Förhållandet stormade väldigt mycket då barnet var nyfött. Exmannen hade ju drivit igenom att jag skulle vara sjukskriven på heltid och att han därmed skulle kunna vara pappaledig varmed han kunde vara hemma på heltid. Det var inte bra för någon av oss. Under denna tid satt han antingen och programmerade, såg på FBI Files på teven om hur massmördare åker dit för små små misstag de gör. Han var antingen i ett nattsvart mörker , i en manisk period där han ofta tappade det ekonomiska greppet om vad vi hade råd med och om jag försökte säga detta, följde en fas med aggressioner, som sedan återigen gick in i en mörk period.

Under denna period stängde han in sig och pratade intensiva telefonsamtal med sin exfru, som han hade ett barn med. Barnet hade kommit till genom otrohet varefter min exman senare hade adopterat det i samband med att vi sammanflyttat. Kommer ni ihåg att jag berättade för er om den svarta bandspelaren som min man köpt på Teknikmagasinet för att kunna banda telefonsamtal med? Den använde han mot sin första fru. Han lyckades enligt egen utsago banda ett samtal, där hon sade till sin älskare, att hon börjat misstänka att barnet var hans.

Detta innebär att mitt barn och hans första barn, egentligen inte är biologiskt släkt med varandra. När vi fick barn, ville exfrun att de skulle berätta för deras barn, att min man inte var den biologiska pappan. Detta för att de två barnens faktiska relationer skulle bli rätt från början. De var syskon på ett sätt men ändå inte. Det var detta som avhandlades i dessa intensiva diskussioner, men det ville inte min man berätta för mig. Jag antar att han i situationen var oerhört rädd för att hans adopterade barn skulle ta avstånd från honom. Han var också oerhört rädd för att det skulle komma ut till allmänheten vad som hänt. Jag fick veta av hans exfru långt senare vad samtalen handlat om. Men innan dess började jag naturligtvis undra vad som hände varför jag försökte få honom att berätta. Jag minns detta tillfälle så väl. Han stod och lutade sig mot vår bänk i köket och hans ögon var totalt svarta. Jag stod mitt på köksgolvet med vårt nyfödde barn i famnen. Min man började plötsligt skrika. Han skrek, att han skulle komma att få ångra det han tänkte berätta för mig. Hans ögon blev svarta av hat och han skrek:

”Jag hatar X. Jag vill se henne död. Jag funderar på det perfekta brottet!”

Mina knän höll på att vika sig där jag stod. Han sade allt i presens. Inom mig snabbspolade sekvenser då jag med obehag gång på gång sett intensiteten och fokuset i hans ögon då han sett på FBI Files. När han såg på de filmerna kunde han inte bryta, han ville absolut inte bli störd. Han var totalt fast i det som berättades. Jag insåg där jag stod mitt på köksgolvet, att jag hade en mycket sjuk och farlig man framför mig. En man som skulle kunna skada både oss och andra. Jag hade fått barn med en potentiell mördare.

Vid andra tillfällen kunde han i sina svarta faser uttrycka, att han önskade att exfruns flygplan skulle störta då hon var på tjänsteresa. Jag försökte då lugnt prata med honom och fråga om han insåg vad det skulle innebära. Han ville bara att hon skulle dö, svarade han. Jag frågade om han insåg, vilken tragedi det skulle vara? Att om hon dog, skulle hans barn bli utan mor och många fler skulle också dö och bli skadade. Han sket i det, sade han. Bara hon dog.

Det som utspelade sig i köket den dagen, inträffade precis dagen innan jag skulle på tvåmånaderskontroll efter min sons födelse. En son som jag kände en sådan glädje över. Då jag kom in med min son till denna kontroll, frågade barnmorskan hur jag mådde. Jag kunde inte hålla masken längre, jag berättade att jag mådde bra. Jag sov bra, var under graviditeten för första gången på många år befriad från värk och jag kände mig piggare än på många år. Men jag bröt samtidigt ihop i förtvivlad gråt och berättade vad som utspelade sig i vårt hem. Jag hade ju mått så bra under hela tiden jag var gravid, jag var ju så lycklig över det barn jag väntade. Men jag var också så olycklig över att min man mådde så dåligt och hur det påverkade oss alla. Det är lustigt att lycka och olycka kan gå så hand i hand.

Redan under graviditeten hade jag flaggat för att min man inte mådde bra men det hade skämtats bort av barnmorskan med att det var nog mina graviditetshormoner som spökade. Hon menade att det förmodligen var jag som skiftade i humöret när jag var gravid och därmed orsakade att han inte orkade med mig. Vår barnmorska förstod inte att han behövde fångas upp, jag fick ingen hjälp åt honom.

Men vid tvåmånaderskontrollen när allt brast för mig, blev jag äntligen slussad till en läkare. Jag fick återigen förtvivlat berätta vad som hände i vårt hem för denne läkare och en läkarkandidat. Läkaren lyssnade på min berättelse och hon lät mig få den tid jag behövde. Därefter förklarade hon för mig, att min man förmodligen befann sig precis på gränslandet mellan neuros och psykos. Hon präntade in i mitt minne, att alltid tänka mig för. Tänka mig för så att jag inte retade honom på något sätt, inte triggade igång något. Hur lätt är det med en man som hela tiden letar fel hos andra för att kunna starta sina bråk? Som skiftar mellan nattsvart mörker, mani och aggression? Och hur mycket skulle jag orka hantera? Jag är människa såsom alla andra, när skulle jag få stå upp för mig och säga ifrån? Hur mycket skulle jag behöva förlora av mig själv för att inte riskera våra liv? Hela situationen var fel. Jag och barnen förtjänade bättre. Läkaren sade, att om min man blev ytterligare triggad, fanns en risk att han skulle slå över i psykos och då skulle både jag och barnen kunna komma till allvarlig skada. Hon sade åt mig att i den situation vi precis befann oss, kunde jag inte lämna honom, för det skulle kunna kosta oss livet. Jag måste bida tiden och planera mitt uppbrott noga, vara beredd att fly om jag måste. Hon förklarade för mig hur jag skulle göra. Hur jag skulle försöka packa en väska i smyg och som jag skulle kunna gömma någonstans eller lämna till någon annan, utanför hemmet. Hon pratade om hur viktigt det var att jag tänkte på att försöka få med mitt leg och alltid bära en mobil som jag kunde ringa efter hjälp från. Hon skrev ut p-piller åt mig för att jag skulle kunna skydda mig så att jag inte skulle bli gravid igen. Ytterligare ett barn skulle inte hjälpa oss ur situationen, sade hon.

Läkaren förklarade också att jag måste gå till min husläkare för att bli deltids friskskriven. Genom att friskskriva mig deltid, skulle jag "osynligt" tvinga tillbaka min man in i deltids arbete, vilket skulle kunna ge honom en verklighetsförankring som gjorde att han inte hamnade i psykos.

Jag gjorde som hon sade. Jag friskskrevs deltid och blev mammaledig deltid. Min man fick börja jobba igen. Men då kom en ny tur som jag inte räknat med. Bakom min rygg argumenterade han återigen med försäkringskassan. Men denna gång åt totalt motsatta hållet än tidigare. Normalt sett beräknas ju heltids sjukskrivning motsvara åtta timmars arbete och så räknas det också då man är mamma- eller pappaledig. Han argumenterade igenom att mammaskap skall räknas på 24 timmar. Om jag var friskskriven halvtid menade han att det motsvarade hälften av de 24 timmar jag var mamma och därmed skulle han kunna jobba heltid 8 timmar om dagen. Han pratade med både med min personlige handläggare, chefen över denna och chefen över chefen för att driva igenom detta, och till slut gav de upp. Försäkringskassan gick med på att jag skulle kunna vårda barnet 12 timmar om dagen vid halv sjukskrivning och att min man kunde jobba 8 timmar av dessa 12.

Hur lagar och paragrafer än kan tolkas, gick vårt ärende igenom utifrån hans premisser och krav. Det hör till, att en psykopat är oerhört verbal och duktig på att manipulera sin omgivning, de har en osedvanlig förmåga att driva igenom sina krav och idéer. Efteråt kan man stå förvirrat och förundra hur han gjorde. Det hör till. Man lever alltid i en slags förvirring när man utsätts för sådana här turer. Till slut vet man inte vad som är rätt och fel längre, det finns inte bara en röd tråd som kan skapa trygghet och stabilitet i tillvaron utan en psykopat spinner på ett ögonblick ett helt gäng röda trådar som de kastar en fram och tillbaka i. Med tanke på hur nyckfull han vid tillfället var och den utsatthet vi levde mitt inne i, vågade jag inte göra något åt situationen. Jag kom fram till att det viktigaste var att han kom tillbaka in i jobb, så att han därigenom kunde få den verklighetförankring som kanske skulle hålla honom borta från att hamna i psykos. Det var också viktigt att jag och vårt barn kunde få lite lugn och ro några timmar varje dag. Vi behövde en andhämtning.

I och med att min man började jobba igen, minskade hans nycker. Hans faser av nattsvart mörker, maniskt betende och ekonomisk promiskuösitet och aggressioner dämpades en aning, även om aggressionerna och det nattsvarta mörkret alltid fanns närvarande i våra liv. De timmar jag och barnet och hundarna var för oss själva i vårt hem, var nog mycket av min räddning. Det var då jag kunde andas utan att vara rädd för att krossa äggskal där jag smög fram i vår faktiska tillvaro. Jag bidade tiden och letade en väg ut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skriver under denna blogg anonymt för att kunna vittna om vad som hänt, utan att utsättas för repressalier. Några av er eventuella läsare vet vem jag är, men flertalet inte. Kanske skäms jag lite över mitt förflutna, som jag egentligen inte allti...

Jag berättar detta med mitt huvud buret i värdighet. Med ögon av kärlek riktade mot mig själv. Jag tänker: "Vad du har varit stark!". Ja, jag är stark. Och jag kan vittna om det som har hänt. Det finns personer i min omgivning som kan vittna om delar...

  Visst är det väl bra lustigt hur livet ändå kan bli? Jag minns en gång när jag och två väninnor i början av tonåren satt på en kulle och pratade om hur vi hoppades på att den första gången skulle bli. Jag minns hur vi pratade om vad vi trodde att...

    Det var lite om min bakgrund. Nu till vad som hänt därefter. Även om min publik kanske är liten, ställer jag mig nu ändå upp på scenen för att berätta en mardrömshistoria. Några av er som följer min berättelse, kommer inte att tro mig. Det ä...

     När man genomgått en misshandel, är det svårt att få ihop delarna av sig själv. Man kan liknas vid bilden, att man ser vissa stenar, men man ser ingen given väg att gå för att på ett bra sätt börja ett nytt liv. Vissa av stenarna verkar ligg...