Direktlänk till inlägg 23 oktober 2015
Kränkningar samt fysiska och verbala hot
När man genomgått en misshandel, är det svårt att få ihop delarna av sig själv. Man kan liknas vid bilden, att man ser vissa stenar, men man ser ingen given väg att gå för att på ett bra sätt börja ett nytt liv. Vissa av stenarna verkar ligga för långt ifrån varandra för att man ska kunna ta sig fram över dem och däremellan finns djupet från det som hänt och som man alltid bär med sig. Stenar kan vara tunga.
Visst kan man lära sig att få distans och visst kan man hitta olika sätt att förhålla sig till det som hänt, men det tar tid. När man är mitt uppe i det, kan livet kännas ganska rörigt. Det som händer tar så mycket tid och energi, att man inte fungerar för annat. Jag bar dessutom min tumörsjukdom. En sjukdom som långt efter alla dessa turer diagnostiserades korrekt och som långt efter alla turer gav mig alibin som skulle ha kunnat frikänna mig från skuld.
Trots det, fanns det för mig en stark övergripande känsla att vilja överleva och ta mig därifrån. Ta mig till en bättre plats, en bättre tillvaro. Jag ville resa mig ur den smuts jag utsattes för. Den övergripande känslan av att vilja överleva försökte jag hålla fast vid samtidigt som jag försökte vara tålmodig, grät, mådde dåligt, letade nya vägar att gå och försökte igen. För att orka, satte jag upp en dröm att kämpa mot. Jag ville ha en häst. Det var hästen jag strävade mot. Och friheten för mig och mitt barn. Jag ville ta mig och mitt barn långt bort från det hemska. Men jag kom bara 400 meter från den man som misshandlade oss - och mitt barn blev kvar hos mannen på halvtid. Det är den hemska verkligheten vi kvinnor lever med, som har barn med en man som misshandlar. Även om vi lyckas ta oss ur relationen själva, blir barnen kvar. Med lagen om gemensam vårdnad och växelvist boende, kan mansom kvinna och mor aldrig flytta utanför kommungränsen med sitt barn.
Har ni någonsin befunnit er i stunder av sådan stark förtvivlan, att ni inte ser någon utväg? När döden knackar på dörren gång på gång, för att man inte längre orkar med det liv man har? När döden också gör sig påmind genom de återkommande hot som påverkar en till att känna en ständig rädsla för vad som skall hända härnäst? När mardrömmen har vuxit till sådana proportioner att den aldrig verkar nå ett slut? Jag levde i en sådan förtvivlan under några års tid och det gjorde något med min själ. Jag bröts ner, bit för bit. Jag visste vad jag egentligen kunde så mitt självförtroende var ganska intakt. Men min självkänsla eliminerades alltmer. Jag visste inte vem jag var och vad jag var värd som person. Från att ha varit en ganska glad, snäll, godhjärtad, stark och handlingskraftig tjej, vågade jag inte fatta egna beslut. Jag vågade inte stå upp för mig själv. Jag vågade inte vara jag. Det är det som är det luriga med psykisk misshandel. Den som utsatts tappar till slut bort sig själv. De hamnar i en identitetskris. Och man känner sig - oönskad.
Ni kanske har hört talas om "wallflowers"? Det var de minst populära tjejerna som under de stora balernas tid stod ensmed väggarna utan att bli uppbjudna. De syntes inte utan blev en del av de brokiga tapeterna och gobelängerna bakom dem. Jag blev en wallflower-flicka under misshandelsförhållandet, ville bli en wallflower för att inte angripas av den man jag en gång trott älskade mig. Jag ville naturligtvis bli älskad, men jag ville inte att han skulle se mig och inte heller höra mig i hemmet för då kunde jag på något sätt bli illagjord. Då kunde mitt barn hamna mitt i mardrömmen. Min dåvarande man led av kraftiga migränattacker och när han mådde som värst, fick vi andra vara helt tysta och föra en mycket lugn tillvaro.
Jag fortsatte också som en wallflower-flicka även efter uppbrottet. Jag vågade inte vara kvinna, vågade inte låta någon man närma sig mig. Jag byggde mentala murar runtomkring mig för att skydda mig själv. Visst försökte jag finna nya vänner och etablera mig i nytt liv, men när det kom till kärlek, stängde jag av. Jag vågade inte och jag var rädd för att missbedöma en man igen, jag var rädd för att välja fel man att älska.
Men någonstans djupt inom mig fanns det en styrka. Jag var psykiskt nedsatt av det sätt jag behandlats på under många år, men jag var inte psykiskt sjuk. Jag reagerade friskt på det sjuka familjemönster jag levde i. Jag fick symptom av de sjukdomsyttringar eller de personlighetsdrag som min dåvarande man bar, jag blev medberoende. Det är som att hamna i klister eller gungfly, som att gå ner sig i ett träsk. Ju mer man kämpar för att komma fri, desto mer fastnar man. Men jag bar ett ansvar om mitt barn. Jag bar ansvar om vad jag försatt mitt barn i och det var min skyldighet att försöka hjälpa barnet igenom detta. För att kunna hjälpa mitt barn måste jag överleva. Jag bar ett ansvar även om mig själv. Det var bara jag som kunde ta mig och mitt barn ur denna situation. Jag bar också ett ansvar om min dåvarande hund.
För att klara av det jag hade framför mig, behövde jag stöd från omgivningen, men vilka kunde stötta mig i denna situation? Vilka kunde hjälpa mig vidare? Med det isolerade liv jag levt, skapat av både sjukdomsbilden och av det förhållande jag varit inne i, stod jag ganska ensam kvar. Jag hade ju dessutom under sjukdomsåren flyttat till denne man i en ny stad, där jag inte kände någon sedan innan. Jag hade några väninnor som inte givit upp, trots att de förstått att de inte var välkomna i vårt liv. Därutöver hade jag min mor som för första gången i mitt liv börjat stötta mig ekonomiskt.
Jag tog därutöver hjälp från professionella. Kvinnofrid som är en enhet inom kommunen men som kanske inte kunde hjälpa mig så mycket, Kvinnojouren som var ett fantastiskt stöd för mig, läkare samt min terapeut som egentligen skulle hjälpa mig med stresshantering men som nu blev en klippa i processen ut ur misshandeln. En väninna ställde upp oerhört mycket för mig, något jag aldrig någonsin kommer att glömma. Hon ägnade timmar åt mitt ältande och mina gråtattacker, hon reste långa sträckor för att komma till mig och hjälpa mig under flytt och juridiska processer. Hon fanns med mig under ett möte på soc, en process som jag kommer att komma tillbaka till i min berättelse.
Det hände att jag sökte mig till kyrkorna, där jag kuvad och förtvivlad satte mig för att be Gud om hjälp. Om nu Gud finns. Om Gud fanns, hur kunde Gud låta någon människa som jag gå igenom det jag fick genomlida? Jag som var snällheten själv. Hade jag inte redan gått igenom tillräckligt i mitt liv? Jag tänkte i min förtvivlan, att det verkade som om jag genom hela detta livet blev bestraffad på olika sätt ~ och jag visste inte varför. Jag såg mig ju själv som en godhjärtad, snäll och omtänksam kvinna. Jag var naiv som ung, och jag började tveka på om jag fortfarande som vuxen ännu var alltför naiv. Jag kunde inte bli arg. Möljligen var jag alldeles för lojal. Gud verkade inte finnas med mig. Och Gud fanns inte heller för att styra upp det exmannen gjorde mot oss.
Första gången jag kontaktade Kvinnojouren i min kommun minns jag mycket väl. Det var vinter och kallt och mitt barn var nyfött. Min dåvarande man hade fått ett av sina vanliga utbrott men vid detta tillfälle hade jag lyckats ta mig ut ur bostaden istället för tvingats in i det där hörnet med snedtak på övervåningen. Jag hade fått med mig mina dåvarande två hundar samt mitt barn i barnvagn. För att gardera mig, hade jag lagt två nappflaskor med vatten på vardera sidan tätt intill mitt barn där det låg i en varm och go voksi-påse i sin vagn, i skötväskan hade jag burkar med mjölkersättning för att kunna mata honom. Jag brukade gardera mitt barns mat på detta sätt, om jag kunde ta mig ut ur bostaden. Jag gick och gick och gick den dagen, trots min skadade höft. Jag skulle tippa på att jag avverkade några mil i snön. Vad hade jag för val? Stod jag stilla för länge, skulle kölden komma krypandes inpå skinnet. Till slut hamnade jag vid en liten lekplats på en innergård. Förtvivlat och gråtande och med svald stolthet tog jag upp min mobil och ringde till kommunen för att se vilken hjälp det fanns att få en övernattningsbostad. Det var första gången jag vände mig utåt och berättade om vad som hände. De hänvisade mig till Kvinnojouren. Då jag pratade med Kvinnojouren fick jag veta att de inte kunde erbjuda någon bostad där jag kunde ta med mig mina hundar. Jag förstod, att jag skulle bli tvingad att återvända hem till det som väntade för jag kunde inte överge mina hundar. De betydde så otroligt mycket för mig och jag kunde inte riskera att de skulle bli skadade av den man jag levde med.
Samtidigt som jag stod där vid lekplatsen kom en man gående förbi. Jag minns att han gick så snyggt. Han hade förmodligen varit i tvättstugan och var på väg in tillbaka till sin bostad. Han tvekade och stannade upp. Jag vände mig bort för att dölja mina tårar och förtvivlan, jag ville inte visa mig så svag. Han backade ur situationen och gick in till sig.
Just han, av alla, klev flera år senare in i mitt liv och blev till slut min särbo under några år. Han blev min vapendragare, den som stabilt stod kvar vid min sida genom flera av turerna. Bland annat var han med som mitt stöd in i den rättegång jag tvingades till vad gäller de kronofogdemål min exman startat upp mot mig. Han stöttade mig ekonomiskt. Han fanns. Jag tyckte så mycket om honom, men jag var inte var mogen för att gå in i en ny relation. Jag var rädd för män, rädd för att återigen hamna i en ny misshandelssituation. Jag vågade inte lita på mitt eget omdöme och jag vågade inte släppa någon riktigt nära. Jag var rädd för att börja älska någon som kanske skulle komma att göra mig illa.
Det tog ytterligare drygt två år från den gången då jag stod vid denna lekplats, innan jag kunde ta mig ur förhållandet.
Minns ni att jag berättade om, att då jag lämnade min exman, gjorde han flera anonyma anmälningar till Försäkringskassan där han påstod att jag bedrivit försäkringsbedrägeri under min sjukdomstid? Minns ni kronofogdemålet han drev emot mig under samma tid som han var skyldig mig pengar i pågående bodelning?
Nu kommer vi in på vilken typ av kränkningar och hot som riktades mot mig både inne i förhållandet och efter förhållandet, utöver hur han på en subtil men fullkomligt möjlig nivå använde sig av myndigheterna för att försöka sätta dit mig på olika sätt. Dels fanns det psykiska hotet som följde med användandet av myndigheter, hot per mail och att han ständigt hotade att "plocka av mig" mitt barn. Dels fanns det de ständiga kränkningarna där han hela tiden upprepade att jag var psykiskt sjuk och inte värd något, att jag bara var en belastning för honom och samhället. Dels fanns det fysiska hot. Exmannen rörde sig utanför min bostad och vid hämtningar och lämningar av vårt gemensamma barn kunde han brista i humöret och ta steg emot mig och barnet. En gång blev mitt barn så rädd när han såg hur arg pappan var redan då han klev ur bilen, att barnet gömde sig bakom mig och började gråta samtidigt som han uttryckte att han inte ville åka till pappan. Hur mycket jag än tröstade, kunde inte barnet sluta gråta och min son fäktade förtvivlat med armarna när fadern närmade sig hotfullt och skrek, att han skulle rycka barnet ur famnen på mig.
En annan gång var jag dum nog att böja mig in i exmannens bil för att krama om barnet och säga hej då, när exmannen plötsligt gasade. Han körde iväg med öppen dörr där vårt barn satt. Jag hann hoppa undan men fick ett stort blåmärke nere vid högra handleden, då jag råkade slå armen in i dörren då jag hoppade bakåt. Det var rena turen att min ena fot ej blev överkörd. Barnet skrek skärrat när fadern åkte iväg. Exmannen körde fram till en vändplan och vände bilen och när han kom förbi mig igen, stannade han så att jag kunde stänga bildörren om mitt barn. Enligt lag kunde jag inte ta mitt barn ur situationen, jag hade inte hållbara bevis som skulle räcka vid en granskning. Trots att detta skedde en eftermiddag en helt vanlig vardag, var det ingen granne som noterat vad som hände. Som så många andra gånger, kändes det som om mitt hjärta skars i bitar, jag kände det som att jag svek mitt älskade barn. Jag ville skydda honom så mycket, men kunde inte. Min högsta önskan var att kunna ta barnet och mig ut ur situationen, långt från denne man. Men jag hade inte lagen på min sida.
Då mitt barn var 2-3 år, började han komma tillbaka till mig från pappan med helt skinnflått underliv. Barnet bar ännu blöja, varför sår snabbt blev röda av det kiss som fanns i blöjan. Jag frågade fadern vad det var som pågick, varför såg mitt barn ut så i stjärten? Han nonchalerade mina frågeställningar under lång tid, pappan hade inte gjort något menade han. Men under de veckor barnet var hos mig, läkte såren ihop och när han kom tillbaka till mig, fanns de där igen. Till slut började dagispersonalen undra varför barnet hade dessa sår. Jag tröttnade på att pappan inte ville nå en förändring för vårt barns skull och skrev ett mail till honom, att om inte detta skulle upphöra, skulle jag fotografera och ta barnet till läkaren för att dokumentera hur det såg ut. Pappans version var, att barnet fått såren då han cyklat hemma hos pappan. Men mitt barn cyklade även hemma hos mig och på sitt dagis, utan att få sår under mammaveckorna. Jag stod på mig. Pappan menade då, att han låtit barnet cykla på elljusspåret när han rastat hunden. Eftersom underlaget var mjukt var det naturligtvis ingen lämplig träning för en 2-3 åring, som fick ta i allt han orkade för att komma framåt. Min son skavde sönder sig i stjärten så att han fick stora, röda skinnflådda sår mellan pung och anus och som måste ha gjort fruktansvärt ont. För att få till en förändring när ingenting annat fungerade, varnade jag pappan för att han kanske skulle kunna bli anklagad för incest. Det tog skruv.
Jag fick detta mailsvar:
Efter det kom mitt barn tillbaka till mig utan öppna röda skavsår mellan pung och anus. Tack och lov!
När vi var i rättegången vad gäller kronofogdemålen, drev ju domaren igenom att vår gemensamma tomma bostad skulle säljas omedelbart. För att få igenom förlikningsförslaget i bodelningen, hade jag gått med på att ge exmannen anstånd med utbetalningen av vad han var skyldig mig tills dess att bostaden blivit såld och han fått loss pengar därifrån. Detta för att han i rätten påstod att han inte hade pengar att betala mig direkt.
Direkt efter rättegången mailade jag och frågade honom vad han kunde tänka sig att ställa i ordning i bostaden innan försäljningen. Jag fick till svar att han inte hade tid att göra något, för att han och hans nya kvinna just höll på att bygga en relaxavdelning med bland annat bastu i sin nya bostad. Jag tyckte det rimmade mycket illa med hur han ömkligt hade suttit och sagt i rätten att han inte hade råd att betala ut det han var skyldig mig förrän vår bostad blivit såld. Eftersom jag hade låg inkomst och mitt kapital var låst hos honom, innebar det ju också att jag och mitt barn fick leva en knaper tillvaro i flera månader till pga detta, medan han hade en god inkomst och levde ett materiellt sett mycket bra liv med sin nya kvinna. De hade tillsammans köpt vårt områdes dyrast sålda villa.
Jag fick då detta svar:
Ett sista exempel på hur exmannen kunde formulera sig per mail till mig:
Vad ska jag säga??? Detta citat hämtat ur ett mail från min exman, visar på hans grandiositet, bristande sociala gränser, förtrycket jag levde med, hans förmågan att hota på ett subtilt sätt, hur man kan missbruka myndigheter för att nå sina syften. Det visar på att han inte var lösningsfokuserad utan närdes av konflikter.
Detta och allt jag berättat om innan, exemplifierar hur en sann psykopat fungerar.
Och med honom har jag ett barn. Ett barn som i perioder visat stark ångest för att åka till sin pappa.
Jag skriver under denna blogg anonymt för att kunna vittna om vad som hänt, utan att utsättas för repressalier. Några av er eventuella läsare vet vem jag är, men flertalet inte. Kanske skäms jag lite över mitt förflutna, som jag egentligen inte allti...
Jag berättar detta med mitt huvud buret i värdighet. Med ögon av kärlek riktade mot mig själv. Jag tänker: "Vad du har varit stark!". Ja, jag är stark. Och jag kan vittna om det som har hänt. Det finns personer i min omgivning som kan vittna om delar...
Visst är det väl bra lustigt hur livet ändå kan bli? Jag minns en gång när jag och två väninnor i början av tonåren satt på en kulle och pratade om hur vi hoppades på att den första gången skulle bli. Jag minns hur vi pratade om vad vi trodde att...
Det var lite om min bakgrund. Nu till vad som hänt därefter. Även om min publik kanske är liten, ställer jag mig nu ändå upp på scenen för att berätta en mardrömshistoria. Några av er som följer min berättelse, kommer inte att tro mig. Det ä...
Förhållandet stormade väldigt mycket då barnet var nyfött. Exmannen hade ju drivit igenom att jag skulle vara sjukskriven på heltid och att han därmed skulle kunna vara pappaledig varmed han kunde vara hemma på heltid. Det var inte bra för någon av o...