Direktlänk till inlägg 21 oktober 2015
Hur min älskade hund dog
När vi sammanflyttade hade jag två fina brukshundar med mig i bagaget, exmannen kom med en tredje. Vi vande ihop hundarna men efter ett år, uppstod det konflikter mellan våra båda hanar.
Min hane "X" var en omplaceringshund som jag lovat att han aldrig skulle behöva byta hem igen. Han kom undernärd och med dåligt förtroende för äldre män med grått hår och skägg. När jag gick snabbt emot honom, ryggade han bakåt med huvudet och blinkade med ögonen och när han skulle lägga sig, lade han sig med huvudet in i hörn för att skydda det. Han var +65 cm hög och var alldeles för dåligt musklad för sin ålder. Då jag skulle ge honom mat, slukade han maten för att straxt därefter kräkas upp allt, varför jag fick börja med att ge honom små små portioner åt gången många gånger per dag. Allteftersom tiden gick, vann jag Xs förtroende och han blev en oerhört härlig hund, som jag älskade högt. Under det första året vi sammanlevde, var jag och exmannen ut och tränade några enstaka gånger tillsammans med våra hundar. Vid två-tre tillfällen, testade exmannen att genomföra några lydnadsmoment med min älskade X och det hände vid några tillfällen att han instruerade mig hur jag skulle träna spår och lydnad med hundarna, men han hade i övrigt fokus på sin egen hund. Eftersom jag var sjuk, orkade jag inte heller träna hundarna regelbundet utan de var i första hand "vardagshundar", vilket mina hundar trivdes bra med. Både min hane och min tik, var otroligt vackra och trevliga brukshundar. X var exceptionellt vacker.
Exmannens hund "Y" var knepig. Han var mycket krävande både i hemmet och under träning, han fick aldrig nog. Vid mentaltest hade han presterat exceptionellt höga poäng. Han var expert på att slita sönder kläder, öppna väskor för att länsa dem och att öppna skåp för att exempelvis länsa soppåsarna. Det var många gånger som jag var fruktansvärt trött på denna hund. Men till hans fördel måste jag säga, att han blev bättre med åren, speciellt efter att exmannen låtit kastrera honom. För att bli extra förarvänlig, hade han aldrig fått leka med andra hundar varför han inte fungerade normalt i mötet med dem. Exmannen menade, att hunden skulle ha fokus på honom och inte andra hundar. Y var mycket dominant, hade huggit ett barn innan, högg mig ett antal gånger (exempelvis då han vaktade ytterdörren så att jag inte kunde gå ut, och jag därför försökte flytta på honom) och högg även vår son då han var ca ett år gammal. Y , var inte alltid hörsam och han var pga sköldkörtelsjukdom en hund som saknade ro i kroppen, stressen inom honom var mycket påtaglig. Dock hade exmannen kört upp honom till elitlydnad och elitspår, utan att söka dispens för att få tävla med hunden trots den grava sköldkörtelsjukdom hunden bar. Levaxin, som är medicinen mot sköldkörtelsjukdom, räknas som dopingpreparat. Exmannen tävlade alltså oärligt med denna hund.
Y var en mycket sjuk hund. Han var inte heller rastypisk, då han hade en mycket mer spolformad bröstkorg än vad som är brukligt i rasen och han var ovanligt liten och kortare i ryggen än normalt. Ibland undrade jag om han faktiskt var renrasig eller om uppfödaren blandat in bordercollie i honom, det skulle ha stämt både vad gäller utseendet och hur han var till sättet. Men det är ju bara något jag själv funderade över ibland, han hade ju stamtavla och var registrerad som renrasig. Han och hans kullsyskon föddes med navelbråck, varav flera av valparna fick opereras. Y var en av dem. Han hade som ung opererat bort tonsillerna pga återkommande halsinfektioner. Hans sköldkörtelsjukdom hade upptäckts då han var runt året eller 1,5 år gammal. Han hade återkommande inflammationer i sina tåleder och hans mage slogs ut mycket lätt. Två symptom på sköldkörtelsjukdomen var att hans ögon blev klotrunda och utåtstående och att hans päls alltid var torr som fnöske. Han hade vandrande värk i kroppen varför han under lång tid fick äta Metacam. Normalt sett brukar brukshundar med sköldkörtelsjukdom få äta runt 2-3 tabletter Levaxin om dagen. Y åt som mest 13 tabletter/dag. Därutöver kraschade hans tänder lättare och under sina sista levnadsår, var han blind. Trots det hade exmannen svårt att ta bort hunden.
Under de sista åren av sitt liv, fick han också äta bukspottkörtelhormon. Inte för att bukspottkörteln lagt av, utan för att näringen inte längre kunde tas upp genom tarmarna. Bara bukspottkörtelprovet kostade 1800 kronor vilket inte täcktes av försäkringen. En gång satt jag och summerade vad Y hade kostat i veterinärvård. Summan hamnade på 75.000 kr som jag och exmannen betalat efter att försäkringen tagit sitt. Det var således en dyr hund att ha.
Hursomhelst började jag märka av spänningar mellan hanarna, då vi levt ett år tillsammans. Då jag studerade hundarna, kunde jag se att Y utmanade X gång på gång. Y började stirra på X med sina klotrunda, utåtstående ögon, varefter han sänkte halsen så att han såg ut som en hyena och sedan rusade han rakt på X, som i början tyckte det var obehagligt och flyttade på sig. Jag pratade med exmannen (som då var min sambo) om detta, men han menade bara att jag inbillade mig alltsammans.
Tre veckor därefter rykte hanarna ihop. Jag stod och sade godmorgon till X och min tik, då exmannen och Y kom utspringande emot oss. Y sänkte halsen, stirrade på X och sprang rakt på. X gick in in försvar och slagsmålet var ett faktum. Den dagen inträffade det 3 slagsmål mellan hundarna och exmannen gick till attack mot mig och menade att det var min hund Ys fel och att jag genast skulle låta omplacera honom. Och ni minns säkert vad jag lovat Y den dag jag hämtat hem honom? Jo, att han aldrig skulle behöva byta hem.
Jag talade om att jag aldrig någonsin skulle kunna omplacera Y. Jag älskade honom. Jag sade, att om man har två barn som blir oense, omplacerar man ju inte det ena, utan då får man ju jobba med problemet.
Jag rådfrågade hundmänniskor på olika forum och jag ringde både till Hundskolan i Skellefteå och till Catharina på Ultuna för att be om råd. För att få tillvaron att fungera, åkte jag och köpte hem barngrindar som jag monterade upp på strategiska platser i huset, så att vi från början kunde slussa hundarna med ett rum emellan dem. Därutöver började vi arbeta med att vänja ihop hanarna utomhus, där de inte var trängda på något sätt. Oftast var det ju jag som fick rasta hundarna, eftersom exmannen jobbade medan jag var hemma, så det var jag som lade mest krut på detta. Med tiden kunde vi ha hundarna åtskilda med bara en barngrind och så småningom fungerade det även att de gick tillsammans med mig, vår son och min tik under dagarna, utan grindar emellan. Men så fort exmannen kom hem, förde han med sig spänningar in i bostaden som utlöste nya konflikter mellan hundarna. Exmannen var dock totalt förnekande och menade att han kunde mycket mer hund än vad jag kunde. Han hade ägt en enda hund i sitt liv, men han hade ju tävlat den till högre nivå än vad jag gjort med mina.
Efter dessa första hundslagsmål, utsåg exmannen min älskade Y till hackkycklingen i familjen. Han bestraffade honom helt utan anledning gång på gång och över tid blev det allt värre.
I augusti 2004 insjuknade min älskade X akut i fästingsjukdomen Erlichios/Anaplasmos. Han fick akut vård på ett djursjukhus och jag vände mig förtvivlat till min uppfödare för att fråga om råd. Hon hade en väninna som forskat på fästingsjukdomar och som gav rådet, att hundar bör behandlas i 15 veckor med en dyr antibiotika för att kunna tillfriskna utan återfall. Jag drev igenom en längre behandling än vad som var brukligt hos vår veterinär.
Jag väntade vår son. En kväll hade jag och exmannen lagat mat och vi ropade på exmannens son sedan första äktenskapet att komma för att äta. Han visste att han inte fick hoppa och härja runt hundarna, med tanke på att de kunde komma till skada. Y var ju också benägen att hugga och hade ofta ont i kroppen och vid tillfället ifråga hade X just börjat sin antibiotikabehandling varför han ännu hade hög feber och var dålig, där han låg i hallen. Exmannens son glömde bort detta, och tog sats för att hoppa ett jämfotahopp över min älskade X. Men han kom inte över, utan istället stämplade han honom med jämfotahoppet rakt över ryggen precis bakom bogbladen. X flyttade inte på sig, han låg kvar, höjde sitt huvud rakt uppåt och ylade av smärtan. En hund som känner sig trängd, flyttar alltid på sig. X flyttade sig inte, vilket indikerade att han var allvarligt skadad. Sonen ifråga, ramlade bakåt och slog sin nacke rakt in i en garderob. Jag såg allt som hände, och var på väg att rusa ut i hallen för att reda upp situationen, men exmannen (som inte sett vad som hänt) fattade humör och knuffade in mig i frys och högskåp, för att själv komma ut först.
Istället för att ta hand om barnet, tog han ut sin ilska på hunden. Han lyfte honom i skinnet i nacken och länden och kastade honom i luften rakt in i köket, rakt över mitt huvud. Min älskade X landade på sitt vänstra framben och slog sönder sin vänstra bog.
Den dagen var jag på väg att gå för första gången.
Det följde en lång rehabilitering av X. Jag utbildade mig i massage och stretching för hund för att kunna hjälpa honom den vägen. Både jag och exmannen utbildade oss också för att få träningssimma X och Y (som inte hade någon faktisk skada) i en varmbassäng. Villkoret för att jag skulle få ta pengar från det gemensamma kontot för att täcka dessa simkostnader, var att även hans hund skulle få simträna. Ganska snart innebar det, att jag ensam hade med mig två hanar till simhallen samt min son i barnvagn medan jag tränade hundarna, medan exmannen stannade hemma för att se på teven eller programmera. Utöver simträningen skulle X koppelrastas 5 korta promenader per dag.
X åt antibiotikan för Erlichios i 15-16 veckor, därutöver fick han äta smärtstillande, inflammationshämmande och kortisol. När behandlingen av Erlichiosen avslutats, lät jag ta ett nytt fästingprov, som visade att Erlichiosen läkt ut. Kvar fanns skadorna i vänstra bogen och i ryggen.
Precis ett år efter ursprungsskadorna, tänkte exmannens son sedan tidigare äktenskap återigen hoppa över X. Jag skrek till för att förhindra det som hände och sonen stoppade sig i hoppet, varmed han återigen ramlade rakt på X, denna gång på den skadade bogen.
Jag försökte rehabilitera X i ca 1,5 års tid. Simträningen och de korta promenaderna räckte inte. Bogskadan ville inte läka. X tappade alltmer muskulatur varmed ryggskadan tydligt kom fram. Han gick med ryggen böjd i ca 15 graders vinkel. Så fort veterinären gjorde böjprov på X, började han halta och gå orent.
Sista tre veckorna av Xs liv, sprang exmannen hysteriskt runt i vårt hem då han var hemma. Han återupprepade hela tiden två meningar: "Tänk om han hugger barnen? Tänk om han hugger vår son i ansiktet?". Under samma tidsperiod, hade exmannens son kommit in i en ålder då han glömde stänga barngrindarna efter sig, samtidigt som vår gemensamma son hade lärt sig att gå. Jag var tvungen att passa hela tiden, så att inte två hanar och två barn hamnade i samma rum och att ett nytt hundslagsmål skulle bryta ut, om exmannen tågade in i rummet samtidigt.
Veterinären såg min förtvivlan. Det gick åt fel håll. Jag kunde inte rädda min älskade hund. För att få en respit från det helvete som fanns i hemmet, tackade jag ja till att deltaga i 2 timmars scrapbooking som en granne bjöd in mig till - och till min förvåning lät exmannen mig lämna huset för detta. Jag visste inte hur jag skulle våga lämna vår son och mina hundar kvar hemma den kvällen. Exmannen var så nyckfull och han hade bestraffat X så många gånger. Men jag kände att jag höll på att kvävas, jag orkade inget mer. Så jag slussade X bakom en barngrind, skild från exmannen, hans hane och barnen. Jag hade fått lov att vara borta i 2 timmar.
Då jag kom hem var exmannen rasande. Han hade försökt flytta på X 2 meter för att stänga in honom bakom ytterligare en barngrind. X hade inte velat flytta på sig. Exmannen tog i X (jag antar alldeles för hårt) varmed X högg tillbaka.
Jag insåg den kvällen att jag inte kunde rädda X. Hans skador var för allvarliga. Veterinären hade tagit upp att man skulle kunna låta röntga rygg och bog vid Strömsholm, men varje röntgen skulle kosta runt 6000 kronor och det skulle förmodligen inte leda någonvart. Då jag kom hem den kvällen var exmannen rasande. Jag tog beslutet den kvällen, att låta X somna in. Det var mer humant för honom att dö, än att fortsätta leva med dessa skador i det helvete vi hade i vårt hem.
Då, när allting hände, kunde jag inte öppet berätta för andra vad som egentligen hade hänt. Det var bara några få som visste den verkliga orsaken till varför X fick somna in, däribland veterinären ifråga och en kvinna som jobbade på djursjukhusets rehabavdelning.
- - -
Nu följer exmannens version om vad som hände. Han mailade den till mig i dagarna, efter att vår gemensamma son frågat mig om vad som egentligen hände X och jag berättade för första gången för sonen om Xs skador. Diskussionen uppkom i samband med att vår nuvarande hundvalp råkade fälla min son vid ett tillfälle, varför någon kunnat komma till skada. Vi hade därför en lång diskussion om detta och där jag nämnde att X blivit skadad i samband med olyckor i hemmet. Sonen gick hem till pappan och frågade om han skadat X, vilket pappan naturligtvis förnekade. Han menade att X dog av fästingsjukdomen. Därefter har det skett en ordväxling mellan mig och fadern. I det mail jag återger, är han ovanligt samlad, men totalt förnekande.
- Om min son (sedan första äktenskapet) hoppat jämfota över X och skadat honom, varför skulle jag då tappa humöret på X och försöka skada honom? Jag borde väl pratat med min son i stället.
- Om min sons påstådda hopp över X skadat X som du skriver nedan, varför säger du då till vår gemensamma son att jag skadat X?
- Antar att detta skedde någon gång under 2006? Min son vägde då 27kg och X nära det dubbla. Hur rimligt är det att en 6-åring skadar en nära nog dubbelt så stor hund så att hunden inte går att rädda?
- Varför skulle vi avliva X pga en skadad bog? Man avlivar ju inte hundar ens när de blir av med ett helt ben eller har betydligt värre skador. Anledningen till att vi avlivade X var att hans psyke förändrades och att vi inte längre kände att vi kunde lita på honom. Detta orsakades av fästingsjukdomen och förändringen kom gradvis. Man såg i hans ögon att han mådde dåligt, han morrade ibland omotiverat mot oss (som hundar som mår dåligt och inte förstår varför och vill vara ifred kan göra).
- Du tog själv beslutet att avliva X, jag kommer väldigt tydligt ihåg exakt när du sa det, du stod i hallen och jag stod vid toan. Jag blev väldigt överraskad och omtumlad. Dels pga att jag inte tyckte att X var så dålig att vi var tvungna att ge upp honom än, dels för att jag aldrig trott att du skulle kunna ta beslutet själv utan att jag skulle behöva ta upp detta med dig om läget ytterligare förvärrades.
- Jag tyckte mycket om X och du vet att vi hade en speciellt relation han och jag. När vi tränade (alltför sällan) bara han och jag var han verkligen lycklig och ville bara vara till lags. Du har tom på film när jag gick med honom på mentaltestet och han skötte sig exemplarisk. Han hade fullt förtroende för mig och han fick ett mycket gott omdöme. Du sa vid detta tillfälle att du inte själv skulle kunna ge X det stöd han fick av mig. Jag tyckte oerhört mycket om X och han är en av de finaste hundar jag känt. Varför skulle jag skada X?
- Jag är djurvän och har alltid haft goda relationer med djur (bättre än med människor). Varför skulle jag skada X?
- - -
Visst har exmannen en osedvanlig förmåga att formulera sig. Det han skriver låter ju oerhört bra och förtroendeingivande ut. Men det är långt från sanningen.
Vid ett tillfälle under socialärendet eller bodelningen, minns jag att han uttryckte i ett mail eller en skrivelse något om att "han kanske hade lyckats hetsa en fästing mot X".
Våra versioner om vad som hänt med min älskade X, skiljer sig totalt åt. Vem tror ni talar sanning?
Jag skriver under denna blogg anonymt för att kunna vittna om vad som hänt, utan att utsättas för repressalier. Några av er eventuella läsare vet vem jag är, men flertalet inte. Kanske skäms jag lite över mitt förflutna, som jag egentligen inte allti...
Jag berättar detta med mitt huvud buret i värdighet. Med ögon av kärlek riktade mot mig själv. Jag tänker: "Vad du har varit stark!". Ja, jag är stark. Och jag kan vittna om det som har hänt. Det finns personer i min omgivning som kan vittna om delar...
Visst är det väl bra lustigt hur livet ändå kan bli? Jag minns en gång när jag och två väninnor i början av tonåren satt på en kulle och pratade om hur vi hoppades på att den första gången skulle bli. Jag minns hur vi pratade om vad vi trodde att...
Det var lite om min bakgrund. Nu till vad som hänt därefter. Även om min publik kanske är liten, ställer jag mig nu ändå upp på scenen för att berätta en mardrömshistoria. Några av er som följer min berättelse, kommer inte att tro mig. Det ä...
Förhållandet stormade väldigt mycket då barnet var nyfött. Exmannen hade ju drivit igenom att jag skulle vara sjukskriven på heltid och att han därmed skulle kunna vara pappaledig varmed han kunde vara hemma på heltid. Det var inte bra för någon av o...