Jag skriver under denna blogg anonymt för att kunna vittna om vad som hänt, utan att utsättas för repressalier. Några av er eventuella läsare vet vem jag är, men flertalet inte. Kanske skäms jag lite över mitt förflutna, som jag egentligen inte alltid varit skyldig till. Genom att berätta öppet, kan jag kanske försonas med vem jag är och vad jag varit med om. För på något vis är det ju så, att ju mer vi döljer och håller tyst om något som hänt oss, desto mer lurar vi kanske oss själva att det inte har hänt. Jag vill inte leva i en sådan förnekelse, för förnekelse är en typ av försvar som aldrig kan bära oss framåt. 

Naturligtvis är jag ingen perfekt människa, utan har mina fel och brister precis som alla andra. Och visst handlar jag säkert fel ibland. Det är mänskligt. Men det jag tänker berätta här på min blogg, har jag ingen egentlig skuld i. Jag har bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle.

Idag lever jag med en tumörsjukdom. Många tror säkert att det är det värsta som drabbat mig men så är inte fallet. Det rör sig förmodligen om en godartad tumör som långsamt vuxit fram under 20-30 år. Visst mår jag dåligt och visst försvårar sjukdomen mitt liv. Men jag kommer förmodligen att överleva ett tag till. I alla fall tills den växer in i viktiga nerver och hjärna. Då kan jag bli ett kolli. Precis som jag kan bli ett kolli om den opereras bort och något skadas under operationen. Denna sjukdom är bara ytterligare en fas jag måste ta mig igenom.

Som person besitter jag en enorm drivkraft att ta mig vidare. Jag är en överlevare och mina instinkter har utvecklats så att jag alltid arbetar mig starkt upp ur de svåra livserfarenheterna. Det tär på mina krafter, men jag vet att jag alltid överlever. Det har jag alltid gjort. Det kommer jag att göra nu också.

Det jag tänker berätta för er, kan få er att undra, om jag bara har livlig fantasi. Men detta har varit min verklighet. En verklighet som varit så overklig att jag skämts och hållit tyst om den. Jag bär på familjehemligheter.

Jag berättar detta med mitt huvud buret i värdighet. Med ögon av kärlek riktade mot mig själv. Jag tänker: "Vad du har varit stark!". Ja, jag är stark. Och jag kan vittna om det som har hänt. Det finns personer i min omgivning som kan vittna om delar av detta. Som vet vad som hänt. Som själva varit med i min historia. Jag tror att jag kommer att vända det som hänt mig till medgång. Medgång för mig och andra. Plockar jag ihop mina sammanlagda erfarenheter, kan det bli något bra i slutändan. Kanske kan jag hjälpa andra och bli deras vägvisare ut ur det de vill lämna bakom sig. Jag om någon, vet hur svårt det kan vara att ta sig ut ur en situation. Jag vet alla turer av förtvivlan, rädsla, känslan att vilja dö och frustration som man måste ta sig igenom. Hur man måste svälja stoltheten och be andra om hjälp för att kunna överleva. Men jag vet också hur man går vidare. Tro mig.

Redan tidigt då jag gick i skolan, bönade mina lärare mina föräldrar att låta mig få studera vidare. De såg min kapacitet. Min mor brukade ibland säga, att om vi siktade mot stjärnorna kanske vi kunde nå grantopparna. Nu efteråt har jag tänkt på att det vilar lite jantelag över det uttrycket. Det säger ju egentligen att hur mycket du än kämpar för att nå dina mål, får du allt gott nöja dig med att bara komma halvvägs, om ens det. Andra gånger sade min mor, att om man pluggade för mycket kunde man bli förläst. Man kunde bli idiotförklarad och hamna på psyket. Likaså när jag redan som 10-12-åring började uttrycka att jag ville bli journalist och författare, talade hon om för mig att det blir bara idioter. Och så rabblade hon upp namn som August Strindberg och Hjalmar Branting. Idag vet jag att det är många inom den branschen som definitivt inte har några psykiska problem utan är som du och jag i allmänhet. Och vaddå psykiska problem? Är man en sämre människa för att man råkar bära en sjukdom? Jag köper inte det där längre. Men då jag var barn, fick jag smyga med mitt skrivande, jag fick leva ut min fantasi när ingen såg eller hörde.

Mina föräldrar skildes och efter några år började min mor prata om att leta upp en ny man i sitt liv. Hon hade några träffar med män varmed jag och min syster blev mycket förtjusta i en av dem, men han passade inte min mor. Istället letade hon upp en äldre man som var egen företagare, hade det gott ställt men som var - periodare. Han brukade supa huvudet av sig var tredje vecka. Han ville ha en relation med min mor, men ville inte ha med oss barn att göra.

Samtidigt som han kom in i bilden, bjöd min mor in en utländsk familj som hon träffat på genom jobbet. Familjen ifråga frågade om inte jag kunde få följa med som deras barnflicka då de hälsade på släkt i Frankrike. Jag var då 16 år. Jag hade känt avundsjuka på min syster som fått resa utomlands några gånger och jag kände mig stressad över att jag inte kunde prestera bättre i språkundervisningen i skolan. Jag nådde bra resultat i alla andra ämnen. Många av mina vänner fick åka på språkskolor utomlands under sommarloven och jag såg hur snabbt de förbättrade sig därefter, därför bad jag om att få göra detsamma. Men min mor sade nej. Hon hade hört, att ungarna bara söp huvudet av sig under de resorna. Språkstudierna var inte ett dugg seriösa menade hon. Jag hade bara seriösa tankar i mitt huvud då jag bad om den hjälpen. Därför blev jag mycket förvånad, när min mor gick med på att släppa iväg mig som barnflicka med den utländska familjen. Nu efteråt förstår jag vilket dåligt omdöme hon måste ha haft. Jag skulle själv aldrig någonsin släppa iväg mitt barn med en arabisk familj utomlands.

Resan slutade i katastrof. Visst har jag mycket starka fina minnen också, men tyvärr var mardrömmen större än drömmen. Men jag minns en fin middag hemma hos en arabisk familj, där kvinnorna stod i sina hucklen och lagade en nationalrätt från sitt hemland medan männen satt och tjabblade på på arabiska i vardagsrummet. Hur maten serverades i en enda stor skål med couscous i botten och en köttgryta över. Eftersom jag var svenska fick jag en sked att äta med, men alla övriga åt med sina kupade händer direkt ur den gemensamma stora skålen. Vi hade inget att dricka till maten och inga egna tallrikar. I grytan fanns det starka piri-piri som ännu inte kommit till Sverige. Jag minns hur jag lyckades bita i en sådan och hur starkt jag tyckte det var.

Mannen i familjen misshandlade frun inför arabisk publik. Alla vuxna stod i en halvcirkel och tittade på när jag kom in i rummet. När jag försökte ingripa, blev jag anklagad för att ha förstört mannens rykte i hela hans släkt. Ingen annan har att göra med det som sker inom ett äktenskap. Jag blev hårt utskälld hela den natten och när morgonen randades var jag ganska mör. Samtidigt hade jag fått halsfluss och hade hög feber, jag kunde knappt prata för att det skar så i halsen och jag hade ingen röst. Mannen jag åkte med höll mitt pass och mina pengar, jag befann mig i arabkvarter i en av Frankrikes städer en bra bit från svenska ambassaden i Paris. Mannen som skällde så på mig, låste in alla mina tillhörigheter i sin bil som bestraffning för det jag gjort. Jag hade lyckats bryta misshandeln precis då han var på väg att ge sin fru en dödande karatespark rakt mot näsbenet, mannen var nationell karatemästare i sitt hemland. Mannen ifråga var mycket arg på mig men vågade inte ge sig på mig rent fysiskt. Han visste ju att han skulle leverera mig hem till min mor.

En kusin till mannen ifråga erbjöd mig plötsligt i femsnåret på morgonen att jag kunde komma bort från situationen genom att följa med då han skulle skjutsa hem en syster med man. Jag tänkte inte längre än att jag skulle få en stund i lugn och ro. Jag var så trött. Men den färden slutade i katastrof. Mannen började slingra runt på smågator och började prata om sex. Jag började känna obehag. Jag kände mig utlämnad till mitt öde och jag visste inte hur jag skulle lyckas ta mig ur situationen. Han åkte ensmed en flod där han sade att män och kvinnor brukade åka ner till för att ha sex. Till slut stannade han bilen på en stor parkering och försökte trycka ner mitt ansikte mellan sina ben för att han ville att jag skulle suga av honom. Jag gjorde motvärn. Jag var 16 år gammal och oskuld, jag hade aldrig någonsin tidigare sett ett så stort manskön. Han blev mera tänd men lyssnade inte på mig när jag sade att jag inte ville. När jag bad honom att åka hem tillbaka. När jag försökte ta mig ur bilen höll han fast mig. Han kastade sig över mig och tvingade ner mig med fällt säte. Jag högg honom i musklerna och senorna som går mellan axel och hals och jag kände en tydlig blodsmak i munnen. Men han blev bara mera eggad av det. Han våldtog mig när jag inte längre hade krafter kvar att kämpa mig fri. Jag hade inte en chans.

Efteråt lyfte han ut mig ur bilen. Jag kunde inte gå själv. Jag hade en cremefärgad klänning på mig och den hade blodats ner. Han bar mig över parkeringen. Det visade sig att han parkerat på en stor parkering precis bakom deras lägenhetshus. När vi kom upp i bostaden, hade alla andra gått isäng. Han ställde in mig i en passage mellan vardagsrum och deras sovrum och där det fanns ett tvättfat. Jag grät och drog av mig klänningen för att tvätta bort blodet. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag var fast i situationen. Mina ombyteskläder var ännu inlåsta i bilen jag åkt dit med. När jag stod där i behå och trosor och lagt papper i min trosa för att stoppa blödningen, kom mannen in och kramade om mig bakifrån och sade "Good girl, good girl!". Därefter gick han in och lade sig för att sova. Jag stod förstenad kvar och såg mig själv i spegeln. Där i den stunden dog mina ögon. Jag ville inte leva, ville inte finnas. Jag kände mig äcklad och smutsig. Hur mycket jag än tvättade mig och klänningen, blev vi inte rena. Till slut fick jag dra på mig min blöta klänning och försöka lägga mig för att vila en stund på madrassen jag sov på på golvet.

Några timmar senare reste vi till Paris för ytterligare en veckas vistelse. Mannen jag reste med, satt hela vägen och sade "Jävla blonda svenska flicka!, "Jävla blonda svenska flicka!". Han misshandlade sin fru två gånger till då vi kommit till Paris. Jag och en yngre man bröt misshandeln båda gångerna. Vid ena tillfället tappade frun deras lilla 6 månaders bebis och deras 3-åring då han började sparka och slå på henne. Yogurt flög ut över väggar och över ett glasskåp med porslin. Kvinnan fick stora bulnader vid tinningen och bredvid ryggraden och som vi försökte kyla med ispåslag. Hon hade stora blånader på flera ställen på sin kropp. Mannen som misshandlade var karatemästare i sitt hemland. Han startade misshandelstillfällena med dåliga ursäkter om att kvinnan gjort fel fastän hon inte gjort det och han hotade alltid med, att om hon inte gjorde som han sade, skulle han skicka henne tillbaka till hemlandet och hävda att hon varit otrogen. Då skulle varken hans eller hennes släkt vilja ta sig an henne, hon skulle hamna på gatan som sköka.

När jag kom hem fick jag smyga med graviditetstest, jag var dörädd för att jag blivit med barn. Graviditetstesten var betydligt struligare då än nu. Då skulle man se resultatet i någon liten spegel vill jag minnas. Tack och lov hade jag inte blivit gravid.

Några år efter händelserna började man prata om aids. Jag blev orolig att jag kunde ha blivit smittad under våldtäkten. Jag hade då fått hjälp av några vänliga själar för att kunna få ett fungerande sexliv och jag var rädd för att ha smittat ner dem med denna hemska sjukdom. Mina två ungdomskärlekar som jag tyckte så mycket om och som var så fina människor. De var värda ett bättre öde än att få aids av mig. Jag vände mig därför till min vårdcentral för att göra ett test. Jag fick ett skriftligt svar hem och där det stod "Provet var positivt", undertecknat med läkarens namn. Benen under mig var på väg att vika sig under mig. Svaret i brevet kunde tolkas på två sätt och jag visste inte vad som var det rätta. Jag fick därför vända mig till vårdcentralen för att få svar. De sade, att läkaren menade att det var positivt att jag inte hade aids. Kunde han inte ha formulerat sig bättre?

Vad hände då när jag kom hem? Min mor var jättekär i den man som var periodare och hon var mer hemma hos honom än hemma hos oss barn. Hon brukade komma hem för att se till att huset stod kvar, hämta posten och kläder, men i övrigt bodde hon hos honom. De hade dyra vanor. Han ville gå ut och äta mycket på restaurang, festa och dansa och min mor följde honom på detta. Men hon hade inte ekonomi för dessa utsvävningar.

Några månader efter våldtäkten berättade jag för min syster vad som hänt i Frankrike. Hon lovade att inte berätta för någon. Men så en dag ca 1 månad därefter kom vi i gräl med min mor över att min mor inte var hos oss mer än hon var. Min syster skrek att "har du inte förstått att något hänt XX i Frankrike?". Jag hade lämnat köket och rusat till mitt rum för att gråta. Jag hörde hur det tystnade i köket. Därefter kom min mor upp till mitt rum. Hon gick som i slow-motion, pratade sakta och rörde sig sakta. Hon tog en palle och satte sig på den. Och så frågade hon vad som hänt mig i Frankrike. Hon satt tyst och väntade. Jag tvekade. Hon frågade igen. Och jag sade att jag blivit våldtagen.

Jag hann inte långt, förrän hon reste sig upp helt tyst, därefter tog hon pallen hon suttit på och slog den med kraft in i en garderob och skrek "Jävla hora, som hoppade isäng med den där araben!". Därefter rusade hon ut ur rummet, rafsade ihop sina saker och rusade ut på gatan och körde bort. Den där meningen, "Jävla hora, som hoppade isäng med den där araben!", upprepade hon i många år därefter varje gång hon ville trycka till mig. Hon kunde inte slå mig mer gul och blå än med de orden och det visste hon.

Det gick en tid. Vi hade hästarna ute vid fodervärdar varför jag inte kunde söka mig till dem för att få tröst och frist i tillvaron. Min mor kom hem alltmer sällan. Jag gick in i en andra relation efter våldtäkten, med min stora ungdomskärlek. Vid ett tillfälle åkte jag buss och gick en lång sträcka för kunna flytta vår ena häst till det stall där min andra häst stod. Min hjälm hade gått sönder och jag hade inte haft pengar att köpa någon ny för, så jag red utan hjälm de ca 1,5 milen som var mellan stallen. Hästarna såg ut att må jättebra, förutom att den häst jag flyttade på uppenbarligen hade gått från att vara helt trafiksäer till att bli rädd för långtradare under sin fodervärdstid, varför hon satte i sken parallellt med en långtradare som passerade oss precis när jag passerat över en väg och skulle rida upp henne för en avfart. Ett tag trodde jag då att hon skulle springa rakt in under långtradaren, jag vågade inte försöka styra ut henne med tygeln ifall hon skulle springa snett åt vänster istället för bort från faran. Men till slut kastade hon sig flämtande ner i ett dike och stannade, vi klarade oss. Jag sov över hos fodervärdsfamiljen för att jag och deras flicka skulle kunna hålla på med hästarna hela helgen. Vi tömkörde, red och pysslade. Det var en underbar helg.

Någon helg därefter hade jag och min mor ett häftigt gräl. Jag försökte få henne att vara mera hemma hos oss men hon ville inte. Hon ville vara med sin nye man. Jag försökte säga att vi behövde henne, men hon var inte mottaglig. Jag försökte säga henne att vi behövde pengar till mat, men det förstod hon inte heller. Jag hade fått svälja stoltheten och hade av en lärare letts till skolkuratorn som hade hjälpt mig till pengar ur en fond för flickor som hade det ekonomskt svårt samt en liten andel från soc, bara för att jag skulle kunna köpa mat till mig och min syster. Jag och min syster var magra. Min syster vägde som lägst 43 kg, jag 47. Båda som tidigare hade fått fina resultat i skolan, började prestera allt sämre. Min syster hade alltmer närmat sig en depression, hon stängde in sig på sitt rum och grät, det gick inte att få kontakt med henne. Min mor ville inte veta av att jag tog hjälp från annat håll för att hon inte fanns där för oss, utan hon flydde. Hon ansåg att jag förnedrat oss alla. Men jag insåg, att skulle vi barn överleva, måste jag svälja stoltheten.

Bara några dagar efter att jag varit hos våra hästar, kom jag hem från skolan. Min syster hade tagit in posten och lagt den på köksbordet. Ett brev var adresserat till mig varför jag rev upp det. Det var en postgiroutbetalning. På den stod det "Slaktvärde häst". Mina ben vek sig och jag hamnade i chock. Jag ville dö, inte finnas. Igen. Jag vet inte hur länge jag satt där, men jag återfick mitt medvetande av att min syster stod och slog mig gång på gång i ansiktet. Min mor hade i smyg skickat min fullt friska häst till slakt. Senare talade hon om för mig att hon gjort det som bestraffning för att jag "hoppat isäng med den där araben".

Vid det här laget började soc reagera. Det kom in anmälningar från grannar som berättade att jag och min syster levde ensamma i radhuset. Samtidigt larmade skolpersonal soc om att vi verkade fara allt sämre, att vi inte längre presterade som tidigare i skolan. Skolan såg till att jag fick behandling hos skolkuratorn för att bearbeta och orka igenom den process vi var mitt inne i. När jag var 17,5 år gammal talade skolkuratorn om för mig att soc inte längre kunde låta mig som minderårig bo ensam med min syster, de ville placera mig i ett fosterhem. Ett halvår innan jag skulle bli myndig. Jag bönade och bad om att min syster i så fall skulle få bli min förmyndare tills jag fyllde 18 men det gick inte soc med på. Soc kontaktade min mor för att försöka förhandla fram en lösning och få henne att ta ansvar. Min mor kontrade med att sälja radhuset och tvinga oss att flytta till en annan kommun. Långt senare har jag fått veta att min mor förtryckt sin ilska och gått och trott att det var jag som kontaktade soc. Hon tror inte att det var andra inblandade.

Min räddning var min stora ungdomskärlek. Mannen som jag alltid kommer att vara ett stort tack skyldig. Utan honom hade jag nog inte överlevt det jag utsattes för. Han var min räddande ängel. Han och hans mor gick in och erbjöd mig att få bo hos dem. Hans mor gav min mor en rungande utskällning för att hon svek oss barn. Samtidigt som min mor avvecklade radhuset och tvingade oss att flytta, flyttade jag först fem-sex mil till den hyresrätt min mor fixat i ett av den stadens värsta bostadsområden, fyllt av grava socialfall och missbruk, för att direkt dagarna därefter flytta samma strecka tillbaka och in hos min ungdomskärlek och hans familj. Den enda helgen jag bodde i hyresrätten, var det en tjej som trodde att hon kunde flyga från 3:e våningen. Hon dunsade i asfalten några meter från min ungdomskärlek och vi ungdomar stod ensamma utan vuxna runtomkring oss på vår balkong och såg när ambulanspersonal och brandmän försökte lyfta upp kvinnans sargade kropp på en bår. Det blev en chock för oss systrar, som ändå levt i en ganska skyddad värld när det kom till sånt. Vi levde i en utsatthet men var inte vana att se sådan misär.

Det underhåll min far fick betala till min mor kunde inte stoppas, de pengarna fortsatte min mor att använda till sitt festande med nye mannen. Men det dealades fram en deal mellan min ungdomskärleks mor och soc, som innebar att jag fick jobba av en del av mitt uppehälle i deras familjeföretag samtidigt som jag gick i gymnasiet. Soc skulle betala ut resterande del för mina kostnader i ersättning direkt till min ungdomskärleks mor. De gav mig en frist ifrån allt det hemska. En tid. Jag kommer aldrig att glömma det goda de gjorde för mig. Och jag är ytterst tacksam för att det fanns vuxna runtomkring i periferin, som förstod och gjorde en insats för mig. Hur hade det annars gått för mig?

Min ungdomskärlek? Ja, han finns ännu i min periferi. Vi lever varsina liv, men har viss kontakt.

Under stressbehandling långt senare, och då det konstaterats att min ägglossning avstannat, har det diskuterats huruvida det är våldtäkten vid 16 års ålder, som utlöst detta i min kropp. Det har nu också diskuterats om det är våldtäkten som orsakat den tumörsjukdom jag har. Det låter logiskt. Alla hormonerna måste ha hamnat totalt snett i min kropp både vid våldtäkten och vid den chock jag utsattes för då jag höll den där avräkningen för slaktvärde häst i min hand. Någonting dog inom mig och en hemsk sjukdom föddes kanske samtidigt i de ögonblicken. Men det kommer jag aldrig att få svar på. Det är bara mina egna misstankar, för det var efter dessa två händelser, som jag började bära symptom på min tumörsjukdom.

Den enda förälder som fanns nära mig svek, när jag som mest behövde henne. Men jag vet, att hon aldrig kommer att ta på sig någon skuld. Enligt henne ligger skulden helt på mig. Hon kan inte se, att jag just då var ett offer i situationerna. Hon kan inte se sin skuld, för hon avsaknar den förmågan. Hon kommer aldrig någonsin att kunna säga "Förlåt!". Jag förväntar mig inget.

Jag är så tacksam för att jag kan älska och känna empati. Utan dessa förmågor måste man gå runt genom livet som något av en levande död. Och jag vill inte vara död. Jag vill leva. Här och nu. Jag tror egentligen att jag bearbetat vädligt mycket av det som hänt i min ungdom, men ärren finns naturligtvis alltid kvar i min själ. Jag skulle ljuga om jag sade något annat och jag vill inte ljuga. Jag är evinnerligt trött på det hemlighetsmakeri som jag tvingats till, det ständiga förskjutandet av skuld.

Jag vill slå mig fri, kunna andas och känna en lättnad i bröstet. Jag har skyddat vissa personer tillräckligt länge nu. Jag vill kunna känna självrespekt och en värdighet i den jag är. Jag har varit med om ganska extraordinära händelser som påverkat mig, men jag är fortfarande ingen dålig kvinna eller människa. Jag vet att jag inte är ensam om att ha varit med om tragiska händelser i livet. Vi är flera. Kanske kan min berättelse hjälpa någon annan att förstå, att vi inte alltid styr över det som händer med oss. Att vi inte behöver vara dåliga för att vi bär händelser från det förflutna som vi skäms över eller har svårt att berätta. Alla har nog sitt bagage, men bagaget känns olika tungt. Det beror mycket på hur vi väljer att förhålla sig till det som hänt. Det jag har varit med om har övertygat mig redan för länge sedan, att vad jag än kommer att få vara med om i framtiden, kommer jag att klara det. 

Långt senare fick jag veta, att den kvinna jag rest med till Frankrike till slut hade lyckats polisanmäla sin man för misshandel. Han hamnade i fängelse och utvisades senare till sitt hemland. Hon och barnen blev kvar i Sverige. Vi har dock aldrig haft kontakt efter det som hände den sommaren då jag var 16.

Min berättelse skriver jag med mitt huvud buret i värdighet. Jag är stark. Och jag kan ännu vittna om det som hänt. Det finns flera människor runtomkring mig som också kan vittna om det som hänt. Människor som var där. I mitt liv. Människor som jag alltid kommer att känna en tacksamhet och stå i skuld till.

Jag kan se mig själv i spegeln såväl som se er läsare i ögonen. Men jag kan ännu få panik om någon försöker hålla fast mig eller frihetsberövar mig. 

Visst är det väl bra lustigt hur livet ändå kan bli? Jag minns en gång när jag och två väninnor i början av tonåren satt på en kulle och pratade om hur vi hoppades på att den första gången skulle bli. Jag minns hur vi pratade om vad vi trodde att vi skulle få möta i kärleken. Jag tror att de flesta tonårstjejer har alltför höga förväntningar på den första gången liksom den bild vi hade på vad kärlek var - och jag var inget undantag. Jag menar inte att man skall sänka sina förväntningar. Att få uppleva sann kärlek är något helt fantastiskt. Det går inte att beskriva med ord. Men tänk så annorlunda det blev för mig än de förväntningar jag hade.

Trots den våldtäkt jag utsattes för i min ungdom, hade jag turen att möta två unga män som väckte min kärlek.

Men mellan dessa unga män fick jag också hjälp av en äldre man att komma över min rädsla för sex, något som läkte mig väldigt mycket. Jag bad honom att lära mig allt han kunde om sex för att jag ville ta makten över min rädsla, ta makten över mitt eget sexliv. Jag ville inte vara ett offer och jag hade ett problem att lösa. Han var 32 och jag var 17 och han var verkligen en sexuell guru.   Jag kan fortfarande le vid tanken på att jag fick lära mig av en av av de allra bäste. Vårt förhållande varade under några veckor ungefär ett år efter våldtäkten. Mellan mina förhållanden kom han dock till mig igen under några års tid tills han gick in i en fast relation och flyttade långt bort. Han var viktig, då han gav mig pusselbitar till mig själv. Han lärde mig skilja på sex och kärlek. Det som utspelade sig mellan oss, var pur sex med en närvarokänsla och starkt förtroende mellan oss. Vi älskade med varandra med hjärtat, men utan att blanda in kärlek. Han lärde mig känna in hur han som motpart reagerade och vad han njöt av, hur jag kunde förlänga hans njutning och hur han kunde förlänga min. Han lärde mig, att sex kunde vara njutningsfullt och vackert.

Min stora ungdomskärlek fick därefter en stor plats i mitt hjärta. Det vi fick förmånen att uppleva, var något mycket speciellt. Det var himlastormande förälskelse och kärlek, sådan man kanske bara får uppleva en eller två gånger i sitt liv. En sådan kärlek där varje litet ögonkast eller beröring nuddar något på djupet av en själv, när varje ord som sägs eller skrivs väcker en himlastormande känsla. Har man en gång varit där, glömmer man det aldrig. Men tid och avstånd kom emellan - han blev till min stora sorg förälskad i en annan. Han var en sådan man som jag gärna hade levt ett helt liv med men nu blev det inte så. Vi har dock fortfarande viss kontakt och det är jag tacksam för. Det är en man jag bryr mig mycket om och vill det allra bästa. 

Jag träffade till slut en annan man. Jag kom ihåg hur han imponerade på mig. Han var väldigt tystlåten och försiktig och tog normalt sett inte så stor plats i sällskap, men på något sätt hade han en obeskrivlig medfödd dignitet, trots sin ringa ålder. När någon vände en fråga till honom, tystnade ofta alla andra för att lyssna på honom. Han hade stil och han skröt inte på något sätt. Det tyckte jag om. Vi hade känt varandra i några år, då vi blev ett par. Med honom upplevde jag några ljusa år. Men där fanns också vissa svårigheter.

Jag höll ihop med mannen i 2 år innan jag fick veta hans familjs bakgrund. Det visade sig att han kom från en av Sveriges äldsta affärssläkter med mycket traditioner och seder. En del barn i den släkten blev tillsagda vad de skulle utbilda sig till, det styrdes av vad som behövdes i släkten, för deras affärers skull. De hade regler för hur man åt, skålade, klädde sig, gick, stod och satt samt vilka man skulle umgås med. Jag fick göra en klassresa från bondesamhälle och den situation jag befunnit mig i och rakt in i denna familj och släkt. Jag tyckte att jag hade ett hyfsat manér redan innan, men nu fick jag verkligen trimmas på att uppföra mig rätt. Kraven på oss var många. Samtidigt hade vi i början tid att umgås med flera grupper av olika vänner som jag tyckte mycket om. Vi hade många bra människor runtomkring oss både inom släkten och bland vännerna. Livet flöt på och vi upplevde mycket tillsammans, gjorde mycket. Vi växte och växte ihop.

Mannens mamma kunde dock aldrig acceptera mig till fullo. Hon hade gift sig in i den rika affärssläkten och skilt sig ut ur den och långt tillbaka i hennes egna släktled fanns det blått blod. Men hon levde ännu högt på sin tidigare gifta status. När hon skilde sig, drev hon tydligen igenom att min svärfar skulle betala underhåll till henne och han gick med på det under förutsättning att hon inte gifte om sig eller blev sambo med någon. Därför valde hon att leva själv. Hon hade kanske inte råd med annat, vad vet jag. Jag hade en god relation redan från början med min svärfar, svärfarfar och många andra på svärfaderns sida. Min svärfarfar tyckte jag speciellt mycket om, vi hade otroligt många givande pratstunder med varandra och vi kom varandra nära. Likaså fadern, fastrar och farbröder till min man och alla de personer som stod runt dem.

Svärmor var dock svår. Hon försökte de första åren fostra om mig så att jag skulle passa in enligt hennes mått. Men så lugnade hon sig och jag trodde att jag blivit accepterad. Hon började nästan fjäska för mig. Hon knorrade en del när jag valde att börja studera på akademisk nivå och menade att det vore mer lämpligt att jag fortsatte jobba, så att jag kunde köpa en dyr villa åt min man. Jag förstod inte resonemanget, med tanke på att han redan var miljonär, vilket inte jag var. Vi hade båda valt att skriva ett särboavtal och allt var reglerat och jag skulle aldrig ha kommit på tanken att försöka komma åt hans pengar. Vi hade separata ekonomier inom förhållandet och jag betalade mitt uppehälle under studierna med studielån, varför han inte belastades. Men ändå tyckte hon att jag som hade minst kapital och ville skapa mig och oss en bättre framtid genom att utbilda mig, skulle lägga ut några miljoner på en villa åt oss? Det skulle jag inte ha haft råd med.

Jag minns att vi med vänner satt och pratade ibland om alla rubriker i kvällstidningarna om hur vanligt det var med otrohet. Och jag minns att jag sade, att om någon av oss skulle vara otrogen så skulle det nog vara jag. På något sätt tog jag på mig en skuld i förväg, trots att jag inte hade varit otrogen. Jag hade frestats en gång men det var allt. Jag tänkte mer på att jag var mer känslomänniska än vad han var. Men egentligen dolde jag för omvärlden hur situationen egentligen var. Om hur mannen ifråga hade haft en relation med en kvinna innan vi blev ihop och att han varit mycket kär i henne. Om hur han en dag då vi varit ett par i ca 2 år, kom hem från jobbet och berättade, att hon hade ringt och att han genast måste åka för att träffa henne. Han kom senare hem ännu mera likblek i ansiktet för att berätta att hon väntade hans barn.   Jag minns hur luften gick ur mig och hur jag vacklade bakåt för att sätta mig rakt på vår hallbyrå. Jag förstod inte när han hade haft tid att träffa henne och jag hade ingen aning om att de hade fortsatt att träffas även under de två år vi hållit ihop. Vi levde tillsammans och vi jobbade i husen precis bredvid varandra. Det gjorde så ont att få veta. Han sade, att om hon väntade hans barn, måste han ta sitt ansvar. Han var på väg att bryta upp från mig för att leva med henne. 

Veckorna gick i oro och ångest. Plötsligt hörde hon av sig igen. Hon hade plötsligt fått missfall. Vi separerade aldrig utan lade locket på. Vi pratade aldrig ut om det som hänt och jag vet ännu inte om han fortsatte att träffa henne även efter denna händelse. Utåt sett såg vi nog ut som det perfekta paret, och jag försköt det som hänt. Jag ville nog inte veta hur det var. Jag ville inte förlora honom. Han var mer stelbent. Han hade ett pokerface och det var svårt att ibland utläsa hans känslor. Han hade svårt för att prata om känslor. Jag antog att det förmodligen härrörde från den uppväxt han hade haft och lät det vara med det.

Då vi varit ett par i 8 år beslutade vi att gifta oss. Jag trodde att det skulle tas emot med glädje i släkten men så blev inte fallet. Svärmor blev ursinnig när vi berättade och satte sig på tvären totalt. Hon vräkte ur sig att jag bara varit hans träningsobjekt. Jag ställde mig upp till mötes med henne och frågade vad hon menade med det. Jag skrek att jag älskade honom. Mannen ifråga satte för händerna för sina öron och ögon, han stängde av mitt i konflikten. Svärmor skrek att jag aldrig skulle kunna bli som dem, jag kunde inte bli en av dem, jag var inte tillräckligt fin. Och hon rackade ner på mig pga min bakgrund. Det slutade med att jag ursinnig med mullrande röst bad min svärmor att lämna vår bostad, vilket hon mycket harmset gjorde. Men hon var på min man varje dag därefter då han var på jobbet. Hon försökte övertala honom att avboka det vi planerat. Han och vi fick aldrig vara ifred och det påverkade oss. Hon var som besatt i att förgöra vår relation. Vi, som normalt sett aldrig grälade, hamnade plötsligt i gräl med varandra. Det var fruktansvärt. Han var min bästa vän och vi stod varandra nära, jag älskade honom. Men vi kunde plötsligt inte mötas. Det stormade i vårt liv.

En dag i slutet av vårt förhållande hade jag fått slut på mina rikskuponger varför han erbjöd att jag kunde få ta några ur hans plånbok. Han hade just varit på en Helsingforsresa genom jobbet. Då jag öppnade hans plånbok för att ta fram rikskupongerna, hittade jag en kondom. Jag frågade varför han hade en kondom i plånboken och han svarade att det var för vår skull. Jag åt p-piller sedan flera år och vi hade inte behov av några kondomer. Han skruvade på sig. Jag frågade om han återigen var otrogen och han skruvade ännu mera på sig. Det kändes som om mitt hjärta brast i två delar och som om delar av mitt förtroende för honom blåstes bort. Något viktigt gick förlorat just där och då. Något som inte skulle gå att reparera. Han hade uppenbart varit med någon annan. Igen. Och han gav ingen rimlig förklaring varför. 

Då jag stod och sade mitt ja, visste jag med sorg i hjärtat att vi inte skulle klara förhållandet. Jag hade redan givit upp. Han kunde inte markera gränser gentemot svärmodern. Hade vi fått tid för oss själva hade vi nog klarat det, men nu var hon en mycket nyckfull bricka i spelet. Hon ansåg att inte bara jag var fel, utan också allt vi gjorde och allt vi hade skapat i våra liv. Han var otrogen och jag visste inte vem han träffade eller varför. Jag ville veta vad det var han saknade i vårt förhållande som gjorde att han sökte sig till någon annan. Han slöt sig som en mussla när jag ville prata om det. Han kunde inte prata om det. Ibland hade tanken föresvävat mig, att han kanske var dolt bisexuell och att han inte kunde komma ut med det på grund av det tryck han hade på sig från sin släkt. Samtidigt visste jag om den kvinna han varit så kär i då vi blev ett par, jag visste att han hade haft sex med henne. Jag hade inga direkta bevis på att han skulle vara bisexuell, det var bara en känsla som ibland infann sig då vi var på fest med hans gamla killkompisar närvarande. 

Genom att fullfölja bröllopet köpte vi dock varandra tid att reda ut situationen på ett bättre sätt. Men under det år som följde med alla dessa konflikter med svärmodern som aldrig ville lämna oss ifred, insåg jag att priset var för högt. Det fanns inte längre någon värdighet kvar i det sätt vi tvingades agera, jag ville inte sänka mig till den nivå jag tvingades till och det ville inte heller min man. Båda var lika förtvivlade.

När min man började sällskapa med mig, sade att han föll för mig för att jag var så mentalt stark. Han sade, att jag besatt en styrka han aldrig hade haft och det beundrade han. Under vårt förhållande förstod jag alltmer vad han menade. Trots att han hade en värdighet och dignitet med sig i sin personlighet och trots att jag såg honom som mycket stark, pålitlig och en man att lyssna till, vågade han inte göra uppror mot alla de regler som fanns inom släkten, han vågade inte gå sin egen väg. Han vågade inte välja något utifrån vad hans hjärta sade till honom, utifrån vad han själv egentligen ville. Trots den otroligt fina person han var på många sätt, var han något av en marionettdocka. Det var en sorg att se hans mentala fängelse och inte kunna hjälpa honom ut. Förmodligen såg hans mor, att jag försökte hjälpa honom att fly en del av alla dessa tvång och hon ville stoppa mig. Jag ville ge honom kraften att välja sin egen väg och stå upp för sig själv utan att förlora det han hade.   

Jag hade gjorts om för att passa i denna familjen, men jag hade samtidigt tappat delar av min själ. Jag hade inte bara gjort en klassresa utan också levt ett helt annat liv under många år. Jag var inte längre den unga kvinna som gick in i förhållandet, men jag var inte heller till fullo en av dem. Jag upplevde en identitetskris. Jag hade inget att falla tillbaka på och jag såg samtidigt inte heller någon framtid varken med eller utan honom. HAN tog så stor plats i mitt liv, han var en del av mig. Men jag kunde inte acceptera att bli kallad för de glåpord svärmodern vräkte ur sig, jag kunde inte acceptera att hon ständigt låg emellan oss.

Jag insåg, att han var ett träd med stort rotsystem och liten krona och som fick saven att rinna sakta, medan jag var ett träd med litet rotsystem och stor krona. Jag hade inte någon släkt som talade om för mig hur jag skulle göra och vara, jag kom ensam in i denna familj. Trots min tidigare situation, hade jag kämpat mig till en akademisk utbildning då jag ville resa mig från den situation jag befunnit mig i. Han var bunden av vad familjen fostrat honom till. Vi båda var klippor som tuktats av vatten, vi var båda formade av vårt öde. Min livsstig hade varit krokig och ibland hade jag stått i valet vilken väg jag bäst skulle kunna ta mig vidare på. Ibland hade jag fått fly för att komma undan, ibland hade jag bett om värn, en period var någon vinden under mina vingar. Min drivkraft att överleva var stark. Hans livsväg var rak. Han hade alltid haft fast mark under fötterna. Han hade aldrig behövt kämpa för sitt liv. Trots det var vi båda trasiga. På olika sätt, men lik förbannat - trasiga. Utåt sett såg vi kanske ut att vara lyckliga och må bra, men under ytan fanns så mycket mer. Vi båda var på väg att drunkna.

Dessa bråk var förvirrande och tärande, jag fick omvärdera helt vem jag var och vad jag var värd, vad som var viktigt för mig. Sista julen reste vi utomlands för att få distans till svärmodern och tid att reparera de skador som uppkommit. Han var vresig och inte alls sig lik, det kändes som att kasta pengarna i sjön. Han var mycket föraktfull mot alla kvinnor han mötte och såg och han kommenterade väldigt mycket hur hemska de såg ut. En dag när vi var på stranden var det en kvinna som skrevade lite för mycket med benen där hon låg och solade. Jag var så trött på att höra allt hans gnäll och att han inte gjorde något för att försöka göra det bra mellan oss, han var inte beredd att förändras eller möta mig halvvägs. Han kunde inte. Han var inte stark nog för det.

Vi gick ut på en pir innan siestan för att prata, när han började skälla om alla kvinnors fula hängbröst. Något brast inom mig. Jag var så trött på att höra hans gnäll. Jag, som är en otroligt lugn och snäll tjej, skällde för första och enda gången ut honom:

"Du bara klagar på oss kvinnor. Men du själv då? Du har ju för sjutton fått hängpung!" skrek jag för att bryta hans negativa spiral.

Jag menade inte det jag sade, men vad skulle jag ta till för att få stopp på honom? Han var på väg att förstöra hela vår semester i solen, han hade inte fokus på oss utan tog ut sin frustration på allt runtomkring. Det tog skruv. Han blev vit i ansiktet och tog tag i räcket bredvid honom och stod och kippade efter luft. Musten gick ur honom.

Efter det, klagade han bara en enda gång till på oss kvinnor. Det var långt senare, då han sade att det vore lagom att leva med en man nästa gång, för kvinnor förstod han sig ju inte på. Hur många män har inte uttryckt något liknande? Vi kvinnor är kanske knepiga. Men det kan ni män också vara. Så jag svarade: "Jamen, välj en man nästa gång, då!" Därmed var det för mig slutdiskuterat.

Jag kom fram till att jag inte ville leva det livet, jag kunde inte acceptera att denna svärmoder hela tiden försökte sätta sig på mig och att den man jag älskade inte kunde sätta ner foten mot henne och säga ifrån. Blod flöt tjockare än det kärleksvatten som fanns mellan oss. Jag har aldrig varit prestigefull så den materiella standard och det liv vi förde, var inte viktig. Inte viktigare än min själ, som höll på att förtvina. Jag kunde inte acceptera att gång på gång bli bedragen av den man jag älskade. Jag kände mig lurad.

Precis på ettårsdagen efter det att vi gift oss, lämnade jag honom. Han sade, att jag visste vad jag hade men att jag inte visste vad jag skulle få. Nu med facit i hand måste jag erkänna att han hade rätt i det. När det var dags att lämna in skilsmässohandlingarna, gjorde vi dock det hand i hand. Vi gjorde ett bra avslut. Tillsammans.

Det var ett tungt beslut att lämna honom. Det var inte bara mannen jag älskade som jag lämnade utan en rad personer jag tyckte om och brydde mig om i hans släkt. De sista åren vi var ihop, hade det varit ganska mycket representation inom släkten. Alltmer hade vi umgåtts med släkten varför vi inte hann med vännerna såsom tidigare. Att ta steget ut från allt det jag hade runtomkring mig innebar att välja bort mycket. Vi fortsatte att leva som särbos ytterligare ett år innan vi som vänner bröt upp helt. Under det året ställde vi upp väldigt mycket för varandra. Men så träffade han en ny kvinna och jag såg det lämpligt att vi bröt kontakten helt för att de skulle få en rimlig chans att bygga upp sin relation. Jag släppte taget.

Sedan ungefär 10 år har vi ingen som helst kontakt med varandra men vad jag vet lever de ännu tillsammans lyckligt gifta och med barn. Enligt vissa gemensamma vänner, lär kvinnan vara lik mig. Jag har aldrig träffat henne i verkligheten men vi har pratat med varandra per telefonen. Jag kan tänka mig att vi skulle tycka om varandra om vi skulle mötas. Under ett telefonsamtal mellan oss två rådde jag henne att aldrig låta svärmodern börja sätta sig på henne. "Det behövs inte", svarade hon. "Vi var hemma hos svärmodern på middag en kväll och svärmodern började härja med mig. X blev ursinnig och skrek att "du har förstört ett förhållande för mig och jag kommer inte att tillåta att du förstör ett till!" och därefter lämnade vi henne". När hon berättade, kände jag en varm glädje i mitt bröst. Han hade till slut funnit kraft att säga ifrån och tagit ett första steg mot en frigörelse från det tryck han hade på sig från sin mor. Men han fann den kraften för sent för oss. 

Jag är tacksam att den eran är över för min del. För att överleva skulle jag ha fått anpassa mig maximalt och blivit någon annan än den jag verkligen är, samtidigt skulle min själ ha förtvinat. Men under de år jag och min man var vänner och ett par, fick jag uppleva oerhört mycket och jag är ändå tacksam att jag fått vara med om de åren. Det var berikande år på många sätt. Han var trots sin otrohet värd att älska under de åren. Åren med honom formade mig väldigt mycket, jag lärde mig ännu mer om hur viktig min värdighet är för mig - men jag vill inte tillbaka till det som var. Jag är tacksam över att jag fick leva med honom och att jag fick vara en del av släkten på svärfaderns sida, för det öppnade en värld jag aldrig annars skulle ha fått se och uppleva. Och det fick mig att inse vad som var viktigt för mig. Jag insåg att JAG var viktig för mig.

Jag insåg under de åren, att blod och pengar kan öppna vissa möjligheter, men också verka hämmande för de enskilda individerna som befinner sig i en sådan släkt. Alla, oavsett bakgrund, har en verklighet att förhålla sig till. Alla är vi nog något av marionetter, på gott och ont. Men min bild är att vissa i den släkten starkt styrdes som marionettdockor av de regler och påtryckningar de hade att förhålla sig till. Att sälja sin själ på det sättet innebär att man lever men slutar att leva.

Uppbrottet och tiden därefter var tuff. Jag lämnade förhållandet för att jag insåg, att enda sättet för oss båda att inte drunkna, var att leva utan varandra. Jag bröt ihop och gick in något av ett vakum där jag slutade andas. För att dämpa sorgen flydde jag in i studier och arbete, jag rusade fram genom tillvaron och såg till att jag aldrig var ledig, aldrig kände efter. Jag fick en kick av att ro runt många saker på kort tid, av att jag hann så mycket. Vänner sade åt mig att ta det lugnare och de varnade mig för att jag annars skulle kunna bli utbränd men jag lyssnade inte. Jag sov alldeles på tok för lite.

Det gick en tid. Det gick två år. Jag började då få medvetandepauser när jag pendlade mellan hemmet och jobbet, jag vet inte om jag hade medvetandepauser även då jag jobbade. Jag tappade enormt mycket hår, naglar och hud blev torra. Min menstruation upphörde helt. Jag blev mycket känslig för ljud, ljus, rörelse och lukter. Jag fick allt ondare i min kropp. Min koncentrationsförmåga brast, jag tappade ord och hade svårt att följa med i händelseförlopp, i vad som sades. Jag kunde inte komma ihåg vad jag sagt till någon och jag upprepade mig ofta. Jag måste ha varit extremt jobbig att möta. Jag drömde en förebådande dröm där jag såg mig själv ligga i en säng och brinna upp. 

Fem-sex månader efter drömmen förvandlades jag till en stenstod av sorg och tappade all min livskraft. Mina ögons ljus slocknade. Jag orkade inte resa mig.

Det var lite om min bakgrund. Nu till vad som hänt därefter. Även om min publik kanske är liten, ställer jag mig nu ändå upp på scenen för att berätta en mardrömshistoria. Några av er som följer min berättelse, kommer inte att tro mig. Det är nog vanligt, när någon berättar om hur en psykopat fungerar och vad den gjort mot mig. Jag är van att inte bli trodd i min berättelse. Det kanske är lättare och mer bekvämt att tro att den som berättar lider av psykisk sjukdom än att se på de faktiska förhållandena. Det, tillsammans med de tama lagarna på området, gör att förövare går fria från skuld. De som utsätts för en psykopats agerande tenderar istället att bli de som döms av samhället, trots att de egentligen är oskyldiga. Det är lättare att sätta psykiska stämplar på den som utsatts än att med klara ögon se på och ringa in vad en psykopat och misshandlare kan ha gjort sig skyldig till. Psykopater är också mästare på att ljuga. De ljuger så bra att både de själva och alla andra tror de talar sanning. Det kallas mytomani.

Det mesta var och en ser, ses genom egna ögon och ifrån ett eget perspektiv. Även detta jag vittnar om är hur jag har upplevt situationen.

I följande blogginlägg kommer jag att berätta vad som mer gjorde att jag kunde hamna där jag gjorde, om misshandel, om hur det är att ha att göra med en psykopat, vad som hände vid socialkontoret, hur jag funnit styrka och hur jag tagit mig vidare.

Hur hemsk situationen än är när man är mitt inne i den, fortsätter på något sätt livet ändå. Parallellt med det hemska. Det är så man får kraften att orka kämpa. Och i allt elände man tvingas genomgå och när botten är nådd, kan det bara bli bättre.

Jag har många stenar i min ryggsäck. Vissa är inte så betungande längre, men de har format mig till den jag idag är. Jag vet inte om jag kan säga att jag är speciellt nöjd med den jag är. Jag skulle vilja vara gladare och mer lättad från bördor. Jag skulle vilja ha ett mer normalt liv än jag har. Men det liv jag har idag, är ganska ok - speciellt om man tittar i min backspegel. Jag har kommit en lång bit på väg mot min frigörelse och idag vågar jag berätta min historia. Hänt har hänt och det går inte att ändra, det börjar bli tid för att titta mot framtiden. Några kanske tänker, att denna tjej är ju fast i det förflutna. Så är det inte. Jag delar min berättelse för att kanske kunna hjälpa någon annan som har det svårt, kanske få några av er läsare att förstå, att det finns mycket liten hjälp att få då man lever i en misshandelsrelation och om man lyckas ta sig ur den. Det är ingen självklarhet att man kan bli fri. Det är inte självklart att man möts av en förståelse för det som sker. Men jag berättar också min historia utifrån frågeställningar om rättssäkerhet i dagens Sverige. 

Idag har jag ett fint barn vid min sida. Jag har några fina vänner som bryr sig om. Men jag har ännu inte lyckats återetablera mig i arbete och jag bär en tumörsjukdom. Det är svårt att stå så utanför samhället. Ändå tror jag att jag är ovanligt stark. Många skulle ha gått under för länge sedan, om de hade fått göra den resa jag har gjort.

Jag berättade i mitt tidigare inlägg "Kärlek, sex och marionettspel om hur hårt jag tog förlusten av min förste man. Jag berättade också hur jag försökte springa från sorgen genom att kasta mig in i intensivt arbete. Då levde jag i Stockholm. Jag hade klarat av mina akademiska studier och jag jobbade. Jag trodde att jag hade lagt grunden för en bra karriär och att jag äntligen skulle vara kvitt mitt förflutna. Men min flykt från min sorg gjorde mig till arbetsnarkoman. Jag jobbade alldeles för många timmar och jag hade ett alldeles för högt tempo, jag löste mina uppgifter allt snabbare. Och jag sov alldeles för få timmar. Sista halvåret jag jobbade, sov jag i genomsnitt 4 timmar per natt och övriga timmar på dygnet ägnade jag åt jobb och resor till och från jobbet. Jag hade inte längre tid för något privatliv eller socialt liv. Till slut blev jag sjuk. I februari 2000 rasade min värld samman, jag orkade inte längre hålla upp min mask för ansiktet. Jag föll. Djupt.

Ett år senare klev helt oväntat en man in på scenen. Han lovade guld och gröna skogar och han var intensivt uppvaktande. Han sade att han älskade mig och ville bilda familj med mig. Jag längtade efter barn. Då förstod jag inte, att han speglade mina önskningar och behov. Då i början, tyckte jag mig känna igen mig själv i honom, men långt senare förstod jag att det jag egentligen kände igen var hur han reflekterade mina behov. Men jag förstod inte det då. Vi gifte oss och jag blev gravid.

Jag var det perfekta "offret". Jag kom med kapital efter år av sparande och en lyckad lägenhetsförsäljning i Stockholm. Jag hade inga direkta släktband. Och jag flyttade till honom, till en ny stad långt ifrån mina gamla vänner. Och jag var sjuk, vilket gjorde att min omdömesförmåga tillfälligt var nedsatt. Pga min sjukdomsbild var det lätt att isolera mig.

Jag kommer nu att berätta hur våld i nära relationer brukar utvecklas:

Jag hade tidigare mött fina män och varit inne i sunda kärleksrelationer. Våld hade aldrig tidigare förekommit i min relation till någon annan man. För mig var nog min avsaknad av släktband, min sjukdom och min längtan efter barn som nog lade grunden till att jag hamnade i denna destruktiva relation. Och den höll på att kosta mig livet.

Det här är allt det jag upplevde i relation till denne man:

När jag blev gravid, förändrades min man. Han hade fått vissa vredesutbrott och svängde i humöret innan och han var ibland väldigt argumentationslysten, men det var dessförinnan på en nivå som jag ändå kunde hantera. Men när jag blev gravid hände något. Från att ha varit väldigt idealiserande och uppvaktande, såg han plötsligt allt i ett nattsvart mörker. Han levde med stark ångest att att jag skulle få missfall, att barnet skulle dö i min mage eller att det skulle födas gravt missbildat och handikappat. Jag mådde jättebra under graviditeten och jag kände en sådan oerhörd lycka att vänta mitt barn, men han klarade inte av att se mig lycklig. Han sade till min stora förvåning åt mig, att jag inte fick visa sådan lycka. Jag gick ut i affären och köpte de första barnkläderna och började "boa" och göra mig förberedd på att snart föda. Men han fick vredesutbrott när jag visade de första fina barnkläderna jag köpt. Han ville inte se. Han sade åt mig att jag inte fick handla något. Han kunde göra det om barnet föddes friskt. Om det inte föddes friskt ville han inte ha det. Och om jag absolut skulle handla något medan jag var gravid, fick jag gömma undan det, för han ville inte se.

När jag var ungefär halvvägs in i graviditeten inträffade det första fysiska våldet. Han misshandlade min hund. Hunden fick så allvarliga skador, att rehabilitering inte var möjlig. Hunden fick somna in. Där och då, vid den första misshandeln av hunden, var jag på väg att lämna min man för första gången. Han hotade mig med att om jag skulle gå, skulle han se till att plocka av mig barnet. Vem skulle tro på någon som var sjuk?

Vid ett tillfälle, gick allt överstyr. Jag hade varit på en utredning genom Försäkringskassan för att fastställa min arbetsförmåga. Då jag kom hem på kvällen, ville jag tillbringa en stund med mitt barn innan barnet skulle somna. Min man var rasande då jag kom hem och jag visste inte varför. Det urartade så till den grad, att då jag skulle lyfta barnet från pottan och upp till skötbordet och jag hade barnet i min famn, slog mannen ett knytnävsslag som närapå orsakade att barnet bröt nacken av sig. Jag förstår att slaget skulle ha träffat mig. I det ögonblicket och med det raseri jag såg i hans ansikte, trodde jag att vi den kvällen skulle bli ihjälslagna. Mitt barn började skärrat skrika av vad han såg i sin fars ansikte och det bröt faderns misshandel. Min man sprang iväg från badrummet och satte sig för att programmera. Chockad i slowmotion satte jag på mitt barn blöja och kläder och tog mig ut i hallen för att hänga på mig min handväska, därefter gick jag in i köket för att förbereda välling och lägga ner några blöjor och mat i en väska åt mitt barn. Därefter tänkte jag lämna bostaden. Men min man kom på att jag tänkte fly. Han blockerade utgången och trängde mig uppför trappan och in i sovrummet. Väl i sovrummet skrek jag:

"Ska jag behöva ringa polisen för att få dig att sluta?".

Jag vet inte varför, men det fick honom att vakna upp ur det han var på väg att göra. Han vände på klacken och rusade ner och i trappan skrek han

"i så fall ska jag ringa polisen först!"

Därmed hann jag barrikadera oss i sovrummet, med låst dörr och en byrå med teve på för dörren och jag kunde ringa 112 för att skärrat be om hjälp. Denna händelse och den gången jag blev våldtagen, är de gånger jag varit som allra mest rädd i mitt liv.

Polisen kom. Min man öppnade dörren för dem. Jag hörde honom sänka tonläget och prata lungt och sansat. Han sade till dem att jag var psykiskt sjuk och att jag hade fått ett hysteriskt utbrott. Han hade inte gjort något. Eftersom slaget inte träffat fanns inga blånader på min kropp. Hot om våld går inte att bestraffa, så länge det inte finns hållbara bevis som visar att den som misshandlar uttryckt att han ska döda en. Fallet skulle inte räcka till åtal, berättade poliserna. De upplyste mig att om jag skulle lämna bostaden med barnet, skulle fadern kunna anmäla mig för att ha rövat bort barnet från honom. Jag och mitt barn var fast. Vi hade ingen väg ut ur detta. 

Den natten sov mitt barn i ett barrikaderat sovrum. Jag och min kvarvarande hund kunde inte sova. Kl 6 på morgonen ringde jag till min mor för att be om hjälp. Jag visste verkligen inte hur jag skulle ta mig och mitt barn ut ur situationen.

Under denna turbulenta period uttryckte min man följande:

Men det räckte inte med det. Han utsatte mig för långa förhör och utfrågningar om vart jag varit, sagt och gjort. När jag varit ute och gått med hundarna och senare även med både hundar och mitt barn i barnvagnen, kunde han vara svart i ögonen då jag kom hem. Han sade:

"Man vet ju aldrig vilket århundrande som du tänker komma tillbaka på!".

Därefter följde långa förhör om vem jag träffat och vad jag gjort och vilken man jag varit tillsammans med. Förhören och utskällningarna varade som längst i ca 12-14 timmars pass och de började ofta med att han trängde mig uppför trappan och in i ett hörn där det också fanns ett snedtak på övervåningen. Om jag försökte ta mig ut ur hörnet, ibland med mitt barn i famnen som behövde mat och ny blöja, tog min man ett hotfullt steg emot mig, lutade sig över mig och höjde rösten, ibland höjde han handen. Eller också tvingade han mig in i duschkabinen i ett av badrummen där jag fick stå med mitt barn medan han var rasande. Ibland trängde han upp mig mot handfatet.

De få gånger vi hälsade på hos hans bekanta eller hans bekanta varit och hälsat på oss, följde alltid den pratbubbla som redovisas ovan, där han sade med svarta ögon:

"När du känner dig stark nog för det, vill jag prata med dig. Jag gör det för din skull..."

Därefter följde anklagelser om att jag varit otrevlig och oartig som pratat om fel saker eller pratat för mycket eller pratat för lite. Detta sade han till en kvinna som trimmats av en av sveriges äldsta affärssläkter på att uppföra sig mer än korrekt.

När man utsätts för sådana här uttalanden under lång tid blir man till slut hjärntvättad. Man förlorar sin självbild, sitt jag. Man vågar inte tro på sig själv längre. Man har inte självkänsla nog för att lämna förhållandet.

Den man jag levde med har ett IQ runt 130, dvs långt över medelsnittet. Han är mycket duktig i matematik och logik. Även om han kan vara mycket charmerande när han vill, har han brister i sin sociala förmåga. Han uttryckte under vårt förhållande, att han

"inte hade något behov av vänner, för de får bara hållhakar som de kan använda emot en."

Vad jag erfarit, har han mycket liten förmåga att älska, känna omtänksamhet och empati. Han närde ett behov av att få sätta sig på andra människor och det var de närstående bakom lykta dörrar som han kunde sätta sig på. Utåt sett är han välutbildad och har ett välbetalt jobb. Han presterar bra på jobbet men har ett överdrivet behov av att hävda sig om att han är en av de allra bästa på det han gör. Det grandiosa tänkandet om sig själv framkommer tydligt i det han säger och gör. Samtidigt är hans värld mycket svart-vit. Det framkommer bland annat i hur han beskyller andra människor och att han inte kan se fler perspektiv än antingen svart eller vitt. Det finns aldrig några gråzoner eller färgskalor i hans repertoar. Utöver detta ljuger han som en häst travar. Han ljuger så bra att det han säger låter trovärdigt. Tills man umgås lite mer med honom och man upptäcker att han uttrycker motstridiga budskap. Dessa personlighetsdrag är ganska typiska för psykopater eller personer med psykopatiska drag. Men psykopati räknas inte som en sjukdom utan som en personlighetsstörning. Ljugandet kallas som jag berättat tidigare för mytomani.

Han var otrolig på att kontrollera allt jag gjorde och sade. Han hade full kontroll över mina mail och mina aktiviteter på internet. Då jag satt vid datorn i hemmet, hände det från och till att det pluppade upp en vit ruta på min datorskärm där det stod:

"Jag ser allt du gör!"

På kvällen när min man kom hem, skrattade han och briljerade om det. Han hade kopplat upp sig via fjärrhjälp på min dator medan han var på jobbet.

Han hade ett förflutet med en annan kvinna. När han misstänkte att hon var otrogen, köpte han en liten svart bandspelare på Teknikmagasinet. Den bandspelaren hade han som en trofé i vårt hem under alla år. Man kunde koppla in den på telejacket och banda alla telefonsamtal. Det var på den tiden då man använde den gamla sortens kasettband.

Jag hade inte många att prata med, då vi levde mycket isolerat. Han tillät inte att jag behöll mina gamla vänner. Nu tänker du kanske, varför stod du inte upp för dig och gjorde precis tvärtom. Ja, du.... När man utsatts för ett antal rungande utskällningar och utfrågningar som varat i timmar efter att man haft kontakt med någon vän, drar man sig till slut för att ta kontakt med någon. Man vet vilka repressalier som väntar.

När vi levde ihop, kunde jag få en rungande utskällning för något som någon sagt åt mig per telefon, när min man suttit två rum bort från där samtalet utspelat sig i telefonen. En gång frågade jag honom hur han kunde veta vad någon sagt till mig i telefonen, varmed han ursinnigt snabbt förde över den röda tråden till något helt annat, där han beskyllde mig för något som inte var sant. Och så började en ny utskällning och en ny mardrömstur till hörnet på övervåningen.

Jag försökte stanna kvar i relationen så länge som möjligt av en enkel anledning. Mitt barn och lagen om gemensam vårdnad. Min man hade hotat att plocka av mig barnet om jag lämnade förhållandet. Även om vägen till att plocka av någon barnet kan vara ganska lång rent juridisk, visste jag att den dag jag skulle flytta, skulle min man genomdriva att barnet skulle bo växelvist hos oss båda. Den man som misshandlat oss hade lika stor rätt till barnet som jag, som varit misshandlad. Lagen om gemensam vårdnad förhindrar att en misshandlad och de barn som är inblandade kan ta sig ifrån den som misshandlar. Skulle den som misshandlats fly med barnen, kan h*n tilldömas fängelsestraff för att ha rövat bort barnet från den som misshandlar. Det hjälper varken barnen ifråga eller den som misshandlats. Den dag jag flyttade, skulle det innebära att mitt barn deltid skulle få vistas utan mitt beskydd hos en man som brast i humöret och som inte vårdat barnet mer än korta stunder under de första två åren. Mitt barn skulle hamna i en mycket utsatt position.

Till slut kommer man till en vändpunkt. Hade jag stannat kvar i relationen, hade jag gått under. Jag hade drunknat. Tillsammans med honom fanns ingen annan utväg än undergång. Han kunde inte förändra sig, han har sin personlighet. Det enda jag kunde förändra var mitt sätt att förhålla mig till det som hände och se till att jag kunde ta mig och mitt barn ur situationen. Jag gick till läkare och bad om hjälp. För att orka resa mig ur detta inferno, tackade jag ja till antidepressiv medicinering.

När jag beslutade att gå, var jag mycket psykiskt nedsatt. Jag orkade inte mycket. Mitt barn som då var 2 år gammalt, hade börjat gå emellan för att försvara mig mot min man, när min man fick utbrott. Det hade gått så långt som att jag övervägde att ta mitt liv. Det som fick mig att välja en annan utväg, var mitt barn och min hund. Jag kunde inte lämna dem ensamma kvar i händerna på detta monster. Men det visade sig, att den dag jag gick, var bara första steget på en lång, psykiskt tärande färd ut ur förhållandet.

Då började eftervåldet.

När jag var gravid, försvann många av mina symptom som jag annars bar av tumörsjukdomen. Jag mådde fysiskt mycket bättre än vad jag brukade göra. Visst, jag var sjuk, men jag var inställd på att efter förlossningen åtminstone kunna vårda mitt barn halvtid. 

En dag smusslade min man med något inne på kontoret. Det hörde till vanligheterna varför jag lärt mig att inte bry mig. Men efter ett tag kom han ut för att briljerande och med sitt grandiosa överjag berätta, att han pratat med min läkare och med försäkringskassan. Han hade drivit igenom hel sjukskrivning för mig efter barnets födelse så att han själv skulle kunna vara pappaledig. Den dagen stormade det därhemma, kan jag säga. Jag sade åt honom att jag inte gick med på att vara sjukskriven heltid under en period när jag inte behövde det. Jag var för frisk för det. Han uttryckte att han inte mådde bra och att han inte orkade jobba.

"I så fall ska du gå till läkaren och sjukskriva dig. Jag kan inte vara sjukskriven åt dig", sade jag.

Det var under en period då det varslades folk på hans arbetsplats och han var rädd för att en sjukskrivning skulle kunna orsaka att han förlorade jobbet. Jag försökte den dagen stå på mig. När jag sade, att jag tänkte ringa upp min läkare och försäkringskassan för att rätta till det han orsakat, blev han vansinnig. 

Stormen som följde slutade åter med verbalt våld och hot om fysiskt våld, i det berömda hörnet med snedtak på övervåningen. Min man hade rödflammigt ansikte och svarta ögon där han stod lutad över mig, där jag satt nedtryckt i hörnet, höggravid och inte långt från att föda vårt gemensamma barn. Jag var frihetsberövad och jag hade just genom min mans vältalighet uppfattats av andra såsom så psykiskt sjuk att jag enligt min man inte kunde föra min egen talan. Med sin briljerande hjärntvättning av andra fick han mig att framstå som omyndighetsförklarad trots att jag inte var det. Något hände inom mig i den stunden. Min kämparglöd väcktes. Jag tänkte fightas för mitt liv. Och mitt barns.

Det tog ytterligare två år innan jag kunde gå. Sista dagarna vi sov under samma tak, sov vi var för sig. När jag packade mina viktigaste tillhörigheter, sprang han runt och fotograferade allt vi hade, "utifall att jag skulle ta något av värde", som han uttryckte det. Det var patetiskt. Jag hade kommit in med kapital, han med mycket lite sparat. Jag hade pga min sjukdom låg inkomst medan han var höginkomsttagare. Det mesta av värde som vi hade i vårt hem, hade jag kommit med. Men det var rena vansinnigt det som hände. Han sprang bland annat och drog ut kökslådorna i köket för att fotografera Topp-it plastpåsar, påsklämmare och annat. Han rusade in i klädkammaren och kastade ner alla mina kläder på golvet och rev runt bland dem, "utifall att jag gömt något av värde". Han rusade in i en gammal chiffonjé som jag ägde, och drog ut alla smålådorna som han tömde uppochned "utifall att jag gömt något av värde". Han som sällan läste, skrek att jag skulle lämna hälften av mina böcker till honom.

"Men herregud, vad håller du på med?, svarade jag. "Jamen i så fall plockar jag ut de allra tråkigaste böckerna från mina akademiska studier, så kan du få behålla dem!", svarade jag.

Trumpet gav han sig i den frågan i alla fall. Redan då, när jag var på väg ut ur boet, insåg jag att jag börjat min frigörelseprocess. Den antidepressiva medicineringen fick mig att resa mig tillräckligt för att våga stå upp för mig själv på ett sätt som jag inte orkat dessförinnan, att jag vågade ta de första stegen ut ur relationen.

Då jag talade om för min man, att jag tänkte lämna honom, skrek han att han i så fall tänkte göra en anonym anmälan till Försäkringskassan om försäkringsbedrägeri.

"Jamen gör det då", sade jag. "Jag är ju så välutredd att det finns ju ingenting som kan ifrågasättas i det fallet. Du har inget att vinna på det.". Som en treåring rusade han in i kontoret och smällde igen dörren. Det var i slutet av januari 2007.

Jag flyttade till egen bostad i början av mars 2007. På sommaren samma år fick jag följande brev från Försäkringskassan. Huruvida det var min man som skickat in denna anmälan vet jag ej, men den inkom mycket lägligt i samband med det han uttalat. Han själv har vid senare tillfällen hävdat att det inte var han som gjort det. Jaha, i så fall var det väl någon granne då som tyckte att jag verkade för frisk. Det kunde ju kanske vara svårt för dem att förstå det liv jag hade, med sjukdomssymtom som flukturerade över tid, min oförmåga att begränsa mig i det jag gjorde och med den turbulens som fanns i familjelivet och som förhindrade mitt tillfrisknande. Lustigt nog inkom anmälan i en period då min dåvarande man ansåg mig vara alldeles för sjuk för att kunna vårda vårt barn.

Efter utredning frikändes jag av Försäkringskassan från anklagelserna om försäkringsbedrägeri. Ytterligare två muntliga anmälningar inkom till Försäkringskassan, men dessa lades ner eftersom jag just blivit utredd.

Under denna period, genomgick vi en skilsmässa med tillhörande långdragen bodelning. Under denna period förekom det en del skriftväxling mellan mig, min exman och vår bodelningsförrättare. I några av dessa mail skrev min exman följande:

Jaha. Då kommer vi lite till detta med motstridiga budskap. Han har ju återkommande hävdat att jag är för psykiskt sjuk för att kunna vårda vårt gemensamma barn. Men även följande budskap har min exman uttalat, båda med olika ändamål. I båda fallen handlar det om att ta bort blickarna från sig själv och förskjuta sin egen skuld till någon annan.

Vill i detta sammahang nämna, att jag genomgått gedigna psykologiska utredningar och frikänts även från både psykiska sjukdomar och psykiskt betungande personlighetsdrag såsom psykopati.  

Samtidigt med detta pågick en utdragen bodelning där exmannen ej ville sälja en gemensam bostad, som det var meningen att han skulle lösa ut mig från men istället plötsligt lämnade. Observera att han på detta sätt lade på mig en extra omkostnad om nästintill 5000 kronor/månad inklusive el och försäkring, samtidigt som han var väl medveten om att jag hade en månadsinkomst runt 10.000 kronor samt mitt nya boende att klara av. Jag redovisar därutöver lite ur den skriftväxling som förekom mellan oss under denna tid. 

Observera i nedanstående mail från exmannen hur han formulerar sig då han skriver "kan jag ta ställning till vilket försäljningspris jag kan acceptera. Här framkommer återigen hans grandiosa tänkande:

Bostaden stod tom i 20 månader innan jag lyckades få till en försäljning. Det finns inga lagar som skyddar en i sådana här fall. Så länge bodelning pågick gällde samägandelagen, som säger att alla ägare måste vara enhälligt överens om vad som skall hända med egendomen. Kort och gott, vill en sälja men inte den andra, går det inte att sälja. Och exmannen ville inte sälja. Naturligtvis för att han den vägen kunde fortsätta med eftervåldet. Genom att förhala bodelningen kunde han hålla inne med min egendom i gemensamt bo och genom att vägra sälja den gemensamt ägda bostaden, kunde han driva mig till ekonomisk konkurs. Han visade på alla sätt att han helt enkelt ville förgöra mig. 

I februari 2009 insåg jag att jag inte kunde låna mer pengar för att betala på denna tomma bostad. Jag fick riskera att hamna vid kronofogden genom att meddela min exman att jag inte längre kunde betala.

Under samma vår kom en del andra otrevliga mail från exmannen. Hur mycket som är tillrättalagt i återgivelsen från hans dialog med vårt barn är naturligtvis en fråga. Jag hade nämnt någon gång till barnet att jag och pappan bråkade om pengar och att när allt var över, skulle vi försöka åka till Legoland.

Lustigt nog, bokade min exman snabbt in en resa till Legoland med barnen direkt efter denna händelse. Liksom han snabbt åkte ut för att tälta med barnen när jag och barnet planerat det. Lite satiriskt skojade jag med mina vänner att jag kanske skulle prata med barnet om att resa till Disneyland i Paris, så kanske mitt barn skulle få en sådan resa av sin pappa.   

Under flera års tid levde jag med denna oerhört psykiska press, där jag inte visste vad exmannen skulle hitta på härnäst. På ett ganska sofistikerat sätt använde han sig av myndigheterna för att komma åt mig långt efter vårt uppbrott. Samtidigt fick jag ju ganska talande bevis genom dessa mail. Trodde jag.

Så till slut kom det jag befarade. Ett betalningsföreläggande från Kronofogden. Men det visade sig att min exman kommit på ett sätt att själv gå fri. Han hade ju en helt annan ekonomisk förutsättning än vad jag hade. Under några månader fortsatte han att förneka en försäljning samtidigt som han betalade in alla kostnader förknippade med vår gemensamt ägda bostad. Därefter ansökte han själv om betalningsföreläggande på mig - samtidigt som han var skyldig mig egendom i pågående bodelning. Han satte sig själv som handläggare för målet och beslutade att ta ut en ränta om 10 %. Det var vid tillfället något av en ockerränta.

Tre mål drev han till kronofogden och jag bestred med hänvisning till att han vägrade sälja bostaden och att han var skyldig mig pengar i pågående bodelning. I följande mail från exmannen till mig visar exmannen att han var fullt medveten om att han samtidigt var skyldig mig pengar i pågående bodelning:

Två av målen drev exmannen vidare till rättegång.

Framgången blev inte stor. Därför lade han ner det tredje målet redan på kronofogdenivå:

Det visade sig att samme domare som höll i vår bodelning tog sig an även kronofogdemålen. Han drev igenom en förlikning baserad på mitt förlikningsförslag som jag lämnat genom min advokat flera månader tidigare. Han drev också igenom att bostaden skulle säljas omedelbart. Innan fastighetsmäklare hade fått ut bostaden till försäljning och de nya ägarna tillträdde, förflöt dock ytterligare fem månader då jag blev skyldig att betala hälften av bostadens kostnader. Bostaden stod tom i 20 månader och kostade oss närmare 200.000 tillsammans, varav jag betalade hälften. Hela historien var en förlustaffär baserad på exmannens hemska utspel.

Jag har räknat fram, att utifrån vad jag hade med mig in i förhållandet tillsammans med advokatkostnader och dessa vansinneskostnader, kostade förhållandet med denne psykopat med högt IQ mig runt 8-900.000 kronor i skattade pengar exklusive de löpande levnadskostnaderna. Vinsten jag fick ut på försäljningen av den gemensamma bostaden åts upp av de skulder jag hade att avbetala efter denna historia och den skatt som utföll. Jag slutade på minus och med ett 12-årigt lån utan säkerhet som jag ännu sitter och avbetalar.

Men jag fick aldrig någon "prick" på mig vid kronofogden. Om någon dock ringer till kronofogdemyndigheten och frågar om jag finns i deras system, måste de upplysa att jag finns där men att jag ej blivit prickad.

Men vet ni vad???

Förhållandet stormade väldigt mycket då barnet var nyfött. Exmannen hade ju drivit igenom att jag skulle vara sjukskriven på heltid och att han därmed skulle kunna vara pappaledig varmed han kunde vara hemma på heltid. Det var inte bra för någon av oss. Under denna tid satt han antingen och programmerade, såg på FBI Files på teven om hur massmördare åker dit för små små misstag de gör. Han var antingen i ett nattsvart mörker , i en manisk period där han ofta tappade det ekonomiska greppet om vad vi hade råd med och om jag försökte säga detta, följde en fas med aggressioner, som sedan återigen gick in i en mörk period.

Under denna period stängde han in sig och pratade intensiva telefonsamtal med sin exfru, som han hade ett barn med. Barnet hade kommit till genom otrohet varefter min exman senare hade adopterat det i samband med att vi sammanflyttat. Kommer ni ihåg att jag berättade för er om den svarta bandspelaren som min man köpt på Teknikmagasinet för att kunna banda telefonsamtal med? Den använde han mot sin första fru. Han lyckades enligt egen utsago banda ett samtal, där hon sade till sin älskare, att hon börjat misstänka att barnet var hans.

Detta innebär att mitt barn och hans första barn, egentligen inte är biologiskt släkt med varandra. När vi fick barn, ville exfrun att de skulle berätta för deras barn, att min man inte var den biologiska pappan. Detta för att de två barnens faktiska relationer skulle bli rätt från början. De var syskon på ett sätt men ändå inte. Det var detta som avhandlades i dessa intensiva diskussioner, men det ville inte min man berätta för mig. Jag antar att han i situationen var oerhört rädd för att hans adopterade barn skulle ta avstånd från honom. Han var också oerhört rädd för att det skulle komma ut till allmänheten vad som hänt. Jag fick veta av hans exfru långt senare vad samtalen handlat om. Men innan dess började jag naturligtvis undra vad som hände varför jag försökte få honom att berätta. Jag minns detta tillfälle så väl. Han stod och lutade sig mot vår bänk i köket och hans ögon var totalt svarta. Jag stod mitt på köksgolvet med vårt nyfödde barn i famnen. Min man började plötsligt skrika. Han skrek, att han skulle komma att få ångra det han tänkte berätta för mig. Hans ögon blev svarta av hat och han skrek:

”Jag hatar X. Jag vill se henne död. Jag funderar på det perfekta brottet!”

Mina knän höll på att vika sig där jag stod. Han sade allt i presens. Inom mig snabbspolade sekvenser då jag med obehag gång på gång sett intensiteten och fokuset i hans ögon då han sett på FBI Files. När han såg på de filmerna kunde han inte bryta, han ville absolut inte bli störd. Han var totalt fast i det som berättades. Jag insåg där jag stod mitt på köksgolvet, att jag hade en mycket sjuk och farlig man framför mig. En man som skulle kunna skada både oss och andra. Jag hade fått barn med en potentiell mördare.

Vid andra tillfällen kunde han i sina svarta faser uttrycka, att han önskade att exfruns flygplan skulle störta då hon var på tjänsteresa. Jag försökte då lugnt prata med honom och fråga om han insåg vad det skulle innebära. Han ville bara att hon skulle dö, svarade han. Jag frågade om han insåg, vilken tragedi det skulle vara? Att om hon dog, skulle hans barn bli utan mor och många fler skulle också dö och bli skadade. Han sket i det, sade han. Bara hon dog.

Det som utspelade sig i köket den dagen, inträffade precis dagen innan jag skulle på tvåmånaderskontroll efter min sons födelse. En son som jag kände en sådan glädje över. Då jag kom in med min son till denna kontroll, frågade barnmorskan hur jag mådde. Jag kunde inte hålla masken längre, jag berättade att jag mådde bra. Jag sov bra, var under graviditeten för första gången på många år befriad från värk och jag kände mig piggare än på många år. Men jag bröt samtidigt ihop i förtvivlad gråt och berättade vad som utspelade sig i vårt hem. Jag hade ju mått så bra under hela tiden jag var gravid, jag var ju så lycklig över det barn jag väntade. Men jag var också så olycklig över att min man mådde så dåligt och hur det påverkade oss alla. Det är lustigt att lycka och olycka kan gå så hand i hand.

Redan under graviditeten hade jag flaggat för att min man inte mådde bra men det hade skämtats bort av barnmorskan med att det var nog mina graviditetshormoner som spökade. Hon menade att det förmodligen var jag som skiftade i humöret när jag var gravid och därmed orsakade att han inte orkade med mig. Vår barnmorska förstod inte att han behövde fångas upp, jag fick ingen hjälp åt honom.

Men vid tvåmånaderskontrollen när allt brast för mig, blev jag äntligen slussad till en läkare. Jag fick återigen förtvivlat berätta vad som hände i vårt hem för denne läkare och en läkarkandidat. Läkaren lyssnade på min berättelse och hon lät mig få den tid jag behövde. Därefter förklarade hon för mig, att min man förmodligen befann sig precis på gränslandet mellan neuros och psykos. Hon präntade in i mitt minne, att alltid tänka mig för. Tänka mig för så att jag inte retade honom på något sätt, inte triggade igång något. Hur lätt är det med en man som hela tiden letar fel hos andra för att kunna starta sina bråk? Som skiftar mellan nattsvart mörker, mani och aggression? Och hur mycket skulle jag orka hantera? Jag är människa såsom alla andra, när skulle jag få stå upp för mig och säga ifrån? Hur mycket skulle jag behöva förlora av mig själv för att inte riskera våra liv? Hela situationen var fel. Jag och barnen förtjänade bättre. Läkaren sade, att om min man blev ytterligare triggad, fanns en risk att han skulle slå över i psykos och då skulle både jag och barnen kunna komma till allvarlig skada. Hon sade åt mig att i den situation vi precis befann oss, kunde jag inte lämna honom, för det skulle kunna kosta oss livet. Jag måste bida tiden och planera mitt uppbrott noga, vara beredd att fly om jag måste. Hon förklarade för mig hur jag skulle göra. Hur jag skulle försöka packa en väska i smyg och som jag skulle kunna gömma någonstans eller lämna till någon annan, utanför hemmet. Hon pratade om hur viktigt det var att jag tänkte på att försöka få med mitt leg och alltid bära en mobil som jag kunde ringa efter hjälp från. Hon skrev ut p-piller åt mig för att jag skulle kunna skydda mig så att jag inte skulle bli gravid igen. Ytterligare ett barn skulle inte hjälpa oss ur situationen, sade hon.

Läkaren förklarade också att jag måste gå till min husläkare för att bli deltids friskskriven. Genom att friskskriva mig deltid, skulle jag "osynligt" tvinga tillbaka min man in i deltids arbete, vilket skulle kunna ge honom en verklighetsförankring som gjorde att han inte hamnade i psykos.

Jag gjorde som hon sade. Jag friskskrevs deltid och blev mammaledig deltid. Min man fick börja jobba igen. Men då kom en ny tur som jag inte räknat med. Bakom min rygg argumenterade han återigen med försäkringskassan. Men denna gång åt totalt motsatta hållet än tidigare. Normalt sett beräknas ju heltids sjukskrivning motsvara åtta timmars arbete och så räknas det också då man är mamma- eller pappaledig. Han argumenterade igenom att mammaskap skall räknas på 24 timmar. Om jag var friskskriven halvtid menade han att det motsvarade hälften av de 24 timmar jag var mamma och därmed skulle han kunna jobba heltid 8 timmar om dagen. Han pratade med både med min personlige handläggare, chefen över denna och chefen över chefen för att driva igenom detta, och till slut gav de upp. Försäkringskassan gick med på att jag skulle kunna vårda barnet 12 timmar om dagen vid halv sjukskrivning och att min man kunde jobba 8 timmar av dessa 12.

Hur lagar och paragrafer än kan tolkas, gick vårt ärende igenom utifrån hans premisser och krav. Det hör till, att en psykopat är oerhört verbal och duktig på att manipulera sin omgivning, de har en osedvanlig förmåga att driva igenom sina krav och idéer. Efteråt kan man stå förvirrat och förundra hur han gjorde. Det hör till. Man lever alltid i en slags förvirring när man utsätts för sådana här turer. Till slut vet man inte vad som är rätt och fel längre, det finns inte bara en röd tråd som kan skapa trygghet och stabilitet i tillvaron utan en psykopat spinner på ett ögonblick ett helt gäng röda trådar som de kastar en fram och tillbaka i. Med tanke på hur nyckfull han vid tillfället var och den utsatthet vi levde mitt inne i, vågade jag inte göra något åt situationen. Jag kom fram till att det viktigaste var att han kom tillbaka in i jobb, så att han därigenom kunde få den verklighetförankring som kanske skulle hålla honom borta från att hamna i psykos. Det var också viktigt att jag och vårt barn kunde få lite lugn och ro några timmar varje dag. Vi behövde en andhämtning.

I och med att min man började jobba igen, minskade hans nycker. Hans faser av nattsvart mörker, maniskt betende och ekonomisk promiskuösitet och aggressioner dämpades en aning, även om aggressionerna och det nattsvarta mörkret alltid fanns närvarande i våra liv. De timmar jag och barnet och hundarna var för oss själva i vårt hem, var nog mycket av min räddning. Det var då jag kunde andas utan att vara rädd för att krossa äggskal där jag smög fram i vår faktiska tillvaro. Jag bidade tiden och letade en väg ut.

När man genomgått en misshandel, är det svårt att få ihop delarna av sig själv. Man kan liknas vid bilden, att man ser vissa stenar, men man ser ingen given väg att gå för att på ett bra sätt börja ett nytt liv. Vissa av stenarna verkar ligga för långt ifrån varandra för att man ska kunna ta sig fram över dem och däremellan finns djupet från det som hänt och som man alltid bär med sig. Stenar kan vara tunga.

Visst kan man lära sig att få distans och visst kan man hitta olika sätt att förhålla sig till det som hänt, men det tar tid. När man är mitt uppe i det, kan livet kännas ganska rörigt. Det som händer tar så mycket tid och energi, att man inte fungerar för annat. Jag bar dessutom min tumörsjukdom. En sjukdom som långt efter alla dessa turer diagnostiserades korrekt och som långt efter alla turer gav mig alibin som skulle ha kunnat frikänna mig från skuld.

Trots det, fanns det för mig en stark övergripande känsla att vilja överleva och ta mig därifrån. Ta mig till en bättre plats, en bättre tillvaro. Jag ville resa mig ur den smuts jag utsattes för. Den övergripande känslan av att vilja överleva försökte jag hålla fast vid samtidigt som jag försökte vara tålmodig, grät, mådde dåligt, letade nya vägar att gå och försökte igen. För att orka, satte jag upp en dröm att kämpa mot. Jag ville ha en häst. Det var hästen jag strävade mot. Och friheten för mig och mitt barn. Jag ville ta mig och mitt barn långt bort från det hemska. Men jag kom bara 400 meter från den man som misshandlade oss - och mitt barn blev kvar hos mannen på halvtid. Det är den hemska verkligheten vi kvinnor lever med, som har barn med en man som misshandlar. Även om vi lyckas ta oss ur relationen själva, blir barnen kvar. Med lagen om gemensam vårdnad och växelvist boende, kan mansom kvinna och mor aldrig flytta utanför kommungränsen med sitt barn.

Har ni någonsin befunnit er i stunder av sådan stark förtvivlan, att ni inte ser någon utväg? När döden knackar på dörren gång på gång, för att man inte längre orkar med det liv man har? När döden också gör sig påmind genom de återkommande hot som påverkar en till att känna en ständig rädsla för vad som skall hända härnäst? När mardrömmen har vuxit till sådana proportioner att den aldrig verkar nå ett slut? Jag levde i en sådan förtvivlan under några års tid och det gjorde något med min själ. Jag bröts ner, bit för bit. Jag visste vad jag egentligen kunde så mitt självförtroende var ganska intakt. Men min självkänsla eliminerades alltmer. Jag visste inte vem jag var och vad jag var värd som person. Från att ha varit en ganska glad, snäll, godhjärtad, stark och handlingskraftig tjej, vågade jag inte fatta egna beslut. Jag vågade inte stå upp för mig själv. Jag vågade inte vara jag. Det är det som är det luriga med psykisk misshandel. Den som utsatts tappar till slut bort sig själv. De hamnar i en identitetskris. Och man känner sig - oönskad.

Ni kanske har hört talas om "wallflowers"? Det var de minst populära tjejerna som under de stora balernas tid stod ensmed väggarna utan att bli uppbjudna. De syntes inte utan blev en del av de brokiga tapeterna och gobelängerna bakom dem. Jag blev en wallflower-flicka under misshandelsförhållandet, ville bli en wallflower för att inte angripas av den man jag en gång trott älskade mig. Jag ville naturligtvis bli älskad, men jag ville inte att han skulle se mig och inte heller höra mig i hemmet för då kunde jag på något sätt bli illagjord. Då kunde mitt barn hamna mitt i mardrömmen. Min dåvarande man led av kraftiga migränattacker och när han mådde som värst, fick vi andra vara helt tysta och föra en mycket lugn tillvaro.

Jag fortsatte också som en wallflower-flicka även efter uppbrottet. Jag vågade inte vara kvinna, vågade inte låta någon man närma sig mig. Jag byggde mentala murar runtomkring mig för att skydda mig själv. Visst försökte jag finna nya vänner och etablera mig i nytt liv, men när det kom till kärlek, stängde jag av. Jag vågade inte och jag var rädd för att missbedöma en man igen, jag var rädd för att välja fel man att älska.

Men någonstans djupt inom mig fanns det en styrka. Jag var psykiskt nedsatt av det sätt jag behandlats på under många år, men jag var inte psykiskt sjuk. Jag reagerade friskt på det sjuka familjemönster jag levde i. Jag fick symptom av de sjukdomsyttringar eller de personlighetsdrag som min dåvarande man bar, jag blev medberoende. Det är som att hamna i klister eller gungfly, som att gå ner sig i ett träsk. Ju mer man kämpar för att komma fri, desto mer fastnar man. Men jag bar ett ansvar om mitt barn. Jag bar ansvar om vad jag försatt mitt barn i och det var min skyldighet att försöka hjälpa barnet igenom detta. För att kunna hjälpa mitt barn måste jag överleva. Jag bar ett ansvar även om mig själv. Det var bara jag som kunde ta mig och mitt barn ur denna situation. Jag bar också ett ansvar om min dåvarande hund.

För att klara av det jag hade framför mig, behövde jag stöd från omgivningen, men vilka kunde stötta mig i denna situation? Vilka kunde hjälpa mig vidare? Med det isolerade liv jag levt, skapat av både sjukdomsbilden och av det förhållande jag varit inne i, stod jag ganska ensam kvar. Jag hade ju dessutom under sjukdomsåren flyttat till denne man i en ny stad, där jag inte kände någon sedan innan. Jag hade några väninnor som inte givit upp, trots att de förstått att de inte var välkomna i vårt liv. Därutöver hade jag min mor som för första gången i mitt liv börjat stötta mig ekonomiskt.

Jag tog därutöver hjälp från professionella. Kvinnofrid som är en enhet inom kommunen men som kanske inte kunde hjälpa mig så mycket, Kvinnojouren som var ett fantastiskt stöd för mig, läkare samt min terapeut som egentligen skulle hjälpa mig med stresshantering men som nu blev en klippa i processen ut ur misshandeln. En väninna ställde upp oerhört mycket för mig, något jag aldrig någonsin kommer att glömma. Hon ägnade timmar åt mitt ältande och mina gråtattacker, hon reste långa sträckor för att komma till mig och hjälpa mig under flytt och juridiska processer. Hon fanns med mig under ett möte på soc, en process som jag kommer att komma tillbaka till i min berättelse.

Det hände att jag sökte mig till kyrkorna, där jag kuvad och förtvivlad satte mig för att be Gud om hjälp. Om nu Gud finns. Om Gud fanns, hur kunde Gud låta någon människa som jag gå igenom det jag fick genomlida? Jag som var snällheten själv. Hade jag inte redan gått igenom tillräckligt i mitt liv? Jag tänkte i min förtvivlan, att det verkade som om jag genom hela detta livet blev bestraffad på olika sätt ~ och jag visste inte varför. Jag såg mig ju själv som en godhjärtad, snäll och omtänksam kvinna. Jag var naiv som ung, och jag började tveka på om jag fortfarande som vuxen ännu var alltför naiv. Jag kunde inte bli arg. Möljligen var jag alldeles för lojal. Gud verkade inte finnas med mig. Och Gud fanns inte heller för att styra upp det exmannen gjorde mot oss.

Första gången jag kontaktade Kvinnojouren i min kommun minns jag mycket väl. Det var vinter och kallt och mitt barn var nyfött. Min dåvarande man hade fått ett av sina vanliga utbrott men vid detta tillfälle hade jag lyckats ta mig ut ur bostaden istället för tvingats in i det där hörnet med snedtak på övervåningen. Jag hade fått med mig mina dåvarande två hundar samt mitt barn i barnvagn. För att gardera mig, hade jag lagt två nappflaskor med vatten på vardera sidan tätt intill mitt barn där det låg i en varm och go voksi-påse i sin vagn, i skötväskan hade jag burkar med mjölkersättning för att kunna mata honom. Jag brukade gardera mitt barns mat på detta sätt, om jag kunde ta mig ut ur bostaden. Jag gick och gick och gick den dagen, trots min skadade höft. Jag skulle tippa på att jag avverkade några mil i snön. Vad hade jag för val? Stod jag stilla för länge, skulle kölden komma krypandes inpå skinnet. Till slut hamnade jag vid en liten lekplats på en innergård. Förtvivlat och gråtande och med svald stolthet tog jag upp min mobil och ringde till kommunen för att se vilken hjälp det fanns att få en övernattningsbostad. Det var första gången jag vände mig utåt och berättade om vad som hände. De hänvisade mig till Kvinnojouren. Då jag pratade med Kvinnojouren fick jag veta att de inte kunde erbjuda någon bostad där jag kunde ta med mig mina hundar. Jag förstod, att jag skulle bli tvingad att återvända hem till det som väntade för jag kunde inte överge mina hundar. De betydde så otroligt mycket för mig och jag kunde inte riskera att de skulle bli skadade av den man jag levde med.

Samtidigt som jag stod där vid lekplatsen kom en man gående förbi. Jag minns att han gick så snyggt. Han hade förmodligen varit i tvättstugan och var på väg in tillbaka till sin bostad. Han tvekade och stannade upp. Jag vände mig bort för att dölja mina tårar och förtvivlan, jag ville inte visa mig så svag. Han backade ur situationen och gick in till sig.

Just han, av alla, klev flera år senare in i mitt liv och blev till slut min särbo under några år. Han blev min vapendragare, den som stabilt stod kvar vid min sida genom flera av turerna. Bland annat var han med som mitt stöd in i den rättegång jag tvingades till vad gäller de kronofogdemål min exman startat upp mot mig. Han stöttade mig ekonomiskt. Han fanns. Jag tyckte så mycket om honom, men jag var inte var mogen för att gå in i en ny relation. Jag var rädd för män, rädd för att återigen hamna i en ny misshandelssituation. Jag vågade inte lita på mitt eget omdöme och jag vågade inte släppa någon riktigt nära. Jag var rädd för att börja älska någon som kanske skulle komma att göra mig illa.

Det tog ytterligare drygt två år från den gången då jag stod vid denna lekplats, innan jag kunde ta mig ur förhållandet.

Minns ni att jag berättade om, att då jag lämnade min exman, gjorde han flera anonyma anmälningar till Försäkringskassan där han påstod att jag bedrivit försäkringsbedrägeri under min sjukdomstid? Minns ni kronofogdemålet han drev emot mig under samma tid som han var skyldig mig pengar i pågående bodelning?

Nu kommer vi in på vilken typ av kränkningar och hot som riktades mot mig både inne i förhållandet och efter förhållandet, utöver hur han på en subtil men fullkomligt möjlig nivå använde sig av myndigheterna för att försöka sätta dit mig på olika sätt. Dels fanns det psykiska hotet som följde med användandet av myndigheter, hot per mail och att han ständigt hotade att "plocka av mig" mitt barn. Dels fanns det de ständiga kränkningarna där han hela tiden upprepade att jag var psykiskt sjuk och inte värd något, att jag bara var en belastning för honom och samhället. Dels fanns det fysiska hot. Exmannen rörde sig utanför min bostad och vid hämtningar och lämningar av vårt gemensamma barn kunde han brista i humöret och ta steg emot mig och barnet. En gång blev mitt barn så rädd när han såg hur arg pappan var redan då han klev ur bilen, att barnet gömde sig bakom mig och började gråta samtidigt som han uttryckte att han inte ville åka till pappan. Hur mycket jag än tröstade, kunde inte barnet sluta gråta och min son fäktade förtvivlat med armarna när fadern närmade sig hotfullt och skrek, att han skulle rycka barnet ur famnen på mig.

En annan gång var jag dum nog att böja mig in i exmannens bil för att krama om barnet och säga hej då, när exmannen plötsligt gasade. Han körde iväg med öppen dörr där vårt barn satt. Jag hann hoppa undan men fick ett stort blåmärke nere vid högra handleden, då jag råkade slå armen in i dörren då jag hoppade bakåt. Det var rena turen att min ena fot ej blev överkörd. Barnet skrek skärrat när fadern åkte iväg. Exmannen körde fram till en vändplan och vände bilen och när han kom förbi mig igen, stannade han så att jag kunde stänga bildörren om mitt barn. Enligt lag kunde jag inte ta mitt barn ur situationen, jag hade inte hållbara bevis som skulle räcka vid en granskning. Trots att detta skedde en eftermiddag en helt vanlig vardag, var det ingen granne som noterat vad som hände. Som så många andra gånger, kändes det som om mitt hjärta skars i bitar, jag kände det som att jag svek mitt älskade barn. Jag ville skydda honom så mycket, men kunde inte. Min högsta önskan var att kunna ta barnet och mig ut ur situationen, långt från denne man. Men jag hade inte lagen på min sida.

Då mitt barn var 2-3 år, började han komma tillbaka till mig från pappan med helt skinnflått underliv. Barnet bar ännu blöja, varför sår snabbt blev röda av det kiss som fanns i blöjan. Jag frågade fadern vad det var som pågick, varför såg mitt barn ut så i stjärten? Han nonchalerade mina frågeställningar under lång tid, pappan hade inte gjort något menade han. Men under de veckor barnet var hos mig, läkte såren ihop och när han kom tillbaka till mig, fanns de där igen. Till slut började dagispersonalen undra varför barnet hade dessa sår. Jag tröttnade på att pappan inte ville nå en förändring för vårt barns skull och skrev ett mail till honom, att om inte detta skulle upphöra, skulle jag fotografera och ta barnet till läkaren för att dokumentera hur det såg ut. Pappans version var, att barnet fått såren då han cyklat hemma hos pappan. Men mitt barn cyklade även hemma hos mig och på sitt dagis, utan att få sår under mammaveckorna. Jag stod på mig. Pappan menade då, att han låtit barnet cykla på elljusspåret när han rastat hunden. Eftersom underlaget var mjukt var det naturligtvis ingen lämplig träning för en 2-3 åring, som fick ta i allt han orkade för att komma framåt. Min son skavde sönder sig i stjärten så att han fick stora, röda skinnflådda sår mellan pung och anus och som måste ha gjort fruktansvärt ont. För att få till en förändring när ingenting annat fungerade, varnade jag pappan för att han kanske skulle kunna bli anklagad för incest. Det tog skruv.

Jag fick detta mailsvar:

Efter det kom mitt barn tillbaka till mig utan öppna röda skavsår mellan pung och anus. Tack och lov!

När vi var i rättegången vad gäller kronofogdemålen, drev ju domaren igenom att vår gemensamma tomma bostad skulle säljas omedelbart. För att få igenom förlikningsförslaget i bodelningen, hade jag gått med på att ge exmannen anstånd med utbetalningen av vad han var skyldig mig tills dess att bostaden blivit såld och han fått loss pengar därifrån. Detta för att han i rätten påstod att han inte hade pengar att betala mig direkt.

Direkt efter rättegången mailade jag och frågade honom vad han kunde tänka sig att ställa i ordning i bostaden innan försäljningen. Jag fick till svar att han inte hade tid att göra något, för att han och hans nya kvinna just höll på att bygga en relaxavdelning med bland annat bastu i sin nya bostad. Jag tyckte det rimmade mycket illa med hur han ömkligt hade suttit och sagt i rätten att han inte hade råd att betala ut det han var skyldig mig förrän vår bostad blivit såld. Eftersom jag hade låg inkomst och mitt kapital var låst hos honom, innebar det ju också att jag och mitt barn fick leva en knaper tillvaro i flera månader till pga detta, medan han hade en god inkomst och levde ett materiellt sett mycket bra liv med sin nya kvinna. De hade tillsammans köpt vårt områdes dyrast sålda villa.

Jag fick då detta svar:

Ett sista exempel på hur exmannen kunde formulera sig per mail till mig:

Vad ska jag säga??? Detta citat hämtat ur ett mail från min exman, visar på hans grandiositet, bristande sociala gränser, förtrycket jag levde med, hans förmågan att hota på ett subtilt sätt, hur man kan missbruka myndigheter för att nå sina syften. Det visar på att han inte var lösningsfokuserad utan närdes av konflikter.

Detta och allt jag berättat om innan, exemplifierar hur en sann psykopat fungerar.

Och med honom har jag ett barn. Ett barn som i perioder visat stark ångest för att åka till sin pappa.

Ingen går helt säker när man har att göra med en sådan här man. De är experter på att utåt sett visa en charmerande fasad - när det tjänar deras syften. Men om det inte tjänar deras syften, kan även utomstående få sig en dust av hot och repressalier över sig. Denna man är en rättshaverist i högsta grad. Jag tänkte därför berätta vad just denne man åstadkom under några års tid. Det som jag känner till. Detta för att varna er läsare för att gå in i leken med män som denne.

Det började egentligen redan i början av vårt förhållande. Minns ni, att jag berättade att denne man adopterade sin förste frus barn, som kommit till genom otrohet? För att adoptionen skulle kunna gå igenom, krävdes en socialutredning om barnets situation. Det underliga var, att under denna socialutredning gjorde det sociala inga hembesök hos oss och jag blev aldrig kallad till möte för att visa vem jag var. Jag har därför undrat i alla år, om det kan ha varit så, att min man undanhöll min existens från det sociala. Barnet ifråga var 1,5 år gammalt då jag kom in i bilden.

Under denna socialutredning, blev socialchefen och den handläggare som var inblandade i ärendet, tveksamma till om mannen jag levde med skulle få adoptera barnet ifråga. Detta efter ett utspel från min man. Jag minns när han kom hem från ett specifikt möte och briljerade om hur han satt dit både handläggaren och socialchefen. Han berättade hur han vid upprepade gånger hade frågat dem om hur de trodde att ett 7-årigt barn skulle tackla att plötsligt förlora den enda pappa det kände till. Han upprepade i sina utlägg "7 år" ett antal gånger. När till slut både handläggaren och socialchefen svarade att "nja, det klart, det kanske vore tufft", då satte han in sin stöt.

"Ni är ju inte ens pålästa på fallet! Ni reagerar inte, då jag säger att barnet är 7 år gammalt, trots att det bara är 1,5!"

Efter det fick mannen både handläggare och socialchef emot sig. När ärendet gick upp i socialnämnden, avslog de adoption. Mannen gav sig inte. Han bestämde sig för att driva saken vidare till rättegång. En ung och precis nytillsatt domare blev tilldelad fallet. Huruvida det rörde sig om att mannen varit där och manipulerat det till att bli denne domare vet jag ej. Men för första gången i Sveriges historia, dömde denne unge, oerfarna domare till mannens fördel. Domaren gick emot vad socialnämnden beslutat om och beviljade adoptionen. Mannen som drev fallet, betalade inte ett öre för advokater och rättsprocessen. Det fick hans exfru göra som straff för att hon varit otrogen och försatt alla inblandade i denna situation.

Under alla år vi sammanlevde, gömde mannen alla de handlingar som rörde bråken med exfrun och denna adoption från min insyn. Jag antar att det beroedde på hans inställning, där han utttryckte att han "inte hade behov av vänner, för de kunde bara få hållhakar på en som de använde emot en". Han hade antingen inget förtroende för mig - eller också visste han om att han handlade på ett oärligt sätt, som han ville dölja. Den som känner mig, vet hur ärlig och lojal jag är. Men handlingarna förvarades ej i vårt gemensamma hem. Liksom han aldrig hade kasettbandet där han spelat in exfruns samtal med älskaren och där hon uttryckt att hon började misstänka att barnet var älskarens. Han måste ha haft en annan förvaring någonstans utanför hemmet. En förvaring som jag var medveten om men inte visste vart den fanns. Vad som ytterligare "förvarades" utanför hemmet vet jag ej.

När man lever med en sådan här man, lär man sig ganska snart, att inte fråga för mycket. Men när separationen blev ett faktum, behövde vi ändå reda ut det praktiska. Som låginkomsttagare och sjuk, insåg jag att jag behövde försöka ta tillvara på mina ekonomiska intressen. Jag hade ju också kommit in med mycket kapital som flutit in i det gemensamma boet. Mindre än ett år innan vår separation, stred han genom hot till sig att hälften av mitt dåvarande sparande skulle gå över i hans namn. Samtidigt skulle det sparande vi startat något år tidigare i hans namn, stå kvar i hans såklart. Jag insåg alltmer under denna tid, att pengar bara är pengar. Visst är det viktigt att ha en grundplåt och att känna en ekonomisk trygghet, men om man riskerar att bli illagjord eller kanske till och med förlora livet, då kan man släppa taget om allt.

Då exmannen hux flux lämnat vår gemensamma bostad samtidigt som han förvägrade en försäljning, kunde jag äntligen anlita mäklare som kunde gå in i bostaden för att göra en värdering. Jag valde två kvinnor från två olika mäklarbyråer och de värderade bostaden jag ägde till häften dagen efter det att mannen flyttat ut. De värderingar jag därigenom fick, kunde jag lämna till bodelningsförrättaren för att bevisa att bostaden var värd betydligt mer än det exmannen menat under pågående bodelningsprocess. Vid en senare försäljning visade sig priset hamna ganska så exakt på det som värderingarna visade, drygt 300.000 mer än vad exmannen lagt fram i den juridiska processen. Exmannen blev rasande över dessa två värderingar, som styrkte en tidigare värdering gjord från precis innan jag flyttade ut ur bostaden. Han kontaktade de två mäklarna och krävde att de skulle sätta ner det värderade priset och skulle de inte göra det, skulle han anmäla dem till mäklarsamfundet.

Vi hade också en gemensam kredit vid Statoil den dag vi flyttade ut. Jag har alltid varit skeptisk till krediter då jag vet att man får betala dyra räntor på dem. Men han förespråkade användandet starkt och jag gick till slut med på att öppna denna gemensamma kredit under vår samlevnad. Snabbt hade vi nått maxbeloppet på krediten och vi ansökte därför om en dubbelt så stor höjning av krediten. Jag fick klippa mitt kreditkort inför hans ögon i samband med att jag flyttade, men han tänkte fortsätta använda krediten trots att vi båda stod som ansvariga. Eftersom det rörde sig om någon tusenlapp tills vi nått maxbeloppet, tänkte jag att det gjorde detsamma. Det var inte värt att strida om saken. Det fanns viktigare ting än pengar. Det viktigaste var att jag kom därifrån.

Han använde de resterande tusenlapparnas kredit och avbetalade dem allteftersom. Men till slut började det strula. Han mailade mig plötsligt och berättade, att han avslutat vår kredit och att den därmed förföll till omedelbar betalning. Det rörde sig om runt 40.000 kronor varav jag skulle betala nästan hälften. Jag hade redan tidigare velat betala av det jag var skyldig och ville därmed utträda ur kontot, men det hade inte exmannen gått med på. Då kunde han omöjligtvis rent juridiskt genomdriva ett avslut långt senare, utan att jag var med på det, tänkte jag.

Jag ringde Statoil för att få klarhet i situationen. Jag fick veta, att han och hans nya sambo hade sökt en ny gemensam kredit vid Statoil, men fått avslag några gånger eftersom han redan hade en kredit tillsammans med mig. När de ansökt om gemensam kredit vid några tillfällen, valde SE-Banken/Statoil att låsa vårt konto och avsluta det, varmed det genast förföll till betalning. Man kan aldrig ha en personlig kredit hos dem tillsammans med två olika personer samtidigt. I denna veva, när exmannen nyttjat några tusen till på krediten efter att jag flyttat ifrån honom, och han skulle stå för något mer av den ränta som räknats fram av SE-Banken/Statoil, fick jag ett mail från exmannen, där han menade attt jag skulle stå för 75 % av räntan på dessa 40.000 Jag skulle alltså betala hans andel av räntan, tyckte han.

Jag berättade för personalen på SE-Banken/Statoil att jag långt tidigare hade velat avbetala min skuld och utträda ur kontot, men att exmannen förnekat mig det. Därmed gjorde jag och SE-Banken/Statoil en deal om att de skulle hjälpa mig utträda ur kontot om jag betalade av halva beloppet. Hur exmannen fick veta om denna deal med Statoil vet jag ej, men jag antar att det har att göra med det yrke och de kunskaper han har i telekommunikation. Jag betalade av det belopp som SE-Banken/Statoil räknat fram att jag var skyldig och väntade på en bekräftelse från dem att de mottagit min betalning och att jag därmed fått utträde ur kontot. Men denna bekräftelse dröjde. Jag kontaktade därför SE-Banken/Statoil igen för att höra vad som stod på. Det visade sig att exmannen hade fått nys om vad som hänt och att han ringt och hotat 5 anställda på SE-Banken/Statoil. De hade fått koppla in två företagsjurister på fallet och för att lugna ner exmannen, gick SE-Banken/Statoil med på att sänka det belopp som exmannen var skyldig dem. De sade, att de övervägde en polisanmälan på exmannen för de hot han riktat mot personalen och att det skulle kunna bli en rättslig process. Dock ansåg de att de handlat rätt i mitt ärende och jag fick min bekräftelse om utträde ur kontot.

Under den tid som bostaden stod tom, sket exmannen totalt i dess skötsel. En granne som såg att det alltid var jag som tog hand om allt, kontaktade därför exmannen via SMS eller mail och bad honom att komma för att tömma brevlådan. Det blev en ordväxling vad jag förstod och det slutade med att exmannen skrev något liknande:

"Ta av dig kjolen och kom ut och möt upp mig man mot man!"

Grannen valde efter det att dra sig ur bilden. Han sade att han inte ville utsätta sig och sin familj för fara.

När vi sammanflyttade hade jag två fina brukshundar med mig i bagaget, exmannen kom med en tredje. Vi vande ihop hundarna men efter ett år, uppstod det konflikter mellan våra båda hanar.

Min hane "X" var en omplaceringshund som jag lovat att han aldrig skulle behöva byta hem igen. Han kom undernärd och med dåligt förtroende för äldre män med grått hår och skägg. När jag gick snabbt emot honom, ryggade han bakåt med huvudet och blinkade med ögonen och när han skulle lägga sig, lade han sig med huvudet in i hörn för att skydda det. Han var +65 cm hög och var alldeles för dåligt musklad för sin ålder. Då jag skulle ge honom mat, slukade han maten för att straxt därefter kräkas upp allt, varför jag fick börja med att ge honom små små portioner åt gången många gånger per dag. Allteftersom tiden gick, vann jag Xs förtroende och han blev en oerhört härlig hund, som jag älskade högt. Under det första året vi sammanlevde, var jag och exmannen ut och tränade några enstaka gånger tillsammans med våra hundar. Vid två-tre tillfällen, testade exmannen att genomföra några lydnadsmoment med min älskade X och det hände vid några tillfällen att han instruerade mig hur jag skulle träna spår och lydnad med hundarna, men han hade i övrigt fokus på sin egen hund. Eftersom jag var sjuk, orkade jag inte heller träna hundarna regelbundet utan de var i första hand "vardagshundar", vilket mina hundar trivdes bra med. Både min hane och min tik, var otroligt vackra och trevliga brukshundar. X var exceptionellt vacker.

Exmannens hund "Y" var knepig. Han var mycket krävande både i hemmet och under träning, han fick aldrig nog. Vid mentaltest hade han presterat exceptionellt höga poäng. Han var expert på att slita sönder kläder, öppna väskor för att länsa dem och att öppna skåp för att exempelvis länsa soppåsarna. Det var många gånger som jag var fruktansvärt trött på denna hund. Men till hans fördel måste jag säga, att han blev bättre med åren, speciellt efter att exmannen låtit kastrera honom. För att bli extra förarvänlig, hade han aldrig fått leka med andra hundar varför han inte fungerade normalt i mötet med dem. Exmannen menade, att hunden skulle ha fokus på honom och inte andra hundar. Y var mycket dominant, hade huggit ett barn innan, högg mig ett antal gånger (exempelvis då han vaktade ytterdörren så att jag inte kunde gå ut, och jag därför försökte flytta på honom) och högg även vår son då han var ca ett år gammal. Y , var inte alltid hörsam och han var pga sköldkörtelsjukdom en hund som saknade ro i kroppen, stressen inom honom var mycket påtaglig. Dock hade exmannen kört upp honom till elitlydnad och elitspår, utan att söka dispens för att få tävla med hunden trots den grava sköldkörtelsjukdom hunden bar. Levaxin, som är medicinen mot sköldkörtelsjukdom, räknas som dopingpreparat. Exmannen tävlade alltså oärligt med denna hund.

Y var en mycket sjuk hund. Han var inte heller rastypisk, då han hade en mycket mer spolformad bröstkorg än vad som är brukligt i rasen och han var ovanligt liten och kortare i ryggen än normalt. Ibland undrade jag om han faktiskt var renrasig eller om uppfödaren blandat in bordercollie i honom, det skulle ha stämt både vad gäller utseendet och hur han var till sättet. Men det är ju bara något jag själv funderade över ibland, han hade ju stamtavla och var registrerad som renrasig. Han och hans kullsyskon föddes med navelbråck, varav flera av valparna fick opereras. Y var en av dem. Han hade som ung opererat bort tonsillerna pga återkommande halsinfektioner. Hans sköldkörtelsjukdom hade upptäckts då han var runt året eller 1,5 år gammal. Han hade återkommande inflammationer i sina tåleder och hans mage slogs ut mycket lätt. Två symptom på sköldkörtelsjukdomen var att hans ögon blev klotrunda och utåtstående och att hans päls alltid var torr som fnöske. Han hade vandrande värk i kroppen varför han under lång tid fick äta Metacam. Normalt sett brukar brukshundar med sköldkörtelsjukdom få äta runt 2-3 tabletter Levaxin om dagen. Y åt som mest 13 tabletter/dag. Därutöver kraschade hans tänder lättare och under sina sista levnadsår, var han blind. Trots det hade exmannen svårt att ta bort hunden.

Under de sista åren av sitt liv, fick han också äta bukspottkörtelhormon. Inte för att bukspottkörteln lagt av, utan för att näringen inte längre kunde tas upp genom tarmarna. Bara bukspottkörtelprovet kostade 1800 kronor vilket inte täcktes av försäkringen. En gång satt jag och summerade vad Y hade kostat i veterinärvård. Summan hamnade på 75.000 kr som jag och exmannen betalat efter att försäkringen tagit sitt. Det var således en dyr hund att ha.

Hursomhelst började jag märka av spänningar mellan hanarna, då vi levt ett år tillsammans. Då jag studerade hundarna, kunde jag se att Y utmanade X gång på gång. Y började stirra på X med sina klotrunda, utåtstående ögon, varefter han sänkte halsen så att han såg ut som en hyena och sedan rusade han rakt på X, som i början tyckte det var obehagligt och flyttade på sig. Jag pratade med exmannen (som då var min sambo) om detta, men han menade bara att jag inbillade mig alltsammans.

Tre veckor därefter rykte hanarna ihop. Jag stod och sade godmorgon till X och min tik, då exmannen och Y kom utspringande emot oss. Y sänkte halsen, stirrade på X och sprang rakt på. X gick in in försvar och slagsmålet var ett faktum. Den dagen inträffade det 3 slagsmål mellan hundarna och exmannen gick till attack mot mig och menade att det var min hund Ys fel och att jag genast skulle låta omplacera honom. Och ni minns säkert vad jag lovat Y den dag jag hämtat hem honom? Jo, att han aldrig skulle behöva byta hem.

Jag talade om att jag aldrig någonsin skulle kunna omplacera Y. Jag älskade honom. Jag sade, att om man har två barn som blir oense, omplacerar man ju inte det ena, utan då får man ju jobba med problemet.

Jag rådfrågade hundmänniskor på olika forum och jag ringde både till Hundskolan i Skellefteå och till Catharina på Ultuna för att be om råd. För att få tillvaron att fungera, åkte jag och köpte hem barngrindar som jag monterade upp på strategiska platser i huset, så att vi från början kunde slussa hundarna med ett rum emellan dem. Därutöver började vi arbeta med att vänja ihop hanarna utomhus, där de inte var trängda på något sätt. Oftast var det ju jag som fick rasta hundarna, eftersom exmannen jobbade medan jag var hemma, så det var jag som lade mest krut på detta. Med tiden kunde vi ha hundarna åtskilda med bara en barngrind och så småningom fungerade det även att de gick tillsammans med mig, vår son och min tik under dagarna, utan grindar emellan. Men så fort exmannen kom hem, förde han med sig spänningar in i bostaden som utlöste nya konflikter mellan hundarna. Exmannen var dock totalt förnekande och menade att han kunde mycket mer hund än vad jag kunde. Han hade ägt en enda hund i sitt liv, men han hade ju tävlat den till högre nivå än vad jag gjort med mina.

Efter dessa första hundslagsmål, utsåg exmannen min älskade Y till hackkycklingen i familjen. Han bestraffade honom helt utan anledning gång på gång och över tid blev det allt värre.

I augusti 2004 insjuknade min älskade X akut i fästingsjukdomen Erlichios/Anaplasmos. Han fick akut vård på ett djursjukhus och jag vände mig förtvivlat till min uppfödare för att fråga om råd. Hon hade en väninna som forskat på fästingsjukdomar och som gav rådet, att hundar bör behandlas i 15 veckor med en dyr antibiotika för att kunna tillfriskna utan återfall. Jag drev igenom en längre behandling än vad som var brukligt hos vår veterinär.

Jag väntade vår son. En kväll hade jag och exmannen lagat mat och vi ropade på exmannens son sedan första äktenskapet att komma för att äta. Han visste att han inte fick hoppa och härja runt hundarna, med tanke på att de kunde komma till skada. Y var ju också benägen att hugga och hade ofta ont i kroppen och vid tillfället ifråga hade X just börjat sin antibiotikabehandling varför han ännu hade hög feber och var dålig, där han låg i hallen. Exmannens son glömde bort detta, och tog sats för att hoppa ett jämfotahopp över min älskade X. Men han kom inte över, utan istället stämplade han honom med jämfotahoppet rakt över ryggen precis bakom bogbladen. X flyttade inte på sig, han låg kvar, höjde sitt huvud rakt uppåt och ylade av smärtan. En hund som känner sig trängd, flyttar alltid på sig. X flyttade sig inte, vilket indikerade att han var allvarligt skadad. Sonen ifråga, ramlade bakåt och slog sin nacke rakt in i en garderob. Jag såg allt som hände, och var på väg att rusa ut i hallen för att reda upp situationen, men exmannen (som inte sett vad som hänt) fattade humör och knuffade in mig i frys och högskåp, för att själv komma ut först. 

Istället för att ta hand om barnet, tog han ut sin ilska på hunden. Han lyfte honom i skinnet i nacken och länden och kastade honom i luften rakt in i köket, rakt över mitt huvud. Min älskade X landade på sitt vänstra framben och slog sönder sin vänstra bog.

Den dagen var jag på väg att gå för första gången.

Det följde en lång rehabilitering av X. Jag utbildade mig i massage och stretching för hund för att kunna hjälpa honom den vägen. Både jag och exmannen utbildade oss också för att få träningssimma X och Y (som inte hade någon faktisk skada) i en varmbassäng. Villkoret för att jag skulle få ta pengar från det gemensamma kontot för att täcka dessa simkostnader, var att även hans hund skulle få simträna. Ganska snart innebar det, att jag ensam hade med mig två hanar till simhallen samt min son i barnvagn medan jag tränade hundarna, medan exmannen stannade hemma för att se på teven eller programmera. Utöver simträningen skulle X koppelrastas 5 korta promenader per dag.

X åt antibiotikan för Erlichios i 15-16 veckor, därutöver fick han äta smärtstillande, inflammationshämmande och kortisol. När behandlingen av Erlichiosen avslutats, lät jag ta ett nytt fästingprov, som visade att Erlichiosen läkt ut. Kvar fanns skadorna i vänstra bogen och i ryggen. 

Precis ett år efter ursprungsskadorna, tänkte exmannens son sedan tidigare äktenskap återigen hoppa över X. Jag skrek till för att förhindra det som hände och sonen stoppade sig i hoppet, varmed han återigen ramlade rakt på X, denna gång på den skadade bogen.

Jag försökte rehabilitera X i ca 1,5 års tid. Simträningen och de korta promenaderna räckte inte. Bogskadan ville inte läka. X tappade alltmer muskulatur varmed ryggskadan tydligt kom fram. Han gick med ryggen böjd i ca 15 graders vinkel. Så fort veterinären gjorde böjprov på X, började han halta och gå orent.

Sista tre veckorna av Xs liv, sprang exmannen hysteriskt runt i vårt hem då han var hemma. Han återupprepade hela tiden två meningar: "Tänk om han hugger barnen? Tänk om han hugger vår son i ansiktet?". Under samma tidsperiod, hade exmannens son kommit in i en ålder då han glömde stänga barngrindarna efter sig, samtidigt som vår gemensamma son hade lärt sig att gå. Jag var tvungen att passa hela tiden, så att inte två hanar och två barn hamnade i samma rum och att ett nytt hundslagsmål skulle bryta ut, om exmannen tågade in i rummet samtidigt.

Veterinären såg min förtvivlan. Det gick åt fel håll. Jag kunde inte rädda min älskade hund. För att få en respit från det helvete som fanns i hemmet, tackade jag ja till att deltaga i 2 timmars scrapbooking som en granne bjöd in mig till - och till min förvåning lät exmannen mig lämna huset för detta. Jag visste inte hur jag skulle våga lämna vår son och mina hundar kvar hemma den kvällen. Exmannen var så nyckfull och han hade bestraffat X så många gånger. Men jag kände att jag höll på att kvävas, jag orkade inget mer. Så jag slussade X bakom en barngrind, skild från exmannen, hans hane och barnen. Jag hade fått lov att vara borta i 2 timmar. 

Då jag kom hem var exmannen rasande. Han hade försökt flytta på X 2 meter för att stänga in honom bakom ytterligare en barngrind. X hade inte velat flytta på sig. Exmannen tog i X (jag antar alldeles för hårt) varmed X högg tillbaka.

Jag insåg den kvällen att jag inte kunde rädda X. Hans skador var för allvarliga. Veterinären hade tagit upp att man skulle kunna låta röntga rygg och bog vid Strömsholm, men varje röntgen skulle kosta runt 6000 kronor och det skulle förmodligen inte leda någonvart. Då jag kom hem den kvällen var exmannen rasande. Jag tog beslutet den kvällen, att låta X somna in. Det var mer humant för honom att dö, än att fortsätta leva med dessa skador i det helvete vi hade i vårt hem. 

Då, när allting hände, kunde jag inte öppet berätta för andra vad som egentligen hade hänt. Det var bara några få som visste den verkliga orsaken till varför X fick somna in, däribland veterinären ifråga och en kvinna som jobbade på djursjukhusets rehabavdelning.

- - -

Nu följer exmannens version om vad som hände. Han mailade den till mig i dagarna, efter att vår gemensamma son frågat mig om vad som egentligen hände X och jag berättade för första gången för sonen om Xs skador. Diskussionen uppkom i samband med att vår nuvarande hundvalp råkade fälla min son vid ett tillfälle, varför någon kunnat komma till skada. Vi hade därför en lång diskussion om detta och där jag nämnde att X blivit skadad i samband med olyckor i hemmet. Sonen gick hem till pappan och frågade om han skadat X, vilket pappan naturligtvis förnekade. Han menade att X dog av fästingsjukdomen. Därefter har det skett en ordväxling mellan mig och fadern. I det mail jag återger, är han ovanligt samlad, men totalt förnekande.

- - -

Visst har exmannen en osedvanlig förmåga att formulera sig. Det han skriver låter ju oerhört bra och förtroendeingivande ut. Men det är långt från sanningen.

Vid ett tillfälle under socialärendet eller bodelningen, minns jag att han uttryckte i ett mail eller en skrivelse något om att "han kanske hade lyckats hetsa en fästing mot X".

Våra versioner om vad som hänt med min älskade X, skiljer sig totalt åt. Vem tror ni talar sanning?