Visst är det väl bra lustigt hur livet ändå kan bli? Jag minns en gång när jag och två väninnor i början av tonåren satt på en kulle och pratade om hur vi hoppades på att den första gången skulle bli. Jag minns hur vi pratade om vad vi trodde att vi skulle få möta i kärleken. Jag tror att de flesta tonårstjejer har alltför höga förväntningar på den första gången liksom den bild vi hade på vad kärlek var - och jag var inget undantag. Jag menar inte att man skall sänka sina förväntningar. Att få uppleva sann kärlek är något helt fantastiskt. Det går inte att beskriva med ord. Men tänk så annorlunda det blev för mig än de förväntningar jag hade.

Trots den våldtäkt jag utsattes för i min ungdom, hade jag turen att möta två unga män som väckte min kärlek.

Men mellan dessa unga män fick jag också hjälp av en äldre man att komma över min rädsla för sex, något som läkte mig väldigt mycket. Jag bad honom att lära mig allt han kunde om sex för att jag ville ta makten över min rädsla, ta makten över mitt eget sexliv. Jag ville inte vara ett offer och jag hade ett problem att lösa. Han var 32 och jag var 17 och han var verkligen en sexuell guru.   Jag kan fortfarande le vid tanken på att jag fick lära mig av en av av de allra bäste. Vårt förhållande varade under några veckor ungefär ett år efter våldtäkten. Mellan mina förhållanden kom han dock till mig igen under några års tid tills han gick in i en fast relation och flyttade långt bort. Han var viktig, då han gav mig pusselbitar till mig själv. Han lärde mig skilja på sex och kärlek. Det som utspelade sig mellan oss, var pur sex med en närvarokänsla och starkt förtroende mellan oss. Vi älskade med varandra med hjärtat, men utan att blanda in kärlek. Han lärde mig känna in hur han som motpart reagerade och vad han njöt av, hur jag kunde förlänga hans njutning och hur han kunde förlänga min. Han lärde mig, att sex kunde vara njutningsfullt och vackert.

Min stora ungdomskärlek fick därefter en stor plats i mitt hjärta. Det vi fick förmånen att uppleva, var något mycket speciellt. Det var himlastormande förälskelse och kärlek, sådan man kanske bara får uppleva en eller två gånger i sitt liv. En sådan kärlek där varje litet ögonkast eller beröring nuddar något på djupet av en själv, när varje ord som sägs eller skrivs väcker en himlastormande känsla. Har man en gång varit där, glömmer man det aldrig. Men tid och avstånd kom emellan - han blev till min stora sorg förälskad i en annan. Han var en sådan man som jag gärna hade levt ett helt liv med men nu blev det inte så. Vi har dock fortfarande viss kontakt och det är jag tacksam för. Det är en man jag bryr mig mycket om och vill det allra bästa. 

Jag träffade till slut en annan man. Jag kom ihåg hur han imponerade på mig. Han var väldigt tystlåten och försiktig och tog normalt sett inte så stor plats i sällskap, men på något sätt hade han en obeskrivlig medfödd dignitet, trots sin ringa ålder. När någon vände en fråga till honom, tystnade ofta alla andra för att lyssna på honom. Han hade stil och han skröt inte på något sätt. Det tyckte jag om. Vi hade känt varandra i några år, då vi blev ett par. Med honom upplevde jag några ljusa år. Men där fanns också vissa svårigheter.

Jag höll ihop med mannen i 2 år innan jag fick veta hans familjs bakgrund. Det visade sig att han kom från en av Sveriges äldsta affärssläkter med mycket traditioner och seder. En del barn i den släkten blev tillsagda vad de skulle utbilda sig till, det styrdes av vad som behövdes i släkten, för deras affärers skull. De hade regler för hur man åt, skålade, klädde sig, gick, stod och satt samt vilka man skulle umgås med. Jag fick göra en klassresa från bondesamhälle och den situation jag befunnit mig i och rakt in i denna familj och släkt. Jag tyckte att jag hade ett hyfsat manér redan innan, men nu fick jag verkligen trimmas på att uppföra mig rätt. Kraven på oss var många. Samtidigt hade vi i början tid att umgås med flera grupper av olika vänner som jag tyckte mycket om. Vi hade många bra människor runtomkring oss både inom släkten och bland vännerna. Livet flöt på och vi upplevde mycket tillsammans, gjorde mycket. Vi växte och växte ihop.

Mannens mamma kunde dock aldrig acceptera mig till fullo. Hon hade gift sig in i den rika affärssläkten och skilt sig ut ur den och långt tillbaka i hennes egna släktled fanns det blått blod. Men hon levde ännu högt på sin tidigare gifta status. När hon skilde sig, drev hon tydligen igenom att min svärfar skulle betala underhåll till henne och han gick med på det under förutsättning att hon inte gifte om sig eller blev sambo med någon. Därför valde hon att leva själv. Hon hade kanske inte råd med annat, vad vet jag. Jag hade en god relation redan från början med min svärfar, svärfarfar och många andra på svärfaderns sida. Min svärfarfar tyckte jag speciellt mycket om, vi hade otroligt många givande pratstunder med varandra och vi kom varandra nära. Likaså fadern, fastrar och farbröder till min man och alla de personer som stod runt dem.

Svärmor var dock svår. Hon försökte de första åren fostra om mig så att jag skulle passa in enligt hennes mått. Men så lugnade hon sig och jag trodde att jag blivit accepterad. Hon började nästan fjäska för mig. Hon knorrade en del när jag valde att börja studera på akademisk nivå och menade att det vore mer lämpligt att jag fortsatte jobba, så att jag kunde köpa en dyr villa åt min man. Jag förstod inte resonemanget, med tanke på att han redan var miljonär, vilket inte jag var. Vi hade båda valt att skriva ett särboavtal och allt var reglerat och jag skulle aldrig ha kommit på tanken att försöka komma åt hans pengar. Vi hade separata ekonomier inom förhållandet och jag betalade mitt uppehälle under studierna med studielån, varför han inte belastades. Men ändå tyckte hon att jag som hade minst kapital och ville skapa mig och oss en bättre framtid genom att utbilda mig, skulle lägga ut några miljoner på en villa åt oss? Det skulle jag inte ha haft råd med.

Jag minns att vi med vänner satt och pratade ibland om alla rubriker i kvällstidningarna om hur vanligt det var med otrohet. Och jag minns att jag sade, att om någon av oss skulle vara otrogen så skulle det nog vara jag. På något sätt tog jag på mig en skuld i förväg, trots att jag inte hade varit otrogen. Jag hade frestats en gång men det var allt. Jag tänkte mer på att jag var mer känslomänniska än vad han var. Men egentligen dolde jag för omvärlden hur situationen egentligen var. Om hur mannen ifråga hade haft en relation med en kvinna innan vi blev ihop och att han varit mycket kär i henne. Om hur han en dag då vi varit ett par i ca 2 år, kom hem från jobbet och berättade, att hon hade ringt och att han genast måste åka för att träffa henne. Han kom senare hem ännu mera likblek i ansiktet för att berätta att hon väntade hans barn.   Jag minns hur luften gick ur mig och hur jag vacklade bakåt för att sätta mig rakt på vår hallbyrå. Jag förstod inte när han hade haft tid att träffa henne och jag hade ingen aning om att de hade fortsatt att träffas även under de två år vi hållit ihop. Vi levde tillsammans och vi jobbade i husen precis bredvid varandra. Det gjorde så ont att få veta. Han sade, att om hon väntade hans barn, måste han ta sitt ansvar. Han var på väg att bryta upp från mig för att leva med henne. 

Veckorna gick i oro och ångest. Plötsligt hörde hon av sig igen. Hon hade plötsligt fått missfall. Vi separerade aldrig utan lade locket på. Vi pratade aldrig ut om det som hänt och jag vet ännu inte om han fortsatte att träffa henne även efter denna händelse. Utåt sett såg vi nog ut som det perfekta paret, och jag försköt det som hänt. Jag ville nog inte veta hur det var. Jag ville inte förlora honom. Han var mer stelbent. Han hade ett pokerface och det var svårt att ibland utläsa hans känslor. Han hade svårt för att prata om känslor. Jag antog att det förmodligen härrörde från den uppväxt han hade haft och lät det vara med det.

Då vi varit ett par i 8 år beslutade vi att gifta oss. Jag trodde att det skulle tas emot med glädje i släkten men så blev inte fallet. Svärmor blev ursinnig när vi berättade och satte sig på tvären totalt. Hon vräkte ur sig att jag bara varit hans träningsobjekt. Jag ställde mig upp till mötes med henne och frågade vad hon menade med det. Jag skrek att jag älskade honom. Mannen ifråga satte för händerna för sina öron och ögon, han stängde av mitt i konflikten. Svärmor skrek att jag aldrig skulle kunna bli som dem, jag kunde inte bli en av dem, jag var inte tillräckligt fin. Och hon rackade ner på mig pga min bakgrund. Det slutade med att jag ursinnig med mullrande röst bad min svärmor att lämna vår bostad, vilket hon mycket harmset gjorde. Men hon var på min man varje dag därefter då han var på jobbet. Hon försökte övertala honom att avboka det vi planerat. Han och vi fick aldrig vara ifred och det påverkade oss. Hon var som besatt i att förgöra vår relation. Vi, som normalt sett aldrig grälade, hamnade plötsligt i gräl med varandra. Det var fruktansvärt. Han var min bästa vän och vi stod varandra nära, jag älskade honom. Men vi kunde plötsligt inte mötas. Det stormade i vårt liv.

En dag i slutet av vårt förhållande hade jag fått slut på mina rikskuponger varför han erbjöd att jag kunde få ta några ur hans plånbok. Han hade just varit på en Helsingforsresa genom jobbet. Då jag öppnade hans plånbok för att ta fram rikskupongerna, hittade jag en kondom. Jag frågade varför han hade en kondom i plånboken och han svarade att det var för vår skull. Jag åt p-piller sedan flera år och vi hade inte behov av några kondomer. Han skruvade på sig. Jag frågade om han återigen var otrogen och han skruvade ännu mera på sig. Det kändes som om mitt hjärta brast i två delar och som om delar av mitt förtroende för honom blåstes bort. Något viktigt gick förlorat just där och då. Något som inte skulle gå att reparera. Han hade uppenbart varit med någon annan. Igen. Och han gav ingen rimlig förklaring varför. 

Då jag stod och sade mitt ja, visste jag med sorg i hjärtat att vi inte skulle klara förhållandet. Jag hade redan givit upp. Han kunde inte markera gränser gentemot svärmodern. Hade vi fått tid för oss själva hade vi nog klarat det, men nu var hon en mycket nyckfull bricka i spelet. Hon ansåg att inte bara jag var fel, utan också allt vi gjorde och allt vi hade skapat i våra liv. Han var otrogen och jag visste inte vem han träffade eller varför. Jag ville veta vad det var han saknade i vårt förhållande som gjorde att han sökte sig till någon annan. Han slöt sig som en mussla när jag ville prata om det. Han kunde inte prata om det. Ibland hade tanken föresvävat mig, att han kanske var dolt bisexuell och att han inte kunde komma ut med det på grund av det tryck han hade på sig från sin släkt. Samtidigt visste jag om den kvinna han varit så kär i då vi blev ett par, jag visste att han hade haft sex med henne. Jag hade inga direkta bevis på att han skulle vara bisexuell, det var bara en känsla som ibland infann sig då vi var på fest med hans gamla killkompisar närvarande. 

Genom att fullfölja bröllopet köpte vi dock varandra tid att reda ut situationen på ett bättre sätt. Men under det år som följde med alla dessa konflikter med svärmodern som aldrig ville lämna oss ifred, insåg jag att priset var för högt. Det fanns inte längre någon värdighet kvar i det sätt vi tvingades agera, jag ville inte sänka mig till den nivå jag tvingades till och det ville inte heller min man. Båda var lika förtvivlade.

När min man började sällskapa med mig, sade att han föll för mig för att jag var så mentalt stark. Han sade, att jag besatt en styrka han aldrig hade haft och det beundrade han. Under vårt förhållande förstod jag alltmer vad han menade. Trots att han hade en värdighet och dignitet med sig i sin personlighet och trots att jag såg honom som mycket stark, pålitlig och en man att lyssna till, vågade han inte göra uppror mot alla de regler som fanns inom släkten, han vågade inte gå sin egen väg. Han vågade inte välja något utifrån vad hans hjärta sade till honom, utifrån vad han själv egentligen ville. Trots den otroligt fina person han var på många sätt, var han något av en marionettdocka. Det var en sorg att se hans mentala fängelse och inte kunna hjälpa honom ut. Förmodligen såg hans mor, att jag försökte hjälpa honom att fly en del av alla dessa tvång och hon ville stoppa mig. Jag ville ge honom kraften att välja sin egen väg och stå upp för sig själv utan att förlora det han hade.   

Jag hade gjorts om för att passa i denna familjen, men jag hade samtidigt tappat delar av min själ. Jag hade inte bara gjort en klassresa utan också levt ett helt annat liv under många år. Jag var inte längre den unga kvinna som gick in i förhållandet, men jag var inte heller till fullo en av dem. Jag upplevde en identitetskris. Jag hade inget att falla tillbaka på och jag såg samtidigt inte heller någon framtid varken med eller utan honom. HAN tog så stor plats i mitt liv, han var en del av mig. Men jag kunde inte acceptera att bli kallad för de glåpord svärmodern vräkte ur sig, jag kunde inte acceptera att hon ständigt låg emellan oss.

Jag insåg, att han var ett träd med stort rotsystem och liten krona och som fick saven att rinna sakta, medan jag var ett träd med litet rotsystem och stor krona. Jag hade inte någon släkt som talade om för mig hur jag skulle göra och vara, jag kom ensam in i denna familj. Trots min tidigare situation, hade jag kämpat mig till en akademisk utbildning då jag ville resa mig från den situation jag befunnit mig i. Han var bunden av vad familjen fostrat honom till. Vi båda var klippor som tuktats av vatten, vi var båda formade av vårt öde. Min livsstig hade varit krokig och ibland hade jag stått i valet vilken väg jag bäst skulle kunna ta mig vidare på. Ibland hade jag fått fly för att komma undan, ibland hade jag bett om värn, en period var någon vinden under mina vingar. Min drivkraft att överleva var stark. Hans livsväg var rak. Han hade alltid haft fast mark under fötterna. Han hade aldrig behövt kämpa för sitt liv. Trots det var vi båda trasiga. På olika sätt, men lik förbannat - trasiga. Utåt sett såg vi kanske ut att vara lyckliga och må bra, men under ytan fanns så mycket mer. Vi båda var på väg att drunkna.

Dessa bråk var förvirrande och tärande, jag fick omvärdera helt vem jag var och vad jag var värd, vad som var viktigt för mig. Sista julen reste vi utomlands för att få distans till svärmodern och tid att reparera de skador som uppkommit. Han var vresig och inte alls sig lik, det kändes som att kasta pengarna i sjön. Han var mycket föraktfull mot alla kvinnor han mötte och såg och han kommenterade väldigt mycket hur hemska de såg ut. En dag när vi var på stranden var det en kvinna som skrevade lite för mycket med benen där hon låg och solade. Jag var så trött på att höra allt hans gnäll och att han inte gjorde något för att försöka göra det bra mellan oss, han var inte beredd att förändras eller möta mig halvvägs. Han kunde inte. Han var inte stark nog för det.

Vi gick ut på en pir innan siestan för att prata, när han började skälla om alla kvinnors fula hängbröst. Något brast inom mig. Jag var så trött på att höra hans gnäll. Jag, som är en otroligt lugn och snäll tjej, skällde för första och enda gången ut honom:

"Du bara klagar på oss kvinnor. Men du själv då? Du har ju för sjutton fått hängpung!" skrek jag för att bryta hans negativa spiral.

Jag menade inte det jag sade, men vad skulle jag ta till för att få stopp på honom? Han var på väg att förstöra hela vår semester i solen, han hade inte fokus på oss utan tog ut sin frustration på allt runtomkring. Det tog skruv. Han blev vit i ansiktet och tog tag i räcket bredvid honom och stod och kippade efter luft. Musten gick ur honom.

Efter det, klagade han bara en enda gång till på oss kvinnor. Det var långt senare, då han sade att det vore lagom att leva med en man nästa gång, för kvinnor förstod han sig ju inte på. Hur många män har inte uttryckt något liknande? Vi kvinnor är kanske knepiga. Men det kan ni män också vara. Så jag svarade: "Jamen, välj en man nästa gång, då!" Därmed var det för mig slutdiskuterat.

Jag kom fram till att jag inte ville leva det livet, jag kunde inte acceptera att denna svärmoder hela tiden försökte sätta sig på mig och att den man jag älskade inte kunde sätta ner foten mot henne och säga ifrån. Blod flöt tjockare än det kärleksvatten som fanns mellan oss. Jag har aldrig varit prestigefull så den materiella standard och det liv vi förde, var inte viktig. Inte viktigare än min själ, som höll på att förtvina. Jag kunde inte acceptera att gång på gång bli bedragen av den man jag älskade. Jag kände mig lurad.

Precis på ettårsdagen efter det att vi gift oss, lämnade jag honom. Han sade, att jag visste vad jag hade men att jag inte visste vad jag skulle få. Nu med facit i hand måste jag erkänna att han hade rätt i det. När det var dags att lämna in skilsmässohandlingarna, gjorde vi dock det hand i hand. Vi gjorde ett bra avslut. Tillsammans.

Det var ett tungt beslut att lämna honom. Det var inte bara mannen jag älskade som jag lämnade utan en rad personer jag tyckte om och brydde mig om i hans släkt. De sista åren vi var ihop, hade det varit ganska mycket representation inom släkten. Alltmer hade vi umgåtts med släkten varför vi inte hann med vännerna såsom tidigare. Att ta steget ut från allt det jag hade runtomkring mig innebar att välja bort mycket. Vi fortsatte att leva som särbos ytterligare ett år innan vi som vänner bröt upp helt. Under det året ställde vi upp väldigt mycket för varandra. Men så träffade han en ny kvinna och jag såg det lämpligt att vi bröt kontakten helt för att de skulle få en rimlig chans att bygga upp sin relation. Jag släppte taget.

Sedan ungefär 10 år har vi ingen som helst kontakt med varandra men vad jag vet lever de ännu tillsammans lyckligt gifta och med barn. Enligt vissa gemensamma vänner, lär kvinnan vara lik mig. Jag har aldrig träffat henne i verkligheten men vi har pratat med varandra per telefonen. Jag kan tänka mig att vi skulle tycka om varandra om vi skulle mötas. Under ett telefonsamtal mellan oss två rådde jag henne att aldrig låta svärmodern börja sätta sig på henne. "Det behövs inte", svarade hon. "Vi var hemma hos svärmodern på middag en kväll och svärmodern började härja med mig. X blev ursinnig och skrek att "du har förstört ett förhållande för mig och jag kommer inte att tillåta att du förstör ett till!" och därefter lämnade vi henne". När hon berättade, kände jag en varm glädje i mitt bröst. Han hade till slut funnit kraft att säga ifrån och tagit ett första steg mot en frigörelse från det tryck han hade på sig från sin mor. Men han fann den kraften för sent för oss. 

Jag är tacksam att den eran är över för min del. För att överleva skulle jag ha fått anpassa mig maximalt och blivit någon annan än den jag verkligen är, samtidigt skulle min själ ha förtvinat. Men under de år jag och min man var vänner och ett par, fick jag uppleva oerhört mycket och jag är ändå tacksam att jag fått vara med om de åren. Det var berikande år på många sätt. Han var trots sin otrohet värd att älska under de åren. Åren med honom formade mig väldigt mycket, jag lärde mig ännu mer om hur viktig min värdighet är för mig - men jag vill inte tillbaka till det som var. Jag är tacksam över att jag fick leva med honom och att jag fick vara en del av släkten på svärfaderns sida, för det öppnade en värld jag aldrig annars skulle ha fått se och uppleva. Och det fick mig att inse vad som var viktigt för mig. Jag insåg att JAG var viktig för mig.

Jag insåg under de åren, att blod och pengar kan öppna vissa möjligheter, men också verka hämmande för de enskilda individerna som befinner sig i en sådan släkt. Alla, oavsett bakgrund, har en verklighet att förhålla sig till. Alla är vi nog något av marionetter, på gott och ont. Men min bild är att vissa i den släkten starkt styrdes som marionettdockor av de regler och påtryckningar de hade att förhålla sig till. Att sälja sin själ på det sättet innebär att man lever men slutar att leva.

Uppbrottet och tiden därefter var tuff. Jag lämnade förhållandet för att jag insåg, att enda sättet för oss båda att inte drunkna, var att leva utan varandra. Jag bröt ihop och gick in något av ett vakum där jag slutade andas. För att dämpa sorgen flydde jag in i studier och arbete, jag rusade fram genom tillvaron och såg till att jag aldrig var ledig, aldrig kände efter. Jag fick en kick av att ro runt många saker på kort tid, av att jag hann så mycket. Vänner sade åt mig att ta det lugnare och de varnade mig för att jag annars skulle kunna bli utbränd men jag lyssnade inte. Jag sov alldeles på tok för lite.

Det gick en tid. Det gick två år. Jag började då få medvetandepauser när jag pendlade mellan hemmet och jobbet, jag vet inte om jag hade medvetandepauser även då jag jobbade. Jag tappade enormt mycket hår, naglar och hud blev torra. Min menstruation upphörde helt. Jag blev mycket känslig för ljud, ljus, rörelse och lukter. Jag fick allt ondare i min kropp. Min koncentrationsförmåga brast, jag tappade ord och hade svårt att följa med i händelseförlopp, i vad som sades. Jag kunde inte komma ihåg vad jag sagt till någon och jag upprepade mig ofta. Jag måste ha varit extremt jobbig att möta. Jag drömde en förebådande dröm där jag såg mig själv ligga i en säng och brinna upp. 

Fem-sex månader efter drömmen förvandlades jag till en stenstod av sorg och tappade all min livskraft. Mina ögons ljus slocknade. Jag orkade inte resa mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skriver under denna blogg anonymt för att kunna vittna om vad som hänt, utan att utsättas för repressalier. Några av er eventuella läsare vet vem jag är, men flertalet inte. Kanske skäms jag lite över mitt förflutna, som jag egentligen inte allti...

Jag berättar detta med mitt huvud buret i värdighet. Med ögon av kärlek riktade mot mig själv. Jag tänker: "Vad du har varit stark!". Ja, jag är stark. Och jag kan vittna om det som har hänt. Det finns personer i min omgivning som kan vittna om delar...

    Det var lite om min bakgrund. Nu till vad som hänt därefter. Även om min publik kanske är liten, ställer jag mig nu ändå upp på scenen för att berätta en mardrömshistoria. Några av er som följer min berättelse, kommer inte att tro mig. Det ä...

Förhållandet stormade väldigt mycket då barnet var nyfött. Exmannen hade ju drivit igenom att jag skulle vara sjukskriven på heltid och att han därmed skulle kunna vara pappaledig varmed han kunde vara hemma på heltid. Det var inte bra för någon av o...

     När man genomgått en misshandel, är det svårt att få ihop delarna av sig själv. Man kan liknas vid bilden, att man ser vissa stenar, men man ser ingen given väg att gå för att på ett bra sätt börja ett nytt liv. Vissa av stenarna verkar ligg...