Jag berättar detta med mitt huvud buret i värdighet. Med ögon av kärlek riktade mot mig själv. Jag tänker: "Vad du har varit stark!". Ja, jag är stark. Och jag kan vittna om det som har hänt. Det finns personer i min omgivning som kan vittna om delar av detta. Som vet vad som hänt. Som själva varit med i min historia. Jag tror att jag kommer att vända det som hänt mig till medgång. Medgång för mig och andra. Plockar jag ihop mina sammanlagda erfarenheter, kan det bli något bra i slutändan. Kanske kan jag hjälpa andra och bli deras vägvisare ut ur det de vill lämna bakom sig. Jag om någon, vet hur svårt det kan vara att ta sig ut ur en situation. Jag vet alla turer av förtvivlan, rädsla, känslan att vilja dö och frustration som man måste ta sig igenom. Hur man måste svälja stoltheten och be andra om hjälp för att kunna överleva. Men jag vet också hur man går vidare. Tro mig.

Redan tidigt då jag gick i skolan, bönade mina lärare mina föräldrar att låta mig få studera vidare. De såg min kapacitet. Min mor brukade ibland säga, att om vi siktade mot stjärnorna kanske vi kunde nå grantopparna. Nu efteråt har jag tänkt på att det vilar lite jantelag över det uttrycket. Det säger ju egentligen att hur mycket du än kämpar för att nå dina mål, får du allt gott nöja dig med att bara komma halvvägs, om ens det. Andra gånger sade min mor, att om man pluggade för mycket kunde man bli förläst. Man kunde bli idiotförklarad och hamna på psyket. Likaså när jag redan som 10-12-åring började uttrycka att jag ville bli journalist och författare, talade hon om för mig att det blir bara idioter. Och så rabblade hon upp namn som August Strindberg och Hjalmar Branting. Idag vet jag att det är många inom den branschen som definitivt inte har några psykiska problem utan är som du och jag i allmänhet. Och vaddå psykiska problem? Är man en sämre människa för att man råkar bära en sjukdom? Jag köper inte det där längre. Men då jag var barn, fick jag smyga med mitt skrivande, jag fick leva ut min fantasi när ingen såg eller hörde.

Mina föräldrar skildes och efter några år började min mor prata om att leta upp en ny man i sitt liv. Hon hade några träffar med män varmed jag och min syster blev mycket förtjusta i en av dem, men han passade inte min mor. Istället letade hon upp en äldre man som var egen företagare, hade det gott ställt men som var - periodare. Han brukade supa huvudet av sig var tredje vecka. Han ville ha en relation med min mor, men ville inte ha med oss barn att göra.

Samtidigt som han kom in i bilden, bjöd min mor in en utländsk familj som hon träffat på genom jobbet. Familjen ifråga frågade om inte jag kunde få följa med som deras barnflicka då de hälsade på släkt i Frankrike. Jag var då 16 år. Jag hade känt avundsjuka på min syster som fått resa utomlands några gånger och jag kände mig stressad över att jag inte kunde prestera bättre i språkundervisningen i skolan. Jag nådde bra resultat i alla andra ämnen. Många av mina vänner fick åka på språkskolor utomlands under sommarloven och jag såg hur snabbt de förbättrade sig därefter, därför bad jag om att få göra detsamma. Men min mor sade nej. Hon hade hört, att ungarna bara söp huvudet av sig under de resorna. Språkstudierna var inte ett dugg seriösa menade hon. Jag hade bara seriösa tankar i mitt huvud då jag bad om den hjälpen. Därför blev jag mycket förvånad, när min mor gick med på att släppa iväg mig som barnflicka med den utländska familjen. Nu efteråt förstår jag vilket dåligt omdöme hon måste ha haft. Jag skulle själv aldrig någonsin släppa iväg mitt barn med en arabisk familj utomlands.

Resan slutade i katastrof. Visst har jag mycket starka fina minnen också, men tyvärr var mardrömmen större än drömmen. Men jag minns en fin middag hemma hos en arabisk familj, där kvinnorna stod i sina hucklen och lagade en nationalrätt från sitt hemland medan männen satt och tjabblade på på arabiska i vardagsrummet. Hur maten serverades i en enda stor skål med couscous i botten och en köttgryta över. Eftersom jag var svenska fick jag en sked att äta med, men alla övriga åt med sina kupade händer direkt ur den gemensamma stora skålen. Vi hade inget att dricka till maten och inga egna tallrikar. I grytan fanns det starka piri-piri som ännu inte kommit till Sverige. Jag minns hur jag lyckades bita i en sådan och hur starkt jag tyckte det var.

Mannen i familjen misshandlade frun inför arabisk publik. Alla vuxna stod i en halvcirkel och tittade på när jag kom in i rummet. När jag försökte ingripa, blev jag anklagad för att ha förstört mannens rykte i hela hans släkt. Ingen annan har att göra med det som sker inom ett äktenskap. Jag blev hårt utskälld hela den natten och när morgonen randades var jag ganska mör. Samtidigt hade jag fått halsfluss och hade hög feber, jag kunde knappt prata för att det skar så i halsen och jag hade ingen röst. Mannen jag åkte med höll mitt pass och mina pengar, jag befann mig i arabkvarter i en av Frankrikes städer en bra bit från svenska ambassaden i Paris. Mannen som skällde så på mig, låste in alla mina tillhörigheter i sin bil som bestraffning för det jag gjort. Jag hade lyckats bryta misshandeln precis då han var på väg att ge sin fru en dödande karatespark rakt mot näsbenet, mannen var nationell karatemästare i sitt hemland. Mannen ifråga var mycket arg på mig men vågade inte ge sig på mig rent fysiskt. Han visste ju att han skulle leverera mig hem till min mor.

En kusin till mannen ifråga erbjöd mig plötsligt i femsnåret på morgonen att jag kunde komma bort från situationen genom att följa med då han skulle skjutsa hem en syster med man. Jag tänkte inte längre än att jag skulle få en stund i lugn och ro. Jag var så trött. Men den färden slutade i katastrof. Mannen började slingra runt på smågator och började prata om sex. Jag började känna obehag. Jag kände mig utlämnad till mitt öde och jag visste inte hur jag skulle lyckas ta mig ur situationen. Han åkte ensmed en flod där han sade att män och kvinnor brukade åka ner till för att ha sex. Till slut stannade han bilen på en stor parkering och försökte trycka ner mitt ansikte mellan sina ben för att han ville att jag skulle suga av honom. Jag gjorde motvärn. Jag var 16 år gammal och oskuld, jag hade aldrig någonsin tidigare sett ett så stort manskön. Han blev mera tänd men lyssnade inte på mig när jag sade att jag inte ville. När jag bad honom att åka hem tillbaka. När jag försökte ta mig ur bilen höll han fast mig. Han kastade sig över mig och tvingade ner mig med fällt säte. Jag högg honom i musklerna och senorna som går mellan axel och hals och jag kände en tydlig blodsmak i munnen. Men han blev bara mera eggad av det. Han våldtog mig när jag inte längre hade krafter kvar att kämpa mig fri. Jag hade inte en chans.

Efteråt lyfte han ut mig ur bilen. Jag kunde inte gå själv. Jag hade en cremefärgad klänning på mig och den hade blodats ner. Han bar mig över parkeringen. Det visade sig att han parkerat på en stor parkering precis bakom deras lägenhetshus. När vi kom upp i bostaden, hade alla andra gått isäng. Han ställde in mig i en passage mellan vardagsrum och deras sovrum och där det fanns ett tvättfat. Jag grät och drog av mig klänningen för att tvätta bort blodet. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag var fast i situationen. Mina ombyteskläder var ännu inlåsta i bilen jag åkt dit med. När jag stod där i behå och trosor och lagt papper i min trosa för att stoppa blödningen, kom mannen in och kramade om mig bakifrån och sade "Good girl, good girl!". Därefter gick han in och lade sig för att sova. Jag stod förstenad kvar och såg mig själv i spegeln. Där i den stunden dog mina ögon. Jag ville inte leva, ville inte finnas. Jag kände mig äcklad och smutsig. Hur mycket jag än tvättade mig och klänningen, blev vi inte rena. Till slut fick jag dra på mig min blöta klänning och försöka lägga mig för att vila en stund på madrassen jag sov på på golvet.

Några timmar senare reste vi till Paris för ytterligare en veckas vistelse. Mannen jag reste med, satt hela vägen och sade "Jävla blonda svenska flicka!, "Jävla blonda svenska flicka!". Han misshandlade sin fru två gånger till då vi kommit till Paris. Jag och en yngre man bröt misshandeln båda gångerna. Vid ena tillfället tappade frun deras lilla 6 månaders bebis och deras 3-åring då han började sparka och slå på henne. Yogurt flög ut över väggar och över ett glasskåp med porslin. Kvinnan fick stora bulnader vid tinningen och bredvid ryggraden och som vi försökte kyla med ispåslag. Hon hade stora blånader på flera ställen på sin kropp. Mannen som misshandlade var karatemästare i sitt hemland. Han startade misshandelstillfällena med dåliga ursäkter om att kvinnan gjort fel fastän hon inte gjort det och han hotade alltid med, att om hon inte gjorde som han sade, skulle han skicka henne tillbaka till hemlandet och hävda att hon varit otrogen. Då skulle varken hans eller hennes släkt vilja ta sig an henne, hon skulle hamna på gatan som sköka.

När jag kom hem fick jag smyga med graviditetstest, jag var dörädd för att jag blivit med barn. Graviditetstesten var betydligt struligare då än nu. Då skulle man se resultatet i någon liten spegel vill jag minnas. Tack och lov hade jag inte blivit gravid.

Några år efter händelserna började man prata om aids. Jag blev orolig att jag kunde ha blivit smittad under våldtäkten. Jag hade då fått hjälp av några vänliga själar för att kunna få ett fungerande sexliv och jag var rädd för att ha smittat ner dem med denna hemska sjukdom. Mina två ungdomskärlekar som jag tyckte så mycket om och som var så fina människor. De var värda ett bättre öde än att få aids av mig. Jag vände mig därför till min vårdcentral för att göra ett test. Jag fick ett skriftligt svar hem och där det stod "Provet var positivt", undertecknat med läkarens namn. Benen under mig var på väg att vika sig under mig. Svaret i brevet kunde tolkas på två sätt och jag visste inte vad som var det rätta. Jag fick därför vända mig till vårdcentralen för att få svar. De sade, att läkaren menade att det var positivt att jag inte hade aids. Kunde han inte ha formulerat sig bättre?

Vad hände då när jag kom hem? Min mor var jättekär i den man som var periodare och hon var mer hemma hos honom än hemma hos oss barn. Hon brukade komma hem för att se till att huset stod kvar, hämta posten och kläder, men i övrigt bodde hon hos honom. De hade dyra vanor. Han ville gå ut och äta mycket på restaurang, festa och dansa och min mor följde honom på detta. Men hon hade inte ekonomi för dessa utsvävningar.

Några månader efter våldtäkten berättade jag för min syster vad som hänt i Frankrike. Hon lovade att inte berätta för någon. Men så en dag ca 1 månad därefter kom vi i gräl med min mor över att min mor inte var hos oss mer än hon var. Min syster skrek att "har du inte förstått att något hänt XX i Frankrike?". Jag hade lämnat köket och rusat till mitt rum för att gråta. Jag hörde hur det tystnade i köket. Därefter kom min mor upp till mitt rum. Hon gick som i slow-motion, pratade sakta och rörde sig sakta. Hon tog en palle och satte sig på den. Och så frågade hon vad som hänt mig i Frankrike. Hon satt tyst och väntade. Jag tvekade. Hon frågade igen. Och jag sade att jag blivit våldtagen.

Jag hann inte långt, förrän hon reste sig upp helt tyst, därefter tog hon pallen hon suttit på och slog den med kraft in i en garderob och skrek "Jävla hora, som hoppade isäng med den där araben!". Därefter rusade hon ut ur rummet, rafsade ihop sina saker och rusade ut på gatan och körde bort. Den där meningen, "Jävla hora, som hoppade isäng med den där araben!", upprepade hon i många år därefter varje gång hon ville trycka till mig. Hon kunde inte slå mig mer gul och blå än med de orden och det visste hon.

Det gick en tid. Vi hade hästarna ute vid fodervärdar varför jag inte kunde söka mig till dem för att få tröst och frist i tillvaron. Min mor kom hem alltmer sällan. Jag gick in i en andra relation efter våldtäkten, med min stora ungdomskärlek. Vid ett tillfälle åkte jag buss och gick en lång sträcka för kunna flytta vår ena häst till det stall där min andra häst stod. Min hjälm hade gått sönder och jag hade inte haft pengar att köpa någon ny för, så jag red utan hjälm de ca 1,5 milen som var mellan stallen. Hästarna såg ut att må jättebra, förutom att den häst jag flyttade på uppenbarligen hade gått från att vara helt trafiksäer till att bli rädd för långtradare under sin fodervärdstid, varför hon satte i sken parallellt med en långtradare som passerade oss precis när jag passerat över en väg och skulle rida upp henne för en avfart. Ett tag trodde jag då att hon skulle springa rakt in under långtradaren, jag vågade inte försöka styra ut henne med tygeln ifall hon skulle springa snett åt vänster istället för bort från faran. Men till slut kastade hon sig flämtande ner i ett dike och stannade, vi klarade oss. Jag sov över hos fodervärdsfamiljen för att jag och deras flicka skulle kunna hålla på med hästarna hela helgen. Vi tömkörde, red och pysslade. Det var en underbar helg.

Någon helg därefter hade jag och min mor ett häftigt gräl. Jag försökte få henne att vara mera hemma hos oss men hon ville inte. Hon ville vara med sin nye man. Jag försökte säga att vi behövde henne, men hon var inte mottaglig. Jag försökte säga henne att vi behövde pengar till mat, men det förstod hon inte heller. Jag hade fått svälja stoltheten och hade av en lärare letts till skolkuratorn som hade hjälpt mig till pengar ur en fond för flickor som hade det ekonomskt svårt samt en liten andel från soc, bara för att jag skulle kunna köpa mat till mig och min syster. Jag och min syster var magra. Min syster vägde som lägst 43 kg, jag 47. Båda som tidigare hade fått fina resultat i skolan, började prestera allt sämre. Min syster hade alltmer närmat sig en depression, hon stängde in sig på sitt rum och grät, det gick inte att få kontakt med henne. Min mor ville inte veta av att jag tog hjälp från annat håll för att hon inte fanns där för oss, utan hon flydde. Hon ansåg att jag förnedrat oss alla. Men jag insåg, att skulle vi barn överleva, måste jag svälja stoltheten.

Bara några dagar efter att jag varit hos våra hästar, kom jag hem från skolan. Min syster hade tagit in posten och lagt den på köksbordet. Ett brev var adresserat till mig varför jag rev upp det. Det var en postgiroutbetalning. På den stod det "Slaktvärde häst". Mina ben vek sig och jag hamnade i chock. Jag ville dö, inte finnas. Igen. Jag vet inte hur länge jag satt där, men jag återfick mitt medvetande av att min syster stod och slog mig gång på gång i ansiktet. Min mor hade i smyg skickat min fullt friska häst till slakt. Senare talade hon om för mig att hon gjort det som bestraffning för att jag "hoppat isäng med den där araben".

Vid det här laget började soc reagera. Det kom in anmälningar från grannar som berättade att jag och min syster levde ensamma i radhuset. Samtidigt larmade skolpersonal soc om att vi verkade fara allt sämre, att vi inte längre presterade som tidigare i skolan. Skolan såg till att jag fick behandling hos skolkuratorn för att bearbeta och orka igenom den process vi var mitt inne i. När jag var 17,5 år gammal talade skolkuratorn om för mig att soc inte längre kunde låta mig som minderårig bo ensam med min syster, de ville placera mig i ett fosterhem. Ett halvår innan jag skulle bli myndig. Jag bönade och bad om att min syster i så fall skulle få bli min förmyndare tills jag fyllde 18 men det gick inte soc med på. Soc kontaktade min mor för att försöka förhandla fram en lösning och få henne att ta ansvar. Min mor kontrade med att sälja radhuset och tvinga oss att flytta till en annan kommun. Långt senare har jag fått veta att min mor förtryckt sin ilska och gått och trott att det var jag som kontaktade soc. Hon tror inte att det var andra inblandade.

Min räddning var min stora ungdomskärlek. Mannen som jag alltid kommer att vara ett stort tack skyldig. Utan honom hade jag nog inte överlevt det jag utsattes för. Han var min räddande ängel. Han och hans mor gick in och erbjöd mig att få bo hos dem. Hans mor gav min mor en rungande utskällning för att hon svek oss barn. Samtidigt som min mor avvecklade radhuset och tvingade oss att flytta, flyttade jag först fem-sex mil till den hyresrätt min mor fixat i ett av den stadens värsta bostadsområden, fyllt av grava socialfall och missbruk, för att direkt dagarna därefter flytta samma strecka tillbaka och in hos min ungdomskärlek och hans familj. Den enda helgen jag bodde i hyresrätten, var det en tjej som trodde att hon kunde flyga från 3:e våningen. Hon dunsade i asfalten några meter från min ungdomskärlek och vi ungdomar stod ensamma utan vuxna runtomkring oss på vår balkong och såg när ambulanspersonal och brandmän försökte lyfta upp kvinnans sargade kropp på en bår. Det blev en chock för oss systrar, som ändå levt i en ganska skyddad värld när det kom till sånt. Vi levde i en utsatthet men var inte vana att se sådan misär.

Det underhåll min far fick betala till min mor kunde inte stoppas, de pengarna fortsatte min mor att använda till sitt festande med nye mannen. Men det dealades fram en deal mellan min ungdomskärleks mor och soc, som innebar att jag fick jobba av en del av mitt uppehälle i deras familjeföretag samtidigt som jag gick i gymnasiet. Soc skulle betala ut resterande del för mina kostnader i ersättning direkt till min ungdomskärleks mor. De gav mig en frist ifrån allt det hemska. En tid. Jag kommer aldrig att glömma det goda de gjorde för mig. Och jag är ytterst tacksam för att det fanns vuxna runtomkring i periferin, som förstod och gjorde en insats för mig. Hur hade det annars gått för mig?

Min ungdomskärlek? Ja, han finns ännu i min periferi. Vi lever varsina liv, men har viss kontakt.

Under stressbehandling långt senare, och då det konstaterats att min ägglossning avstannat, har det diskuterats huruvida det är våldtäkten vid 16 års ålder, som utlöst detta i min kropp. Det har nu också diskuterats om det är våldtäkten som orsakat den tumörsjukdom jag har. Det låter logiskt. Alla hormonerna måste ha hamnat totalt snett i min kropp både vid våldtäkten och vid den chock jag utsattes för då jag höll den där avräkningen för slaktvärde häst i min hand. Någonting dog inom mig och en hemsk sjukdom föddes kanske samtidigt i de ögonblicken. Men det kommer jag aldrig att få svar på. Det är bara mina egna misstankar, för det var efter dessa två händelser, som jag började bära symptom på min tumörsjukdom.

Den enda förälder som fanns nära mig svek, när jag som mest behövde henne. Men jag vet, att hon aldrig kommer att ta på sig någon skuld. Enligt henne ligger skulden helt på mig. Hon kan inte se, att jag just då var ett offer i situationerna. Hon kan inte se sin skuld, för hon avsaknar den förmågan. Hon kommer aldrig någonsin att kunna säga "Förlåt!". Jag förväntar mig inget.

Jag är så tacksam för att jag kan älska och känna empati. Utan dessa förmågor måste man gå runt genom livet som något av en levande död. Och jag vill inte vara död. Jag vill leva. Här och nu. Jag tror egentligen att jag bearbetat vädligt mycket av det som hänt i min ungdom, men ärren finns naturligtvis alltid kvar i min själ. Jag skulle ljuga om jag sade något annat och jag vill inte ljuga. Jag är evinnerligt trött på det hemlighetsmakeri som jag tvingats till, det ständiga förskjutandet av skuld.

Jag vill slå mig fri, kunna andas och känna en lättnad i bröstet. Jag har skyddat vissa personer tillräckligt länge nu. Jag vill kunna känna självrespekt och en värdighet i den jag är. Jag har varit med om ganska extraordinära händelser som påverkat mig, men jag är fortfarande ingen dålig kvinna eller människa. Jag vet att jag inte är ensam om att ha varit med om tragiska händelser i livet. Vi är flera. Kanske kan min berättelse hjälpa någon annan att förstå, att vi inte alltid styr över det som händer med oss. Att vi inte behöver vara dåliga för att vi bär händelser från det förflutna som vi skäms över eller har svårt att berätta. Alla har nog sitt bagage, men bagaget känns olika tungt. Det beror mycket på hur vi väljer att förhålla sig till det som hänt. Det jag har varit med om har övertygat mig redan för länge sedan, att vad jag än kommer att få vara med om i framtiden, kommer jag att klara det. 

Långt senare fick jag veta, att den kvinna jag rest med till Frankrike till slut hade lyckats polisanmäla sin man för misshandel. Han hamnade i fängelse och utvisades senare till sitt hemland. Hon och barnen blev kvar i Sverige. Vi har dock aldrig haft kontakt efter det som hände den sommaren då jag var 16.

Min berättelse skriver jag med mitt huvud buret i värdighet. Jag är stark. Och jag kan ännu vittna om det som hänt. Det finns flera människor runtomkring mig som också kan vittna om det som hänt. Människor som var där. I mitt liv. Människor som jag alltid kommer att känna en tacksamhet och stå i skuld till.

Jag kan se mig själv i spegeln såväl som se er läsare i ögonen. Men jag kan ännu få panik om någon försöker hålla fast mig eller frihetsberövar mig. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skriver under denna blogg anonymt för att kunna vittna om vad som hänt, utan att utsättas för repressalier. Några av er eventuella läsare vet vem jag är, men flertalet inte. Kanske skäms jag lite över mitt förflutna, som jag egentligen inte allti...

  Visst är det väl bra lustigt hur livet ändå kan bli? Jag minns en gång när jag och två väninnor i början av tonåren satt på en kulle och pratade om hur vi hoppades på att den första gången skulle bli. Jag minns hur vi pratade om vad vi trodde att...

    Det var lite om min bakgrund. Nu till vad som hänt därefter. Även om min publik kanske är liten, ställer jag mig nu ändå upp på scenen för att berätta en mardrömshistoria. Några av er som följer min berättelse, kommer inte att tro mig. Det ä...

Förhållandet stormade väldigt mycket då barnet var nyfött. Exmannen hade ju drivit igenom att jag skulle vara sjukskriven på heltid och att han därmed skulle kunna vara pappaledig varmed han kunde vara hemma på heltid. Det var inte bra för någon av o...

     När man genomgått en misshandel, är det svårt att få ihop delarna av sig själv. Man kan liknas vid bilden, att man ser vissa stenar, men man ser ingen given väg att gå för att på ett bra sätt börja ett nytt liv. Vissa av stenarna verkar ligg...