Det var lite om min bakgrund. Nu till vad som hänt därefter. Även om min publik kanske är liten, ställer jag mig nu ändå upp på scenen för att berätta en mardrömshistoria. Några av er som följer min berättelse, kommer inte att tro mig. Det är nog vanligt, när någon berättar om hur en psykopat fungerar och vad den gjort mot mig. Jag är van att inte bli trodd i min berättelse. Det kanske är lättare och mer bekvämt att tro att den som berättar lider av psykisk sjukdom än att se på de faktiska förhållandena. Det, tillsammans med de tama lagarna på området, gör att förövare går fria från skuld. De som utsätts för en psykopats agerande tenderar istället att bli de som döms av samhället, trots att de egentligen är oskyldiga. Det är lättare att sätta psykiska stämplar på den som utsatts än att med klara ögon se på och ringa in vad en psykopat och misshandlare kan ha gjort sig skyldig till. Psykopater är också mästare på att ljuga. De ljuger så bra att både de själva och alla andra tror de talar sanning. Det kallas mytomani.

Det mesta var och en ser, ses genom egna ögon och ifrån ett eget perspektiv. Även detta jag vittnar om är hur jag har upplevt situationen.

I följande blogginlägg kommer jag att berätta vad som mer gjorde att jag kunde hamna där jag gjorde, om misshandel, om hur det är att ha att göra med en psykopat, vad som hände vid socialkontoret, hur jag funnit styrka och hur jag tagit mig vidare.

Hur hemsk situationen än är när man är mitt inne i den, fortsätter på något sätt livet ändå. Parallellt med det hemska. Det är så man får kraften att orka kämpa. Och i allt elände man tvingas genomgå och när botten är nådd, kan det bara bli bättre.

Jag har många stenar i min ryggsäck. Vissa är inte så betungande längre, men de har format mig till den jag idag är. Jag vet inte om jag kan säga att jag är speciellt nöjd med den jag är. Jag skulle vilja vara gladare och mer lättad från bördor. Jag skulle vilja ha ett mer normalt liv än jag har. Men det liv jag har idag, är ganska ok - speciellt om man tittar i min backspegel. Jag har kommit en lång bit på väg mot min frigörelse och idag vågar jag berätta min historia. Hänt har hänt och det går inte att ändra, det börjar bli tid för att titta mot framtiden. Några kanske tänker, att denna tjej är ju fast i det förflutna. Så är det inte. Jag delar min berättelse för att kanske kunna hjälpa någon annan som har det svårt, kanske få några av er läsare att förstå, att det finns mycket liten hjälp att få då man lever i en misshandelsrelation och om man lyckas ta sig ur den. Det är ingen självklarhet att man kan bli fri. Det är inte självklart att man möts av en förståelse för det som sker. Men jag berättar också min historia utifrån frågeställningar om rättssäkerhet i dagens Sverige. 

Idag har jag ett fint barn vid min sida. Jag har några fina vänner som bryr sig om. Men jag har ännu inte lyckats återetablera mig i arbete och jag bär en tumörsjukdom. Det är svårt att stå så utanför samhället. Ändå tror jag att jag är ovanligt stark. Många skulle ha gått under för länge sedan, om de hade fått göra den resa jag har gjort.

Jag berättade i mitt tidigare inlägg "Kärlek, sex och marionettspel om hur hårt jag tog förlusten av min förste man. Jag berättade också hur jag försökte springa från sorgen genom att kasta mig in i intensivt arbete. Då levde jag i Stockholm. Jag hade klarat av mina akademiska studier och jag jobbade. Jag trodde att jag hade lagt grunden för en bra karriär och att jag äntligen skulle vara kvitt mitt förflutna. Men min flykt från min sorg gjorde mig till arbetsnarkoman. Jag jobbade alldeles för många timmar och jag hade ett alldeles för högt tempo, jag löste mina uppgifter allt snabbare. Och jag sov alldeles för få timmar. Sista halvåret jag jobbade, sov jag i genomsnitt 4 timmar per natt och övriga timmar på dygnet ägnade jag åt jobb och resor till och från jobbet. Jag hade inte längre tid för något privatliv eller socialt liv. Till slut blev jag sjuk. I februari 2000 rasade min värld samman, jag orkade inte längre hålla upp min mask för ansiktet. Jag föll. Djupt.

Ett år senare klev helt oväntat en man in på scenen. Han lovade guld och gröna skogar och han var intensivt uppvaktande. Han sade att han älskade mig och ville bilda familj med mig. Jag längtade efter barn. Då förstod jag inte, att han speglade mina önskningar och behov. Då i början, tyckte jag mig känna igen mig själv i honom, men långt senare förstod jag att det jag egentligen kände igen var hur han reflekterade mina behov. Men jag förstod inte det då. Vi gifte oss och jag blev gravid.

Jag var det perfekta "offret". Jag kom med kapital efter år av sparande och en lyckad lägenhetsförsäljning i Stockholm. Jag hade inga direkta släktband. Och jag flyttade till honom, till en ny stad långt ifrån mina gamla vänner. Och jag var sjuk, vilket gjorde att min omdömesförmåga tillfälligt var nedsatt. Pga min sjukdomsbild var det lätt att isolera mig.

Jag kommer nu att berätta hur våld i nära relationer brukar utvecklas:

Jag hade tidigare mött fina män och varit inne i sunda kärleksrelationer. Våld hade aldrig tidigare förekommit i min relation till någon annan man. För mig var nog min avsaknad av släktband, min sjukdom och min längtan efter barn som nog lade grunden till att jag hamnade i denna destruktiva relation. Och den höll på att kosta mig livet.

Det här är allt det jag upplevde i relation till denne man:

När jag blev gravid, förändrades min man. Han hade fått vissa vredesutbrott och svängde i humöret innan och han var ibland väldigt argumentationslysten, men det var dessförinnan på en nivå som jag ändå kunde hantera. Men när jag blev gravid hände något. Från att ha varit väldigt idealiserande och uppvaktande, såg han plötsligt allt i ett nattsvart mörker. Han levde med stark ångest att att jag skulle få missfall, att barnet skulle dö i min mage eller att det skulle födas gravt missbildat och handikappat. Jag mådde jättebra under graviditeten och jag kände en sådan oerhörd lycka att vänta mitt barn, men han klarade inte av att se mig lycklig. Han sade till min stora förvåning åt mig, att jag inte fick visa sådan lycka. Jag gick ut i affären och köpte de första barnkläderna och började "boa" och göra mig förberedd på att snart föda. Men han fick vredesutbrott när jag visade de första fina barnkläderna jag köpt. Han ville inte se. Han sade åt mig att jag inte fick handla något. Han kunde göra det om barnet föddes friskt. Om det inte föddes friskt ville han inte ha det. Och om jag absolut skulle handla något medan jag var gravid, fick jag gömma undan det, för han ville inte se.

När jag var ungefär halvvägs in i graviditeten inträffade det första fysiska våldet. Han misshandlade min hund. Hunden fick så allvarliga skador, att rehabilitering inte var möjlig. Hunden fick somna in. Där och då, vid den första misshandeln av hunden, var jag på väg att lämna min man för första gången. Han hotade mig med att om jag skulle gå, skulle han se till att plocka av mig barnet. Vem skulle tro på någon som var sjuk?

Vid ett tillfälle, gick allt överstyr. Jag hade varit på en utredning genom Försäkringskassan för att fastställa min arbetsförmåga. Då jag kom hem på kvällen, ville jag tillbringa en stund med mitt barn innan barnet skulle somna. Min man var rasande då jag kom hem och jag visste inte varför. Det urartade så till den grad, att då jag skulle lyfta barnet från pottan och upp till skötbordet och jag hade barnet i min famn, slog mannen ett knytnävsslag som närapå orsakade att barnet bröt nacken av sig. Jag förstår att slaget skulle ha träffat mig. I det ögonblicket och med det raseri jag såg i hans ansikte, trodde jag att vi den kvällen skulle bli ihjälslagna. Mitt barn började skärrat skrika av vad han såg i sin fars ansikte och det bröt faderns misshandel. Min man sprang iväg från badrummet och satte sig för att programmera. Chockad i slowmotion satte jag på mitt barn blöja och kläder och tog mig ut i hallen för att hänga på mig min handväska, därefter gick jag in i köket för att förbereda välling och lägga ner några blöjor och mat i en väska åt mitt barn. Därefter tänkte jag lämna bostaden. Men min man kom på att jag tänkte fly. Han blockerade utgången och trängde mig uppför trappan och in i sovrummet. Väl i sovrummet skrek jag:

"Ska jag behöva ringa polisen för att få dig att sluta?".

Jag vet inte varför, men det fick honom att vakna upp ur det han var på väg att göra. Han vände på klacken och rusade ner och i trappan skrek han

"i så fall ska jag ringa polisen först!"

Därmed hann jag barrikadera oss i sovrummet, med låst dörr och en byrå med teve på för dörren och jag kunde ringa 112 för att skärrat be om hjälp. Denna händelse och den gången jag blev våldtagen, är de gånger jag varit som allra mest rädd i mitt liv.

Polisen kom. Min man öppnade dörren för dem. Jag hörde honom sänka tonläget och prata lungt och sansat. Han sade till dem att jag var psykiskt sjuk och att jag hade fått ett hysteriskt utbrott. Han hade inte gjort något. Eftersom slaget inte träffat fanns inga blånader på min kropp. Hot om våld går inte att bestraffa, så länge det inte finns hållbara bevis som visar att den som misshandlar uttryckt att han ska döda en. Fallet skulle inte räcka till åtal, berättade poliserna. De upplyste mig att om jag skulle lämna bostaden med barnet, skulle fadern kunna anmäla mig för att ha rövat bort barnet från honom. Jag och mitt barn var fast. Vi hade ingen väg ut ur detta. 

Den natten sov mitt barn i ett barrikaderat sovrum. Jag och min kvarvarande hund kunde inte sova. Kl 6 på morgonen ringde jag till min mor för att be om hjälp. Jag visste verkligen inte hur jag skulle ta mig och mitt barn ut ur situationen.

Under denna turbulenta period uttryckte min man följande:

Men det räckte inte med det. Han utsatte mig för långa förhör och utfrågningar om vart jag varit, sagt och gjort. När jag varit ute och gått med hundarna och senare även med både hundar och mitt barn i barnvagnen, kunde han vara svart i ögonen då jag kom hem. Han sade:

"Man vet ju aldrig vilket århundrande som du tänker komma tillbaka på!".

Därefter följde långa förhör om vem jag träffat och vad jag gjort och vilken man jag varit tillsammans med. Förhören och utskällningarna varade som längst i ca 12-14 timmars pass och de började ofta med att han trängde mig uppför trappan och in i ett hörn där det också fanns ett snedtak på övervåningen. Om jag försökte ta mig ut ur hörnet, ibland med mitt barn i famnen som behövde mat och ny blöja, tog min man ett hotfullt steg emot mig, lutade sig över mig och höjde rösten, ibland höjde han handen. Eller också tvingade han mig in i duschkabinen i ett av badrummen där jag fick stå med mitt barn medan han var rasande. Ibland trängde han upp mig mot handfatet.

De få gånger vi hälsade på hos hans bekanta eller hans bekanta varit och hälsat på oss, följde alltid den pratbubbla som redovisas ovan, där han sade med svarta ögon:

"När du känner dig stark nog för det, vill jag prata med dig. Jag gör det för din skull..."

Därefter följde anklagelser om att jag varit otrevlig och oartig som pratat om fel saker eller pratat för mycket eller pratat för lite. Detta sade han till en kvinna som trimmats av en av sveriges äldsta affärssläkter på att uppföra sig mer än korrekt.

När man utsätts för sådana här uttalanden under lång tid blir man till slut hjärntvättad. Man förlorar sin självbild, sitt jag. Man vågar inte tro på sig själv längre. Man har inte självkänsla nog för att lämna förhållandet.

Den man jag levde med har ett IQ runt 130, dvs långt över medelsnittet. Han är mycket duktig i matematik och logik. Även om han kan vara mycket charmerande när han vill, har han brister i sin sociala förmåga. Han uttryckte under vårt förhållande, att han

"inte hade något behov av vänner, för de får bara hållhakar som de kan använda emot en."

Vad jag erfarit, har han mycket liten förmåga att älska, känna omtänksamhet och empati. Han närde ett behov av att få sätta sig på andra människor och det var de närstående bakom lykta dörrar som han kunde sätta sig på. Utåt sett är han välutbildad och har ett välbetalt jobb. Han presterar bra på jobbet men har ett överdrivet behov av att hävda sig om att han är en av de allra bästa på det han gör. Det grandiosa tänkandet om sig själv framkommer tydligt i det han säger och gör. Samtidigt är hans värld mycket svart-vit. Det framkommer bland annat i hur han beskyller andra människor och att han inte kan se fler perspektiv än antingen svart eller vitt. Det finns aldrig några gråzoner eller färgskalor i hans repertoar. Utöver detta ljuger han som en häst travar. Han ljuger så bra att det han säger låter trovärdigt. Tills man umgås lite mer med honom och man upptäcker att han uttrycker motstridiga budskap. Dessa personlighetsdrag är ganska typiska för psykopater eller personer med psykopatiska drag. Men psykopati räknas inte som en sjukdom utan som en personlighetsstörning. Ljugandet kallas som jag berättat tidigare för mytomani.

Han var otrolig på att kontrollera allt jag gjorde och sade. Han hade full kontroll över mina mail och mina aktiviteter på internet. Då jag satt vid datorn i hemmet, hände det från och till att det pluppade upp en vit ruta på min datorskärm där det stod:

"Jag ser allt du gör!"

På kvällen när min man kom hem, skrattade han och briljerade om det. Han hade kopplat upp sig via fjärrhjälp på min dator medan han var på jobbet.

Han hade ett förflutet med en annan kvinna. När han misstänkte att hon var otrogen, köpte han en liten svart bandspelare på Teknikmagasinet. Den bandspelaren hade han som en trofé i vårt hem under alla år. Man kunde koppla in den på telejacket och banda alla telefonsamtal. Det var på den tiden då man använde den gamla sortens kasettband.

Jag hade inte många att prata med, då vi levde mycket isolerat. Han tillät inte att jag behöll mina gamla vänner. Nu tänker du kanske, varför stod du inte upp för dig och gjorde precis tvärtom. Ja, du.... När man utsatts för ett antal rungande utskällningar och utfrågningar som varat i timmar efter att man haft kontakt med någon vän, drar man sig till slut för att ta kontakt med någon. Man vet vilka repressalier som väntar.

När vi levde ihop, kunde jag få en rungande utskällning för något som någon sagt åt mig per telefon, när min man suttit två rum bort från där samtalet utspelat sig i telefonen. En gång frågade jag honom hur han kunde veta vad någon sagt till mig i telefonen, varmed han ursinnigt snabbt förde över den röda tråden till något helt annat, där han beskyllde mig för något som inte var sant. Och så började en ny utskällning och en ny mardrömstur till hörnet på övervåningen.

Jag försökte stanna kvar i relationen så länge som möjligt av en enkel anledning. Mitt barn och lagen om gemensam vårdnad. Min man hade hotat att plocka av mig barnet om jag lämnade förhållandet. Även om vägen till att plocka av någon barnet kan vara ganska lång rent juridisk, visste jag att den dag jag skulle flytta, skulle min man genomdriva att barnet skulle bo växelvist hos oss båda. Den man som misshandlat oss hade lika stor rätt till barnet som jag, som varit misshandlad. Lagen om gemensam vårdnad förhindrar att en misshandlad och de barn som är inblandade kan ta sig ifrån den som misshandlar. Skulle den som misshandlats fly med barnen, kan h*n tilldömas fängelsestraff för att ha rövat bort barnet från den som misshandlar. Det hjälper varken barnen ifråga eller den som misshandlats. Den dag jag flyttade, skulle det innebära att mitt barn deltid skulle få vistas utan mitt beskydd hos en man som brast i humöret och som inte vårdat barnet mer än korta stunder under de första två åren. Mitt barn skulle hamna i en mycket utsatt position.

Till slut kommer man till en vändpunkt. Hade jag stannat kvar i relationen, hade jag gått under. Jag hade drunknat. Tillsammans med honom fanns ingen annan utväg än undergång. Han kunde inte förändra sig, han har sin personlighet. Det enda jag kunde förändra var mitt sätt att förhålla mig till det som hände och se till att jag kunde ta mig och mitt barn ur situationen. Jag gick till läkare och bad om hjälp. För att orka resa mig ur detta inferno, tackade jag ja till antidepressiv medicinering.

När jag beslutade att gå, var jag mycket psykiskt nedsatt. Jag orkade inte mycket. Mitt barn som då var 2 år gammalt, hade börjat gå emellan för att försvara mig mot min man, när min man fick utbrott. Det hade gått så långt som att jag övervägde att ta mitt liv. Det som fick mig att välja en annan utväg, var mitt barn och min hund. Jag kunde inte lämna dem ensamma kvar i händerna på detta monster. Men det visade sig, att den dag jag gick, var bara första steget på en lång, psykiskt tärande färd ut ur förhållandet.

Då började eftervåldet.

När jag var gravid, försvann många av mina symptom som jag annars bar av tumörsjukdomen. Jag mådde fysiskt mycket bättre än vad jag brukade göra. Visst, jag var sjuk, men jag var inställd på att efter förlossningen åtminstone kunna vårda mitt barn halvtid. 

En dag smusslade min man med något inne på kontoret. Det hörde till vanligheterna varför jag lärt mig att inte bry mig. Men efter ett tag kom han ut för att briljerande och med sitt grandiosa överjag berätta, att han pratat med min läkare och med försäkringskassan. Han hade drivit igenom hel sjukskrivning för mig efter barnets födelse så att han själv skulle kunna vara pappaledig. Den dagen stormade det därhemma, kan jag säga. Jag sade åt honom att jag inte gick med på att vara sjukskriven heltid under en period när jag inte behövde det. Jag var för frisk för det. Han uttryckte att han inte mådde bra och att han inte orkade jobba.

"I så fall ska du gå till läkaren och sjukskriva dig. Jag kan inte vara sjukskriven åt dig", sade jag.

Det var under en period då det varslades folk på hans arbetsplats och han var rädd för att en sjukskrivning skulle kunna orsaka att han förlorade jobbet. Jag försökte den dagen stå på mig. När jag sade, att jag tänkte ringa upp min läkare och försäkringskassan för att rätta till det han orsakat, blev han vansinnig. 

Stormen som följde slutade åter med verbalt våld och hot om fysiskt våld, i det berömda hörnet med snedtak på övervåningen. Min man hade rödflammigt ansikte och svarta ögon där han stod lutad över mig, där jag satt nedtryckt i hörnet, höggravid och inte långt från att föda vårt gemensamma barn. Jag var frihetsberövad och jag hade just genom min mans vältalighet uppfattats av andra såsom så psykiskt sjuk att jag enligt min man inte kunde föra min egen talan. Med sin briljerande hjärntvättning av andra fick han mig att framstå som omyndighetsförklarad trots att jag inte var det. Något hände inom mig i den stunden. Min kämparglöd väcktes. Jag tänkte fightas för mitt liv. Och mitt barns.

Det tog ytterligare två år innan jag kunde gå. Sista dagarna vi sov under samma tak, sov vi var för sig. När jag packade mina viktigaste tillhörigheter, sprang han runt och fotograferade allt vi hade, "utifall att jag skulle ta något av värde", som han uttryckte det. Det var patetiskt. Jag hade kommit in med kapital, han med mycket lite sparat. Jag hade pga min sjukdom låg inkomst medan han var höginkomsttagare. Det mesta av värde som vi hade i vårt hem, hade jag kommit med. Men det var rena vansinnigt det som hände. Han sprang bland annat och drog ut kökslådorna i köket för att fotografera Topp-it plastpåsar, påsklämmare och annat. Han rusade in i klädkammaren och kastade ner alla mina kläder på golvet och rev runt bland dem, "utifall att jag gömt något av värde". Han rusade in i en gammal chiffonjé som jag ägde, och drog ut alla smålådorna som han tömde uppochned "utifall att jag gömt något av värde". Han som sällan läste, skrek att jag skulle lämna hälften av mina böcker till honom.

"Men herregud, vad håller du på med?, svarade jag. "Jamen i så fall plockar jag ut de allra tråkigaste böckerna från mina akademiska studier, så kan du få behålla dem!", svarade jag.

Trumpet gav han sig i den frågan i alla fall. Redan då, när jag var på väg ut ur boet, insåg jag att jag börjat min frigörelseprocess. Den antidepressiva medicineringen fick mig att resa mig tillräckligt för att våga stå upp för mig själv på ett sätt som jag inte orkat dessförinnan, att jag vågade ta de första stegen ut ur relationen.

Då jag talade om för min man, att jag tänkte lämna honom, skrek han att han i så fall tänkte göra en anonym anmälan till Försäkringskassan om försäkringsbedrägeri.

"Jamen gör det då", sade jag. "Jag är ju så välutredd att det finns ju ingenting som kan ifrågasättas i det fallet. Du har inget att vinna på det.". Som en treåring rusade han in i kontoret och smällde igen dörren. Det var i slutet av januari 2007.

Jag flyttade till egen bostad i början av mars 2007. På sommaren samma år fick jag följande brev från Försäkringskassan. Huruvida det var min man som skickat in denna anmälan vet jag ej, men den inkom mycket lägligt i samband med det han uttalat. Han själv har vid senare tillfällen hävdat att det inte var han som gjort det. Jaha, i så fall var det väl någon granne då som tyckte att jag verkade för frisk. Det kunde ju kanske vara svårt för dem att förstå det liv jag hade, med sjukdomssymtom som flukturerade över tid, min oförmåga att begränsa mig i det jag gjorde och med den turbulens som fanns i familjelivet och som förhindrade mitt tillfrisknande. Lustigt nog inkom anmälan i en period då min dåvarande man ansåg mig vara alldeles för sjuk för att kunna vårda vårt barn.

Efter utredning frikändes jag av Försäkringskassan från anklagelserna om försäkringsbedrägeri. Ytterligare två muntliga anmälningar inkom till Försäkringskassan, men dessa lades ner eftersom jag just blivit utredd.

Under denna period, genomgick vi en skilsmässa med tillhörande långdragen bodelning. Under denna period förekom det en del skriftväxling mellan mig, min exman och vår bodelningsförrättare. I några av dessa mail skrev min exman följande:

Jaha. Då kommer vi lite till detta med motstridiga budskap. Han har ju återkommande hävdat att jag är för psykiskt sjuk för att kunna vårda vårt gemensamma barn. Men även följande budskap har min exman uttalat, båda med olika ändamål. I båda fallen handlar det om att ta bort blickarna från sig själv och förskjuta sin egen skuld till någon annan.

Vill i detta sammahang nämna, att jag genomgått gedigna psykologiska utredningar och frikänts även från både psykiska sjukdomar och psykiskt betungande personlighetsdrag såsom psykopati.  

Samtidigt med detta pågick en utdragen bodelning där exmannen ej ville sälja en gemensam bostad, som det var meningen att han skulle lösa ut mig från men istället plötsligt lämnade. Observera att han på detta sätt lade på mig en extra omkostnad om nästintill 5000 kronor/månad inklusive el och försäkring, samtidigt som han var väl medveten om att jag hade en månadsinkomst runt 10.000 kronor samt mitt nya boende att klara av. Jag redovisar därutöver lite ur den skriftväxling som förekom mellan oss under denna tid. 

Observera i nedanstående mail från exmannen hur han formulerar sig då han skriver "kan jag ta ställning till vilket försäljningspris jag kan acceptera. Här framkommer återigen hans grandiosa tänkande:

Bostaden stod tom i 20 månader innan jag lyckades få till en försäljning. Det finns inga lagar som skyddar en i sådana här fall. Så länge bodelning pågick gällde samägandelagen, som säger att alla ägare måste vara enhälligt överens om vad som skall hända med egendomen. Kort och gott, vill en sälja men inte den andra, går det inte att sälja. Och exmannen ville inte sälja. Naturligtvis för att han den vägen kunde fortsätta med eftervåldet. Genom att förhala bodelningen kunde han hålla inne med min egendom i gemensamt bo och genom att vägra sälja den gemensamt ägda bostaden, kunde han driva mig till ekonomisk konkurs. Han visade på alla sätt att han helt enkelt ville förgöra mig. 

I februari 2009 insåg jag att jag inte kunde låna mer pengar för att betala på denna tomma bostad. Jag fick riskera att hamna vid kronofogden genom att meddela min exman att jag inte längre kunde betala.

Under samma vår kom en del andra otrevliga mail från exmannen. Hur mycket som är tillrättalagt i återgivelsen från hans dialog med vårt barn är naturligtvis en fråga. Jag hade nämnt någon gång till barnet att jag och pappan bråkade om pengar och att när allt var över, skulle vi försöka åka till Legoland.

Lustigt nog, bokade min exman snabbt in en resa till Legoland med barnen direkt efter denna händelse. Liksom han snabbt åkte ut för att tälta med barnen när jag och barnet planerat det. Lite satiriskt skojade jag med mina vänner att jag kanske skulle prata med barnet om att resa till Disneyland i Paris, så kanske mitt barn skulle få en sådan resa av sin pappa.   

Under flera års tid levde jag med denna oerhört psykiska press, där jag inte visste vad exmannen skulle hitta på härnäst. På ett ganska sofistikerat sätt använde han sig av myndigheterna för att komma åt mig långt efter vårt uppbrott. Samtidigt fick jag ju ganska talande bevis genom dessa mail. Trodde jag.

Så till slut kom det jag befarade. Ett betalningsföreläggande från Kronofogden. Men det visade sig att min exman kommit på ett sätt att själv gå fri. Han hade ju en helt annan ekonomisk förutsättning än vad jag hade. Under några månader fortsatte han att förneka en försäljning samtidigt som han betalade in alla kostnader förknippade med vår gemensamt ägda bostad. Därefter ansökte han själv om betalningsföreläggande på mig - samtidigt som han var skyldig mig egendom i pågående bodelning. Han satte sig själv som handläggare för målet och beslutade att ta ut en ränta om 10 %. Det var vid tillfället något av en ockerränta.

Tre mål drev han till kronofogden och jag bestred med hänvisning till att han vägrade sälja bostaden och att han var skyldig mig pengar i pågående bodelning. I följande mail från exmannen till mig visar exmannen att han var fullt medveten om att han samtidigt var skyldig mig pengar i pågående bodelning:

Två av målen drev exmannen vidare till rättegång.

Framgången blev inte stor. Därför lade han ner det tredje målet redan på kronofogdenivå:

Det visade sig att samme domare som höll i vår bodelning tog sig an även kronofogdemålen. Han drev igenom en förlikning baserad på mitt förlikningsförslag som jag lämnat genom min advokat flera månader tidigare. Han drev också igenom att bostaden skulle säljas omedelbart. Innan fastighetsmäklare hade fått ut bostaden till försäljning och de nya ägarna tillträdde, förflöt dock ytterligare fem månader då jag blev skyldig att betala hälften av bostadens kostnader. Bostaden stod tom i 20 månader och kostade oss närmare 200.000 tillsammans, varav jag betalade hälften. Hela historien var en förlustaffär baserad på exmannens hemska utspel.

Jag har räknat fram, att utifrån vad jag hade med mig in i förhållandet tillsammans med advokatkostnader och dessa vansinneskostnader, kostade förhållandet med denne psykopat med högt IQ mig runt 8-900.000 kronor i skattade pengar exklusive de löpande levnadskostnaderna. Vinsten jag fick ut på försäljningen av den gemensamma bostaden åts upp av de skulder jag hade att avbetala efter denna historia och den skatt som utföll. Jag slutade på minus och med ett 12-årigt lån utan säkerhet som jag ännu sitter och avbetalar.

Men jag fick aldrig någon "prick" på mig vid kronofogden. Om någon dock ringer till kronofogdemyndigheten och frågar om jag finns i deras system, måste de upplysa att jag finns där men att jag ej blivit prickad.

Men vet ni vad???

 

Annica

31 december 2012 16:18

<3 <3 <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skriver under denna blogg anonymt för att kunna vittna om vad som hänt, utan att utsättas för repressalier. Några av er eventuella läsare vet vem jag är, men flertalet inte. Kanske skäms jag lite över mitt förflutna, som jag egentligen inte allti...

Jag berättar detta med mitt huvud buret i värdighet. Med ögon av kärlek riktade mot mig själv. Jag tänker: "Vad du har varit stark!". Ja, jag är stark. Och jag kan vittna om det som har hänt. Det finns personer i min omgivning som kan vittna om delar...

  Visst är det väl bra lustigt hur livet ändå kan bli? Jag minns en gång när jag och två väninnor i början av tonåren satt på en kulle och pratade om hur vi hoppades på att den första gången skulle bli. Jag minns hur vi pratade om vad vi trodde att...

Förhållandet stormade väldigt mycket då barnet var nyfött. Exmannen hade ju drivit igenom att jag skulle vara sjukskriven på heltid och att han därmed skulle kunna vara pappaledig varmed han kunde vara hemma på heltid. Det var inte bra för någon av o...

     När man genomgått en misshandel, är det svårt att få ihop delarna av sig själv. Man kan liknas vid bilden, att man ser vissa stenar, men man ser ingen given väg att gå för att på ett bra sätt börja ett nytt liv. Vissa av stenarna verkar ligg...