jag försöker ge honom, då han är med mig, så att han kan minnas den, även då pappan börjar med sin hjärntvätt?

Jag vet inte om jag gjorde rätt idag i det jag sade till min son, jag vet inte om jag hanterar situationen rätt. Jag är inte mer än människa. Jag är mor till det barn som jag ser skadas. Och inom mig känner jag en förtvivlan. Hur skyddar jag min son från detta på bästa sätt? Hur lugnar jag honom, då han är i sådant upplösningstillstånd som han ett tag var i idag?

Det verkar som att min son nu lugnat sig och är mer i harmoni igen. Tills nästa gång han åter kommer tillbaka från sin far och processen förmodligen börjar om igen.

Ni som läst det jag skrivit, undrar säkert hur jag kan lämna ut mig själv så mycket som jag gjort i denna berättelse. Det är ju en mycket personlig berättelse som är ganska svår att berätta, och genom att berätta vad jag varit med om, visar jag också mina akilleshälar. Att gå in och rota i detta, tar också mycket energi från mig. Även om jag skrivit anonymt, vet en del av er läsare vem jag är och visst finns det naturligtvis risker med att utelämna mig själv såsom jag gör. Några undrar säkert vilken underlig människa jag är, just för att ni inte har läst allt jag har berättat. Några av er kanske kommer att ta avstånd från mig.

En del av er har sagt till mig: "Glöm det förflutna och se framåt!" Hur ska jag någonsin kunna glömma det som hänt? Varje gång jag möter mitt gråtande barn, påminns jag om vad som varit och att han ännu kan vara mitt uppe i det. Att gömma undan denna historia, skulle innebära att jag skyddar exmannen i det våld han utför och att jag därmed förringar de reaktioner jag och min son har. Det skulle innebära att det aldrig blir ett stopp på detta.

Jag minns en gång när jag och exmannen försökte gå i parterapi. Det var efter den gången då han slog efter mig och min son, en kväll då det hade kunnat sluta mycket illa i juni 2006. Exmannen skällde på mig över att jag berättade för mina vänner om vad som hände bakom lykta dörrar. Han var ursinnig över det. Och han fick medhåll från parterapeuten som sade, att det som händer inom förhållandet, skall man hålla just inom förhållandet. "Det skulle innebära, att jag legitimerar det våld jag och min son utsätts för!", svarade jag. Om jag skulle hålla tyst om vad som hände, skulle det innebära att jag svek mig själv och mitt barn. Jag skulle bli en medbrottsling till den man som misshandlade. 

Hursomhelst berättar jag min historia av helt andra skäl än för att älta det förflutna:

Min erfarenhet är alldeles för speciell att gömmas undan. Någon kvinna kanske sitter just nu och förtvivlat söker vägar ut ur en liknande situation. Min berättelse kan kanske hjälpa henne att se olika vägar att gå för att bli fri. Hon kanske kan finna hur hon kan söka stöd från olika hjälpande enheter, för hur det än är, är det vilket nätverk man har runtomkring sig som är avgörande om man ska klara sig ut ur situationen eller om man skall gå under. Min förhoppning är att någon annan kvinna kan bli hjälpt av min historia, att professionella som möter dessa utsatta kvinnor också skall få en ökad förståelse för vad det är kvinnorna går igenom. För det rör sig nästan alltid om utsatta kvinnor. Än så länge säger statistiken, att det finns få kvinnliga psykopater. De flesta psykopater är män.

Jag kan också känna mig bekymrad över hur kvinnor som kanske inte kan vårt språk och samhällssystem får hjälp i liknande fall som mitt. Vem hjälper dem tillrätta och förklarar vad lagar, paragrafer och kommunala regler och rutiner säger? Vem berättar exempelvis för dem, att de har juridisk rätt att få ut kopia på all dokumentation i deras socialärende och som de har rätt till enligt lag? Vem berättar för dem, att om en socialhandläggares bedömning formuleras på ett visst sätt, kan ett överklagande stärka bilden av att det är kvinnan som är den felande länken - och att kvinnan därmed vid protester faktiskt kan förlora sina barn till den man som misshandlar? Vem berättar för dessa kvinnor om vad lagen om gemensam vårdnad innebär rent juridiskt? Vem talar om för henne, vem hon kan vända sig till för att få hjälp?

Vad skall jag som berättare välja ut som de viktigaste händelserna i min historia? Ibland har jag säkert varit omständig och jag vet att jag ibland har varit detaljerad. Min självbild är ännu skadad, jag vet inte vilka jag kan lita på och jag vet ännu inte riktigt hur jag skall välja bland allt omfattande material jag har i min famn, för att på bästa sätt bli rentvådd. Jag kan inte avgöra, vad du som läsare kommer att tro på i denna historia. Ögnar du bara igenom det jag skrivit, kanske dina ögon bara fastnar för den bild exmannen sålt in om mig istället för det som alla andra förmedlat om mig som person. Det gör mig osäker. Jag har ju inte blivit trodd förut, så varför skall just ni tro på mig nu?

Det här jag försöker beskriva, är typiska kvarstående reaktioner hos någon som varit utsatt för långvarigt psykiskt våld och som har bemötts felaktigt av sociala myndigheter.

Men det finns också en annan tanke med min historia. En tanke om rättssäkerhet. Det som hände mig och min son, borde inte kunna ske i dagens Sverige. Om utsatta och psykiskt skadade kvinnor tar det stora steget att trots sin utsatthet till slut vända sig till socialkontoret för att be om hjälp för sina barns räkning, måste dessa kunna få adekvat stöd. Inte stjälpas. Den dag kvinnan tar steget och vänder sig till socialkontoret, ser hon ofta ingen annan utväg för sig och sina barn.

Det talas så mycket om "barnets bästa", men vad finns det för "barnets bästa" i min och min sons historia? Det finns inget "barnets bästa" alls. Min son får fortfarande varannan vecka möta denne far, som beter sig på detta vis. Ni tror väl inte på allvar att fadern fungerar som en god förälder och inte visar något av sin skiftande personlighet i mötet med min son? Min son blir ena dagen bortskämd med dyra presenter för att nästa dag bestraffas genom att stängas in i ett källarum med flyttkartonger och en legostad som storebrodern äger, och som min son då inte får röra. Han säger, att dörren inte är låst och han får gå ut ur källarrummet för att gå på toaletten om han behöver det, men han får sitta där långa stunder utan någonting att göra, utan att många gånger förstå varför han bestraffas så. Det rör sig om ett barn som precis fyllt 10 år. Min son är otrolig på att förklara för mig hur han känner det och vad som händer - och jag känner så väl igen "mönstren". Precis som jag själv har upplevt många gånger, vet min son aldrig när fadern skiftar i humör och börjar anklaga och bestraffa för något som sonen inte anser sig ha gjort.

Tror ni vidare, att fadern låter bli att manipulera sonen till vilken syn han skall ha på mig, som mor och människa? Fadern har redan i socialutredningen fått ok på att berätta och förklara för sonen om min påstådda psykiska sjukdom - som inte stöds av någon medicinskt skolad person. Om jag som vuxen i början av förhållandet gick på faderns manipuleringar och fadern även lyckats manipulera två vuxna professionella i vårt barnavårdsärende, hur skall sonen kunna stå emot och förstå, att det fadern säger om mig (och andra) inte är sant? Hur skall ett barn kunna genomskåda en mytoman?

Vad sätts det för krav på de professionella som handhar sådana här barnavårdsärenden? Hur kan vi rättssäkra att de kan se igenom en psykopat och mytoman - eller åtminstone känna igen symptomen hos en kvinna som varit utsatt för långvarigt psykiskt och fysiskt våld? Hur kan dessa professionella ringa in även mindre barns reaktioner på ett adekvat sätt?

Ur rättsäkerhetssynpunkt, är det av vikt att inte enbart en socialhandläggare handlägger ett sådant här ärende, där det faktiskt fanns misstanke om att ena föräldern var en psykopat och mytoman. Dessutom en psykopat med högt IQ, vilket innebär, att den enda handläggaren som var inblandad, lätt kunde duperas såvida hon inte hade högre IQ än den psykopat hon hade att möta. Systemet för hur sådana här barnavårdsärenden handläggs måste kvalitetssäkras. Inte genom att hastigt i början av utredningen visa en modell om hur föräldrarna kommer att likabehandlas (Vart har fokuset på barnets bästa då tagit vägen???)  och som man sedan inte följer. (Jag likabehandlades ju inte alls som min exman!)

Dessutom blir detta om likabehandling fel. Hur skall man kunna likabehandla två föräldrar där det förekommit våld mellan partena?? Där det finns barn som fortfarande lever i utsatthet? Det innebär att man sitter och mjäkar med de män som fysiskt eller psykiskt misshandlat sin partner och barn under lång tid! Det är absolut inte ett ok sätt att hantera utredningen av våldsrelationer.

Den psykolog som bedömde oss, mötte var och en av oss under enbart 6 timmars testtid. Hon hade ingen som helst aning om vad som hade utspelat sig varken under förhållandet eller därefter. Hur kan en psykolog utifrån några tester och massiva skrifter från den som misshandlat bedöma vilka människor de har att göra med och vad de har varit med om?

Det finns också kryphål i dessa tester. Om man vill fejka sin personlighet, har jag upptäckt långt senare att man kan ladda hem frågor och svar till vissa av de viktigaste testerna via internet, däribland den stora testen MMPI-2, som ofta är avgörande i sådana här socialutredningar.

Vidare, har inte psykologer rätten att sätta psykiska medicinska diagnoser på de människor de testar. Det är endast medicinskt skolade psykiatriker som får göra detta. Trots det, anlitar socialkontoren just psykologer för dessa bedömningar.

Vad gäller just dessa tester, finns också frågetecken på vilka man kan testa och under vilka premisser de skall genomföras. Människor med stresskänslighet eller depression kan få fel utslag i testerna. Det är också ej tillåtet att tidsbegränsa hur länge testpersonen sitter med just testen MMPI-2. Då jag utförde testen, fick jag genomföra den testen sist på dagen, då jag redan passerat antalet timmar för hur länge min ork räcker utifrån den sjukdomsbild jag faktiskt har, vilket socialkontoret och psykologen ifråga informerats om redan innan testen.  Psykologen ifråga satt och skyndade på mig, varför jag fick 50 minuter på mig att genomföra en test, som i genomsnitt tar 1,5 timme för en fullt frisk person. Utifrån min situation, testades jag alltså under helt fel premisser. Detta är missar som en utredande psykolog absolut inte får göra!

När jag sedan fick göra om MMPI-2 genom psykklinikens försorg, tog samma test mig 4 timmar att utföra.  

Den psykolog som testade oss föräldrar, drog slutsatser hon inte kunde göra utifrån de tester jag genomfört. Hon lät sig påverkas av de skrifter exmannen sände till henne. Trots att jag och många runt mig gjorde socialkontoret medvetna om detta, åtgärdade inte socialkontoret detta utan gick ändå på psykologens linje. Detta visar en allvarlig brist i socialkontorens sätt att handlägga barnavårdsärenden. Socialhandläggare får inte låsa sig i sin uppfattning utan måste kunna hörsamma när misstag uppmärksammas. Socialhandläggaren gjorde också utifrån dessa felaktiga psykologiska bedömningar ännu värre egna personliga bedömningar om vem jag var. Den mänskliga faktorn, dvs vem som sitter och handlägger ärendet, är alltså avgörande för det slutliga resultatet i dessa barnavårdsärenden. Ärenden, där barns framtid står på spel. Det verkar således inte finnas fastställda rutiner för hur man rättssäkrar att inte handläggaren gör en egen personlig bedömning, som kanske enbart baseras helt utifrån att handläggaren känner sig sårad över att en förälder velat byta ut handläggaren till en annan. Eller var det ändå pengar under bordet som ledde till just denna socialhandläggares ställningstagande? Det kommer varken jag eller ni att få svar på. Ärendet tystades ju ner från socialkontorets sida.   

I utbildning av människor som till sin profession skall möta människor i kris och jobba med sjuka familjesystem, är det av största vikt att dessa utbildas och har erfarenhet av hur olika personligheter fungerar och kan agera. Tar man på sig en professionell roll där man skall avgöra barns framtid, måste man också inse allvaret i det uppdrag man har att utföra. Man måste ha höga krav på sig att faktiskt kunna avgöra vad som är rätt och fel i det som sägs och skrivs. För det krävs gedigen personlighetskännedom. Även kunskap i hur psykopater och mytomaner fungerar. Och känner man att man som handläggare inte har tillräckligt med kunskap för att säkerställa att rätt bedömningar görs, måste man ta hjälp från andra kollegor som är mer kompetenta på området.

Varför finns det inte ett mer långtgående och djupare samarbete mellan socialhandläggare och kvinnojourer i sådana här frågor? Kvinnojourernas personal sitter ofta inne med en kunskap och erfarenhet just om vilka reaktioner och symptom utsatta kvinnor ofta visar - liksom hur misshandlande män beter sig för att svära sig fria från skuld. När en utsatt kvinna hör av sig till socialkontoret för att få hjälp, borde kvinnojouren per automatik kopplas in som stöd för dessa kvinnor.

Men återigen finns ett hinder i lagen. Det tas inte någon hänsyn till den maktobalans som finns mellan parterna då en misshandlad möter sin misshandlare. Då föräldrar möts i sådana här ärenden på socialkontoret, måste båda föräldrarna ge sitt medgivande till att kvinnan får ha med sig en stödperson till mötena. Tror ni att en man som misshandlat sin kvinna, går med på att hon får ha med sig en sådan stödperson?

___________________________________________________________________________________

Genom våra samlevnadsår efterfrågade jag stöd till min man, utan att få gehör för det. Jag såg att han var skadad och att han inte var frisk, men ingen trodde på mig för att han utåt sett agerade så perfekt. Utåt sett såg det ut som om han hade ett välavlönat jobb och skötte sitt arbete, medan jag var långvarigt sjuk. Under förhållandet blev jag av den belastning jag levde med, allt sjukare, för att ganska snart efter uppbrottet från denne man (trots alla efterspel) - faktist bli friskare. Detta faktum borde säga en hel del, men det ignorerades i denna utredning liksom allt annat bevismaterial jag har i min hand. Material jag lämnade kopia på till det sociala.

När jag sammanflyttade i början av 2000-talet med mannen ifråga, berättade han om sin reaktion den dag han fick besked att han ej var biologisk far till det barn, som fötts inom äktenskapet med första frun. Han sade något liknande:

"Allting svartnade. Jag var pappaledig och min fru hämtade bort barnet från mig. Jag tror det passerade runt 3 veckor. Det såg hemskt ut därhemma, allt var i en enda röra. En dag tog jag en väska och lade en kniv i, för att gå ut i skogen utanför vår villa för att skära ihäl vår hund och sedan mig. Precis när jag var på väg ut genom dörren, kom min svärfar. Han ledde in mig igen och satte sig vid köksbordet för att prata med mig. Han sade, att det jag tänkte göra inte var någon lösning. Han föreslog att jag skulle försöka adoptera barnet."

Socialkontoret avslog den gången adoption. Exmannen drev frågan vidare till tingsrätten, där en ny domare gick emot socialkontorets bedömning. Adoptionen gick igenom. Trots socialkontorets ställningstagande den gången, framställde de honom senare som den perfekta föräldern.

Några år efter att vi sammanflyttat och då vårt gemensamma barn var nyfött, utbrast en dag min man mycket aggressivt till mig:

"Du skulle inte klara dig utan mig!!! (- - - ) Vad skulle du göra, om jag gick upp på övervåningen och sköt mig?"

Jag svarade:

"Jag skulle klara mig utmärkt. .....Och du har ju inte ens ett gevär att skjuta dig med!"

Hos denne man, lever mitt barn halvtid. Jag kommer alltid att få leva med rädslan att mitt barn tar allvarlig skada.

Mannen ifråga förnekar allt som hänt och menar att jag är en lögnare.

En dag hoppas jag att min son kan se sanningen. Min son som jag älskar över allt annat och önskar att jag kunde beskydda mer än jag kan. Min son, som jag kan göra allt för. Det är ju för hans skull, som jag gjort denna resa.  

Som akademiker och analytiker, är det lätt för mig att fundera och fundera igen på hur det kunde gå som det gick. Varför tog socialhandläggaren och psykologen den ställning de gjorde? Jag har funderat på, om de fick pengar under bordet. Jag har funderat på om exmannens agerande skrämde dem till att handla såsom de gjorde. Jag har funderat på om han var en sådan skicklig manipulatör att de verkligen inte klarade av att se igenom honom, trots att jag lade fram bevis efter bevis och som de bara blundade för?

Det har också funnits tankar på ett högre plan. Agerade socialhandläggaren och psykologen utifrån att de bollade med vilket alternativ som skulle leda till minst skada för de inblandade? Kanske blev det jag som offrades för allas skull. Kanske var det de gjorde, den enda möjlighet de såg för att inte själva få en skuld på sig att ha misslyckats i att hjälpa oss? De trodde kanske, att jag var den som var lättast att tysta? Kanske trodde de, att om pappan vann en vårdnadstvist, skulle han knyta vår son till sig på ett mer kärleksfullt sätt?

Om jag hade blivit trodd i min berättelse, vad hade det kunnat mynna i? Om det som läkaren på MVC en gång sade åt mig, att min dåvarande man var nära gränsen mellan neuros och psykos och att vi alla skulle ha kunnat komma till skada och jag inte agerade försiktigt, tillsammans med det sätt exmannen agerat, vad hade kunnat hända? Om det sociala hade trott på min berättelse och stöttat mig och min son, hade jag och min son båda varit i livet nu?

Är det bättre att blunda för en misshandlande mans agerande mot en utsatt kvinna och barn och låta barnet leva kvar i den hemska situation som det sociala ändå får indikation om att barnet har att tackla?  Vad är bäst, pest eller kolera? Är det bättre att någon av kvinnan, mannen och/eller barnet kanske dör av att mannen spårar ur - eller att ett barn under lång tid mentalt bryts ner av den som misshandlar? Vilket agerande skulle vara "till barnets bästa"?

Sedan lagen om gemensam vårdnad kom, har alltfler vårdnadstvister uppkommit i våra tingsrätter. Flera incidenter med dödlig utgång bland minst en av föräldrarna har inträffat och även vissa barn har fått sätta livet till. För något år sedan skrevs det om en pappa som lät gasa ihjäl sig och sina barn i Skåne. I en annan incident sköt en norrländsk pappa mamman med bultpistol i nacken inför barnen. Gemensam vårdnad består även i de fall då ena föräldern gjort så grova brott att den hamnat i fängelse, denna förälder bedöms då ha umgängesrätt med barnen under sin fängelsetid. Vad utsätts barnen för då? Ofta då en förälder dödat den andre föräldern, får den som dödat, behålla vårdnaden om barnen. Hur kan lagarna som skall skydda våra barn bli så totalt uppåt väggarna galna??? Vem i dessa familjer är det egentligen som skyddas mest?? Inte är det då barnen.

Jag brukar ha förmåga att se fler perspektiv på saker och ting. Det är både på gott och ont. Jag vill också alltid vara så rättvis som möjligt. Därför vill jag försöka vara rättvis och se perspektiv även i denna historia.

Exmannens mor var bara 18 år då hon födde honom. Det var inte vanligt på den tiden, att få barn så tidigt - det måste ha setts som en skam. Fadern som var något år äldre, kom från arbetarklass och tog just då tillfälliga jobb på olika orter i Sverige och han kom därför att leva ett kringflackande liv där han oftast sov i baracker. Arbetsgivarna tillät i regel, att arbetarna fick ha med sig sina flickvänner och fruar i dessa baracker, men de tillät inga barn. Exmannens mor var mycket förälskad och ville följa sin man, hon hade uppenbart inte moderkänslor för det barn hon fött. För att kunna följa sin man, lämnade hon därför barnet till sina föräldrar. Där kom han enligt hans egen utsago att stanna tills han var 3-4 år gammal, då modern och fadern plötsligt bosatte sig mer permanent i en ort och plötsligt tog hem honom till sig. Då väntade modern på nytt barn, som följdes av ytterligare syskon.

Min teori är, att de psykopatiska dragen till stora delar uppstod av att han som spädbarn aldrig fick chansen att knyta an till sin mor på ett korrekt sätt. Han övergavs och kastades mellan flera vuxna utan att som spädbarn egentligen veta vem som egentligen var hans riktiga mor och far. Han har själv sagt, att han sett på sin mormor och morfar som föräldrar. Han måste ha känt sig oerhört övergiven och sviken gång på gång med de uppbrott han utsattes för av de vuxna runtomkring honom. Vem skulle han egentligen kunna lita på? Vem skulle finnas kvar vid hans sida? Och vilken människosyn fick han av det sätt han själv behandlades på som barn? Vilka känslor kunde han utveckla?

Jag är inte medicinskt skolad för att egentligen ge honom stämpeln psykopat eller för att diagnostisera honom som borderlinesjuk, men visst finns det många paralleller mellan min berättelse och hur psykopater och borderlinesjuka ofta beskrivs. Att han är en sann mytoman, går i alla fall inte att betvivla. Det viktiga är dock inte vilken stämpel denne man får på sig, utan att det sätt han agerat på belyses samt att det belyses hur den sociala myndigheten i vår kommun hanterade vårt ärende.

Vad jag förstår vet man inte inom forskningen varför vissa människor utvecklas till mytomaner och hur de utvecklar psykopatiska drag. Kanske finns en viss grad av ärftlighet, men det kan också vara socialt betingat i de tidiga uppväxtåren. Man tror inom forskningen, att det ofta är någon händelse under spädbarnsåren där barnet känner sig övergivet, som utlöser sjukdomen borderline. Forskning om barns utveckling berör idag hur viktig anknytningsprocessen är för att barnen skall kunna utvecklas och växa. Man har till och med sett, att barn som inte får känna anknytningens trygghet och närhet och inte får tillräckligt med beröring under sina första levnadsdygn, växer sämre. Vad är det som säger, att dessa barn inte också kan utvecklas annorlunda rent känslomässigt, psykologiskt och personlighetsmässigt?

Som jag tidigare nämnt, är mitt mål inte att hämnas min exman. Han är ett skadat barn och kan därmed ses som ett offer. Jag menar inte att förringa det han gjort, men jag vill samtidigt att ni som läsare skall förstå, att man inte blir såsom han är utan anledning. Det måste finnas en eller flera utlösande faktorer - eller ett genetiskt arv. Han har inte medvetet valt att bli ond. Han kanske inte ens ser hur han själv agerar gentemot andra, hans narcissistiska drag och grandiositet förhindrar förmodligen det. Skulle vi ge en schizofren skulden för sin sjukdom? Varför ge exmannen skulden för den han är, om han själv inte kan förstå och ändra på sig? Om han ser en annan spegelbild av sig själv och andra än den vi ser?

Däremot vill jag genom min berättelse ifrågasätta hur de sociala myndigheterna bemöter föräldrar och barn i sådan kris som vi befann oss i. Och vilka effekter det sätt deras agerande kan få för alla inblandade. Jag vill rentvå mig själv från den skuld som lagts på mig.

Med tanke på alla turer efter separationen i början av 2007, vad tror ni hände dessförinnan inom förhållandet? Tror ni mig när jag berättar vad som hände inne i förhållandet?

Mitt mål är att nå ut till er, för att väcka frågor om rättssäkerhet och hur vi kan få en förståelse för denna typ av personlighet som min exman besitter. Detta för att i framtiden kunna skydda andra utsatta kvinnor och barn i deras frigörelseprocess från liknande män som den jag lämnat. Men också för att försöka kunna sätta in adekvat hjälp även till dessa skadade män. Om någon av dem är beredda att se sin egen personliga skada och är beredda att ta emot hjälp. Det är ingen självklarhet, med dessa män. Därför krävs det, att de som tar på sig ansvaret om att utreda barnavårdsärenden också har en gedigen utbildning och erfarenhet med sig i bagaget, när de möter dessa män.

Jag själv har äntligen kommit så långt att jag nu gått från fasen att överleva till fasen att fortleva. Jag har ännu mycket bearbetning kvar att göra och nu känner jag att mina krafter är mycket begränsade. Jag har för min överlevnad tagit i för mycket under lång tid och det gör mig nu utmattad. Jag känner mig fruktansvärt trött. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att orka resa mig igen.

Men jag har en underbar son. Han bär mig genom att finnas.

Egentligen skulle jag behöva en total time-out, men den möjligheten finns inte. Jag har precis som alla andra sjuka och arbetslösa krav på mig. Jag har krav på mig som förälder. Krav att fungera som alla andra. Krav på mig att klara av att jobba och om jag inte gör det, hotar en tillvaro där jag blir beroende av ekonomiskt bistånd från det sociala och socialt slås ut ur samhället. Det hårdare samhällsklimatet som nu råder, har egentligen inte plats för en sådan som jag. Det finns mycket lite empati och förståelse för att den process jag är inne i, tar tid att ta sig igenom. Samhällssystemet är "fyrkantigt". Alla har samma regler att förhålla sig till, oavsett bakgrund.

Minns ni den bild jag visade på stenar som låg utspridda i vattnet, stenar som man fick hoppa mellan utan att kunna se ett klart och tydligt sammanhang mellan dem, men som nästan bildade en gång? Även om jag har mycket kvar att bearbeta och ta hand om, hoppas jag att mitt liv en dag alltmer istället likna detta:

Min son lever fortfarande ett halvtidsliv hos sin far. Hur det kommer att påverka honom på sikt vet jag ej. Jag gör allt jag kan för att ösa över min son all den kärlek och trygghet han vill ha av mig, jag försöker att distrahera honom med roliga upptåg, glädjeämnen och äventyr. Jag försöker vara närvarande för honom och utveckla hans förmåga att känna empati och sympati, omtanke om sin nästa och att utvecklas till en ärlig och pålitlig människa.

Han har genomgått en fas där han egentligen vill veta vem av oss föräldrar som ljuger, han vill veta sanningen. Jag har försökt förklara för honom att om vi börjar rota i det som hänt, kommer han att känna sig mer otrygg och det kommer att bli mer bråk. Jag vill att han släpper dessa tankar just nu, för vad händer om han verkligen får veta vem av oss som ljuger och han fortfarande tvingas bo med varannan vecka-schema hos oss föräldrar? Vi gör bäst i att inte prata om detta just nu. När han är större, kan han själv få läsa allt och bedöma själv vad som hänt. Min son är intelligent och han visar än så länge ett gott hjärta, det finns hopp. Jag försöker inpränta i honom, att man skall vara rädd om både sig själv och sina vänner.

Jag gör vad jag kan, för att min son skall kunna utvecklas till en hel människa. Jag gör vad jag kan, för att själv läka de sår jag fått och läka från den tumörsjukdom jag har.

Tyvärr finns väldigt liten hjälp att få från terapeuter i dagens Sverige. Jag har blivit rekommenderad terapi, men vart får jag tag i en sådan? De duktigaste terapeuterna jobbar ofta med de med djup depression och de i psykosfacket, och jag hör inte dit. Terapeuterna på VC-nivå har ofta fullt och privatpraktiserande är för dyra. Jag är själsligt såväl som fysiskt trasig och jag befinner mig i något av en sorgeprocess men jag är samtidigt otroligt mentalt stark.

Min son behöver mig ännu i många år. Det som hänt, har gjort mig mer misstänksam men också mer ödmjuk och förstående, mer förlåtande men också mer ifrågasättande. Jag vill tro människor om gott, men jag vågar inte längre göra det i alla situationer. Jag hoppas kunna fortsätta vara en godhjärtad människa och att jag kommer att våga tro på det goda hos andra (vilket alla de som stöttat mig visat), men jag behöver vara mer försiktig och mindre naiv.

Det har varit tungt att rota i det förflutna, att se på alla skeletten som finns i min garderob. Skam och skuld, rädsla för vad andra skall tänka och tycka om mig och återupplevelse av det som hänt, har gjort sig påminda under denna tid. Jag har fått fler mardrömmar, känt mer stress och mått mer dåligt. Jag har inte färdigbearbetat det som hänt. Samtidigt måste min historia ut. Jag vill inte längre vara skuldbelagd och misstrodd. Jag vill få en chans att resa mig, för både min sons och min egen skull. Visst är jag söndertrasad och jag fungerar kanske inte fullt ut i alla situationer, men det finns en förklaring. Den förklaring jag nu har givit till er. Jag är värd en andra chans.

Många kanske också har trott, att min tumörsjukdom är det svåraste jag har mött i mitt liv. Sjukdomen i sig har väckt många existensiella frågor inom mig och jag har våndats över vad den kan leda till och jag har mått och mår dåligt av alla symptom och biverkningar jag får leva med, vilket naturligtvis tär. Att t ex av dopaminmedicinen jag måste äta varje dag tackla illamående och huvudvärk som kommer och går, är fruktansvärt jobbigt. Men det är fortfarande inte det värsta jag upplevt. Jag klarar min sjukdom just nu. Vad som kommer i framtiden vill jag inte sia om.

Under våren 2014, framkom det att min exman och hans nya sambo, som är tandläkare, har gjort intrång i min sons och mina tandläkarjournaler under de senaste fem åren. I min journal har de bara varit inne och läst, men i sonens journal har de gjort ändringar. Jag polisanmälde detta och utredning har pågått vid vårt Landstings personuppgiftsombud. Min exmans sambo lyckades prata sig fri från skuld. Jag, som inte kunde hjälpa in min son på BUP utan exmannens medgivande, fick av landstingets personuppgiftsombud veta att min exman har rätt att utan mitt medgivande konsultera sin sambo vad gäller vår gemensamma sons behov av tandläkarvård, trots att hon inte varit min sons behandlande tandläkare. Min exmans sambo lyckades prata sig fri från skuld, genom att påstå att hon haft i uppgift att föra statistik över om patienter inom Folktandvården kallats till tandreglering i tid, och att det är därför som hon har varit inne i min journal vid några tillfällen. Hon påstår vidare att hon inte känt till att vad hennes nuvarande sambos exmaka hetat och inte vetat vem jag är. Jag har inte behövt någon tandreglering de sista 20 åren. 

Under hösten 2015, visar min son att han inte riktigt trivs i skolan. Han berättar om att han mår dåligt av ständigt nya klassindelningar och att han aldrig får med sig någon bästa kompis in i de nya grupperna. Han har också uppvisat högt prestationskrav på sig själv, vilket lett till en del låsningar. Skolkuratorn hörde av sig till mig, och ville lägga skulden för min sons reaktioner i skolan, på mig för att jag har min tumörsjukdom. Jag försökte förklara för henne vad jag fått fram vid samtal med min son, men hon ville inte tro på mig. Vid samtal med min exman, förtalade exmannen ånyo mig grovt till henne, vilket föranledde att hon gjorde en orosanmälan till soc. En ny socialutredning var på väg att dra igång, men av någon anledning blev exmannen rädd när han kallats till ett första möte på soc och såg att orosanmälan helt var styrd av vad han sagt till vår sons skolkurator. Han kontaktade mig genast efter detta möte, och ville förklara sig och sade att han faktiskt inte ville ha ytterligare konflikter med mig. När vi möttes, sade han, att han inte längre står för det han gjorde och sade under förra socialutredningen. Han lät mig läsa skolkuratorns orosanmälan, där det stod följande: 

"Pappan undrade varför en sådan kontakt behövdes och jag berättade att det var pga pojkens mående. Jag förklarade att pojken blev mycket ledsen och orolig under lektionen och kom till mig med läraren. Pappan berättade då om sin uppfattning, han ser själv att pojken ofta blir orolig pga sin mamma. Pappan menar att mamman har psykiska problem (har diagnos) och han tror att sjukdomen är ett påhitt eller beskrivs på överdrivet sätt. Pappan tror att mamman berättar sådana saker för pojken eftersom hon vill att han ska bli orolig för henne."

Jag kallades till möte på soc några dagar efter att pappan varit där samt träffat mig och sagt, att han inte ville ha ytterligare konflikter mellan oss och att han inte ville att en ny socialutredning skulle dra igång. Jag försattes alltså i en situation, där jag återigen på något sätt skulle bli tvingad att försöka rentvå mig själv - samtidigt som jag inte fick trissa upp konflikten ytterligare. Hur jag agerade på det möte jag var kallad till inne på soc, var alltså helt avgörande om en socialutredning skulle dras igång med nya konflikter och hot och ökad oro för mitt barn - eller om jag skulle få stopp på utvecklingen. Jag fick fundera både en och två gånger innan jag åkte in till det mötet, kan jag säga. Ett enda litet felsteg, och konflikterna skulle blossa upp. Med hela den destruktivitet som följer med det. 

Jag tog med mig den gedigna psykologutredning som jag fått genomföra i Landstingets regi, några av mina läkarintyg som påvisar att jag inte har någon psykotisk diagnos såsom pappan påstått. Jag tog med mig loggfiler från Folktandvården som visade på att de fortsatt med övergrepp även efter förra socialutredningen - och jag uppvisade att jag polisanmält min exmans sambo för dessa journalintrång. 

Jag berättade därefter att jag polisanmält min exman för grovt förtal hösten 2010 i samband med socialutredningens slut - samt att jag faktiskt gjort en polisanmälan på socialutredaren för tjänstefel enligt BrB 23:3-4, men att åtalet lades ned såsom allmänt åtal vid tingsrätten. Detta föranledde att jag kontaktade domaren ifråga för att få veta, varför hon lagt ner detta åtal. Hon menade att det inte fanns någon allmänintresse i vårt fall, men att jag skulle kunna driva ett privat åtal gentemot exmannen. Jag frågade vad det skulle kunna leda till, och hon svarade 3-4 års fängelse. Men hon rekommenderade mig att inte gå den vägen. Varför, undrar ni säkert? Jo, för att om min exman skulle bli pressad på det sättet, skulle hotbilden mot mig och min son öka drastiskt. 

Jag har således lagt locket på. Och detta talade jag om för den nya socialutredaren som vi tilldelats denna gång. Liksom jag talade om, att OM en ny socialutredning drar igång och spårar ur på det sätt som den förra gjorde, skulle jag inte ha något annat val än att också dra igång ett privat åtal gentemot exmannen - med de konsekvenser som åklagaren vid tingsrätten beskrivit. Detta skulle inte gagna min son i situationen på något sätt. Jag visade således, att maktbalansen mellan mig och min exman därmed blivit jämn, eller kanske till och med att jag plötsligt blivit starkare än vad exmannen är, med tanke på det bevismaterial jag idag sitter på. 

Jag lyfte också fram, att även om det förekommit händelser även under de sista åren, har vi trots detta försökt att samarbeta kring frågor runt sonen sedan 2011. Sonen är van att bo växelvist varannan vecka och även om både jag och exmannen uppvisar våra svagheter, kompletterar vi också varandra i vårat respektive föräldrarskap. Jag är vattenrädd efter en närapå drunktningsolycka som barn - och pappan har lärt vår son att simma väldigt bra. Pappan har en bättre ekonomi än jag och kan ge sonen en högre standard och eftersom pappan är duktig på datorteknik, kan han lära sonen mycket på det området. Jag å min sida, försöker lära sonen de mer "mjuka värdena" såsom social och emotionell intelligens och jag försöker lära honom mycket om djur och natur, vilket pappan brister i. Jag och min son har en hund, som blivit mycket betydelsefull för min son, de står varandra väldigt nära och har väldigt roligt ihop. 

Utifrån detta, rekommenderade jag socialutredaren, att rakt av lägga ner socialutredningen denna gång och låta oss föräldrar fortsätta det samarbete vi trots allt har försökt att bygga upp sista åren. 

Den nya socialutredaren gick på min linje, att lägga ner socialutredningen direkt och låta oss föräldrar klara av detta tillsammans. Jag blev trodd i min berättelse, om de massiva övergrepp som förekommit och att jag inte bär de psykiska problem exmannen försökt påskina. Det visade sig också, att jag hade fullt stöd ifrån min sons nuvarande två huvudlärare, de ställde sig bakom mig och INTE bakom den orosanmälan som gjorts av skolkuratorn. Socialutredaren hade på min rekommendation kontaktat min sons lärare för att få en mer korrekt bild av situationen. Socialutredningen stängdes således ner direkt denna gång. 

Några timmar efter detta besked, när jag var ute och rastade min hund, kände jag hur en stor tyngd från mina axlar plötsligt släppte. Jag insåg, att jag burit en rädsla i många år, för att åter bli förtalad och anklagad på nytt - och att exmannen återigen skulle försöka förgöra mig genom att försöka ta vår son från mig. Men där jag gick, insåg jag också att min exman aldrig någonsin igen kommer att lyckas skada mig såsom han gjort i många år. Han kanske kommer att försöka i omgångar med något, men det är ändå över. Jag är äntligen fri! Och i och med detta, insåg jag, att jag också är "färdig" i det bostadsområde vi idag bor, både jag, sonen och pappan. Jag kommer att sälja min nuvarande bostad och flytta mig och min son till ett annat bostadsområde i vår stad, varifrån sonen fortfarande lätt kan ta sig till och från sin skola. Det är dags för oss att börja om. Mardrömmen är äntligen över!

Ett kinesiskt uttryck har följt mig genom dessa år och givit mig ny kraft i stunder då jag fallit samman:

"Det största är ej att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall."